De grönas bruna tendenser

Idag på Expressen Sidan 4 skriver Mattias Svensson om miljörörelsens bruna drag:

Ska gravida kvinnor som redan har ett barn utsättas för tvångsaborter? Ska varje del av samlivet övervakas av staten? Ska föräldrar med mer än ett barn förvägras arbete och bostad? Ska de tvingas betala en femtedel av sina inkomster i extraskatt?
Det förespråkade ekonomen Diane Francis i gårdagens Expressen. Den kinesiska diktaturens repressiva ettbarnspolitik lyfts, utan detaljer som de ovanstående, fram som en lösning på såväl klimatproblem som “överbefolkning”.
Francis är inte ensam i sin beundran för diktaturers repressiva, planerande och kontrollerande politik. För bara några dagar sedan förklarade meteorologen Pär Holmgren i tv-programmet “Korseld” att det största hindret för klimatpolitiken är allmänna, demokratiska val. Dem ville han avskaffa.

$vensson skriver på sin egen blogg:

Undrar förresten hur det känns för miljöpartiet att i år ha delat ut ett pris till någon som enligt egen utsago länge förespråkat demokratins avskaffande? Eller att kommunala skattepengar använts för att låta diktaturkramaren turnera bland landets kommuner. Inte så värst klimatsmart, va?

Det är fascinerande att se hur vänstern alltid uppfinner nya anledningar att avskaffa demokratin. Och hur de som gör det får en upphöjd plats i media och kastas skattepengar på.

Pär Holmgren borde pekas ut som den dåre han är. Och Miljöpartiet borde ställas till svars för om de fortfarande anser att han är värd sitt pris.

Ta debatten med SD och förlora II

Nu visar även forskning att jag har rätt. Från Riksdag och Departement:

Riksdagspartierna har, med några få undantag, valt att inte ta upp invandring i någon större omfattning.
Erfarenheterna från andra länder i Europa visar att om etablerade partier tar upp invandring på dagordningen, skänker det legitimitet åt högerpopulistiska partier.  Så har skett i Österrike, Belgien, Danmark och Norge.
Genom att välja motsatt strategi i Sverige har inget högerpopulistiskt parti kommit in i riksdagen under 2000-talet, enligt en forskarrapport från Göteborgs universitet. […]
Forskningsrapporten slår fast att det alltså inte tjänar något till att ”ta debatten med extremhögern” när det gäller invandringen. Resultatet blir bara att den typen av partier får en fastare plattform att stå på.
Den bästa strategin rent partiegoistsikt är att inte ta upp frågan över huvud taget. (min fetstil)En effektivare strategi för riksdagspartierna skulle kunna vara att fokusera på ekonomin, där högerpopulistiska partier ofta är splittrade; partierna lockar allt från nyliberaler till välfärdskramare.
Vad det i sin tur sedan innebär för det demokratiska klimatet och öppenheten i debatten tål att diskuteras.

Opinionsläget: Dags att kommunicera

För några år sedan kollade jag igenom West Wing eller Vita huset som programmet heter i Sverige. Där lärde jag mig mycket om politik. Ibland känns det som att Reinfeldt och hans stab inte har sett programmet.

Den senaste tidens sjukförsäkringsdebatt är rätt anmärkningsvärd. Att det ska löna sig att arbeta är regeringens käpphäst. Tidigare använde sossarna sjukskrivningar som ett sätt att dölja arbetslöshet. Alliansen har ändrat på det, som Anna Dahlberg så förtjänstfullt visade igår.

PJ Anders Linder skrev en rätt bra krönika igår: “De försiktiga generalernas kris“. Reinfeldt har helt enkelt ställt sig över den svenska debatten under sitt halvår som ordförande. Under tiden har sossarna som vanligt pumpat på. Och i sjukförsäkringsdebatten har de fått en önskefråga med en önskemotståndare: Christina Husmark-Persson har fått tala i Reinfeldts ställe.

Cristina Husmark Pehrsson hade behövt mycket mer hjälp av sin statsminister för att få styr på diskussionen. Nu hade hon inte auktoritet nog att dämpa överdrifterna på egen hand utan nidbilderna fick chans att sätta sig. När Försäkringskassan i torsdags rapporterade att de har gått igenom sin statistik, och att det inte är fler cancersjuka som får sin sjukskrivning avbruten efter sex månader idag än vad det var före regeringens reform, var ingen intresserad av att lyssna. En orättvis bild av sval inkompetens hade redan fått fäste.

