Reepalu eldar på Malmös antisemitism

Idag intervjuas Ilmar Reepalu i Skånskan angående antisemitismen i Malmö. Han lyckas där med att jämföra antisemitism och sionism, samt att göra judarna ansvariga för judehatet i Malmö:

Har du övervägt att offentligt säga att Malmö inte accepterar antisemitism. Eller är det kontroversiellt?
– Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda. […]

– Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler.

UNT kommenterar:

Antisemitism betyder hat mot judar och kan ta sig uttryck i diskriminering på olika plan eller i betydligt värre saker.

Sionism betyder strävan att återupprätta det judiska folkets nationella existens i sitt gamla hemland och kan ta sig uttryck i kulturellt och politiskt arbete på många plan. Den kan förenas med alla tänkbara politiska och religiösa uppfattningar i övrigt och strider inte på något sätt mot tanken på en tvåstatslösning Israel/Palestina.

Faktum är att den också är fullt förenlig med tanken på en binationell stat och den förutsätter, lika litet som, andra nationella rörelser, någon diskriminering av andra. Det finns rasister som är judar, men tanken att det judiska folket har rätt till en nationell existens är inte mer rasistisk än andra nationella strävanden. Hur är det möjligt att en person på Reepalus politiska nivå inte klarar av så elementära distinktioner?

UNT är väl naiva – självklart klarar