Sossarna är ett idéparti med två idéer: Att ta makten och att sedan behålla den. I deras budget visar det sig att de har samma politik som Alliansen, vilket de har mörkat för journalisterna.

De kan gärna tänka sig att åter göra sjukförsäkringen till ett sätt att dölja arbetslösheten.

Det har pratats en hel del om att Alliansen behöver visa mer visioner. Visst kan det vara så, men jag tror inte det är det viktigaste. Alliansens politik är fortfarande kontroversiell, och valet nästa år ser ut att bli en repris av förra valets frågor.

Det som gäller för regeringen är att kommunicera. Tyvärr verkar man då och då lägga av med det. Som om att man nästan är lite för fin för att kommunicera om den tråkiga inrikespolitiken. Det är roligare att regera.

Då vinner sossarna.

Klarspråk om sjukförsäkringarna

Anna Dahlberg på Expressen skriver idag briljant om regeringens sjukförsäkringsreform:

Årets dummaste debatt. Så skulle man kunna beskriva de senaste veckornas hätska konflikt om sjukförsäkringarna. […]

– Vi har använt sjukskrivningar som ett sätt att lösa andra problem än ohälsa, framför allt sysselsättningsproblem. Norrlands inland, exempelvis, har traditionellt försörjts genom sjukförsäkringen. Det nya är att staten inte längre accepterar detta, säger Bertil Thorslund, analytiker på försäkringskassan.
Effekten har varit dramatisk. När Göran Persson avgick som statsminister för tre år sedan hade Sverige högst sjukfrånvaro i hela EU. Tre år senare har antalet långtidssjukskrivna halverats från drygt 200000 till runt 100000 och kostnaderna sjunkit med över 40 procent.
Sverige har gått från att vara Europas sjukaste land – fast vi objektivt sett är ett av världens friskaste – till att närma oss EU-snittet.
Det är en imponerande bedrift. Jag skulle vilja påstå att det är regeringens viktigaste insats hittills, även om man har misslyckats med den betydligt större gruppen förtidspensionärer.

Bästa svenska julskivorna

Idag är det tredje advent och hemma i min lägenhet håller jag och min flickvän på och skapar julstämning. Vi tänder ljus, dricker glögg och självklart lyssnar vi på julmusik.

För mig finns det egentligen bara en julskiva. Folk & Rackares skiva Stjärnhästen är jul för mig. När jag växte upp lyssnade vi alltid på den.

Det är en härlig skiva med blandning av visor vi känner igen, ofta i folkliga varianter eller med medeltida känsla. Samtidigt som det är modernt. Helt underbart.

Tyvärr verkar inte skivan finnas till försäljning på cd. Det som återstår då är nedladdning, och en snabb sökning visar att skivan finns flera sajter. Men det är upp till var och en vad man anser om det!

Självklart är det dags för en återutgivning av denna klassiker. Stjärnhästen till försäljning nu!

Näst bästa julskivan är “Vintervisor” av Triakel. Det är en härligt avskalad skiva med svenska folkvisor i sättningen fiol, tramporgel och sång.

Som tredje alternativ finns även skivan “Jul i folkton”, vilket också är en mycket bra skiva. Här rekommenderar jag självklart Spotify.

Så det finns lite att välja på för er som uppskattar svenska traditioner som jag gör. Glad tredje advent!

PS: Vad det gäller glögg kan jag verkligen rekommendera årets julglögg. Den klassiska glöggsmaken har kompletterats med en ton av mandarin. Det låter corny men det är väldigt gott.

Bloggstatus

Jag har en nedperiod i mitt bloggande, som ni kära bloggläsare säkert märker. Det känns trist och annorlunda.

Som ett led i att skapa mer intresse från mig själv för att blogga har jag nu släppt kommentarerna fria igen.

Invandring kräver låglönemarknad

Dick Erixon skriver om ett frukostseminarium från Timbro om invandrares arbetsmarknad. Där släppte man bland annat rapporten “Fattigdomsfällan slår igen“.

– Sveriges arbetsmarknad är utformad för högutbildade och högproduktiva. Lågutbildade och grupper vars produktivitet är svår att uppskatta får inga jobb, sa Hans Westerberg.

– Långvariga bidrag och höga ersättningsnivåer anges ofta som en huvudorsak till den här fattigdomsfällan, och att man med lägre nivårer skulle få människor från bidrag till arbete. Men det gäller ju under antagandet att det finns arbeten att gå till. Som det ser ut idag finns inte alls massor med arbeten på den produktivitetsnivå som passar denna lågutbildade grupp, sa Anders Bornhäll.

Dick Erixon kommenterar:

När jag i bloggen tidigare i höst rappporterade om mötet med amerikanske författaren och kolumnisten David Frum i Washington, sa han öppet och utan att göra något stor sak av det, att invandringen till Amerika är en fördel för de som tjänar mest, medan den kan vara en nackdel för dem som tjänar minst. Nyanlända invandrare konkurrerar om jobben där utbildningskraven är låga. Det gör tjänstesektorn billigare för dem som kan köpa, men de som själva arbetar i den lågproduktiva delen av tjänstesektorn riskerar att få sänkta lönenivåer.

Detta får inte sägas i Sverige. Det politiska mantrat från alla riksdagspartier är att Sverige ska konkurrera med högkvalificerad produktion.

Men om de hundratusentals människor som kommit till Sverig till del är analfabeter eller lågt utbildade, hur ska detta hänga ihop?

För mig är det självklart med fri arbetskraftsinvandring. Men invandring av andra skäl, t ex flyktingskäl, är en kostnad för landet och denna kostnad måste självklart lösas på något sätt.

I Sverige tar vi in mängder med invandrare som har låg kompetens, samtidigt som vi stänger dem ute från arbetsmarknaden. Resultatet blir utanförskap, segregering och problem.

Sverigedemokraterna vill minska invandringen, men jag gissar att de inte är särskilt tända på en låglönemarknad. Vänstern vill inte ha någondera – de vill fortsätta att ha en hög invandring utan att hantera den på något särskilt sätt.

De borgerliga har två rimliga alternativ. Antingen sänka invandringen av personer med låg kompetens, eller att reformera arbetsmarknaden.

Bosättningar olagliga – eller?

President Obama asserts, seconded by Secretary of State Hillary Rodham Clinton, that “America does not accept the legitimacy of continued Israeli settlements” in the West Bank. Both have praised the 10-month freeze on new residential building — excluding eastern Jerusalem — that Prime Minister Benjamin Netanyahu announced late last month.

Netanyahu now calls for Palestinian Authority President Mahmoud Abbas to resume negotiations or take the blame for lack of progress when the “one-time-only” freeze expires. Abbas’ precondition — adopted after Washington’s pronouncements — is that all Israeli construction, including in eastern Jerusalem, must cease permanently.

Too bad international diplomacy doesn’t have a replay button. If it did, the parties could look back at history, which would show that Israeli settlements not only are legitimate under international law but positively encouraged.

Erik Rozenman i LA Times.

The conviction that Jewish settlements in the West Bank are illegal is now so commonly accepted, it hardly seems as though the matter is even open for discussion. But it is. Decades of argument about the issue have obscured the complex nature of the specific legal question about which a supposedly overwhelming verdict of guilty has been rendered against settlement policy.

There can be no doubt that this avalanche of negative opinion has been deeply influenced by the settlements’ unpopularity around the world and even within Israel itself. Yet, while one may debate the wisdom of Israeli settlements, the idea that they are imprudent is quite different from branding them as illegal.

Indeed, the analysis underlying the conclusion that the settlements violate international law depends entirely on an acceptance of the Palestinian narrative that the West Bank is “Arab” land. Followed to its logical conclusion—as some have done—this narrative precludes the legitimacy of Israel itself.

David M Philips i Commentary Magazine: “The Illegal-Settlements Myth

Ta debatten med SD och förlora

Gunnar Sandelin är mannen som skrev den berömda DN-artikeln “Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna“. Nu är han tillbaka igen med artikeln “Hög invandring och mångkulturella ideal hotar välfärdsstaten“. Det är den mest lästa artikeln på Newsmill just nu. Ett utdrag:

När det gäller frågor som rör invandring och asyl har det alltför länge i politiken och i det offentliga samtalet rått ett öststatsliknande klimat, där den som har en kritisk hållning utifrån fakta riskerar att stämplas som psykiskt störd, företrädelsevis lidande av någon fobi som resulterar i aversioner mot främmande människor, religioner eller kulturer (xenofobi, islamofobi). Att vilja ha ett samhälle som man känner igen sig i definieras som någonting närmast patologiskt.

Det finns mycket att säga om invandring, men den viktigaste aspekten är den som Gunnar Sandelin tar upp ovan. Det svenska debattklimatet har länge varit mycket auktoritärt. Det har gällt för prostitution, men där börjar taket höjas. Numer kan man problematisera ämnet utan att stämplas som pro-trafficking eller torsk.

Men i debatten om immigration finns inte de alternativen. Idag handlar det om förenklat om att man är för svensk immigrationspolitik och då är man god. Eller också vill man problematisera och då är man Sverigedemokrat och rasist. Precis som Gunnar Sandelin skriver ovan.

De svenska politiker som säger sig vilja ta debatten med Sverigedemokraterna står såvitt jag vet till fullo bakom svensk immigrationspolitik. Jan Björklund har yttrat att det finns problem med integrationen, annars har det varit rätt tyst. Det som däremot framkommit är att de etablerade politikerna och medierna är totalt anti-sd.

Den etablerade politikern som tar debatten med SD måste hålla sig inom ramen för den rådande politiska diskursen kring invandring. Den innebär att man helst inte ska prata om invandring, och om man pratar om den måste det vara i positiva och väldigt generella termer.

Om man debatterar med SD utifrån gällande diskurs kommer man förlora. Den som går utanför gällande diskurs kommer stämplas som pro-sd och rasist.

Folkpartiet försökte problematisera invandringen för ett antal år sedan, men det blev för känsligt och Mauricio Rojas hamnade i frysboxen. Sedan dess har det varit tyst. Men på landsmötet öppnade Jan Björklund för debatt med Sverigedemokraterna, och även för problematisering.

Men för att SD ska kunna stoppas måste vi få till en integrationspolitik som fungerar. Johan Ingerö beskriver situationen:

Sveriges problem är, enligt min uppfattning, att Sverige kombinerar en socialdemokratisk arbetsmarknad med en liberal migrationspolitik. Enkelt uttryckt: allas rätt att misslyckas med att ta sig in på en genomreglerad arbetsmarknad, och uppbära diverse bidrag under tiden.

Om man väl börjar debattera kommer dumheten i svensk immigrationspolitik att framstå i ljus dager. Den har kunnat överleva på grund av att den inte debatterats.

Så för de etablerade partierna som vill hålla sig innanför de gällande ramarna är det bäst att fortsätta tysta ned SD. Tyvärr fungerar det inte i längden, eftersom SDs stöd ökar. Etablissemangets bästa försök att fortsätta tysta ned SD är att prata om blocköverskridande samarbet för att fortsätta tysta ned problemen. Det kommer leda till att SDs stöd fortsätter att öka.

Det som är kärnan i SD-problemet är att vi har en dålig immigrations- och integrationspolitik. Första steget är att man tar debatten och vågar problematisera. Men den politiker som trots allt ger sig ut för att försvara vår dåliga integrationspolitik kommer förlora. Integrationspolitiken måste förändras till något som håller långsiktigt.

För Hamas är moskéer vapenfabriker

Såg på SVT Agenda om Goldstonrapporten, och inslaget var relativt balanserat. Man rapporterade om Goldstonerapporten och ställde frågan till Goldstone om hur Israel ska kunna försvara sig mot Hamas. Han sa att det var OK att attackera vapenfabriker, men inte moskéer.

Vad han verkar ha missat är att Hamas användare moskéer som vapenfabriker. Jag skrev om det här, läs IDF spokesperson här.

Om man resonerar som Goldstone finns det ingen möjlighet att försvara sig mot terrorgrupper som Hamas. De bryter mot lagar genom att använda sjukhus och moskéer som vapenförråd. Men landet som blir attackerat har ingen möjlighet att försvara sig, eftersom de då bryter mot Goldstone och mediernas regler och kommer bli utmålade som förövare.

Deras alternativ är då att dö eller bli fördömda.

PS: Vad Agenda inte heller berättade var att Goldstonerapporten skrevs som ett beställningsverk från diktaturerna som tagit över FNs  råd för mänskliga rättigheter.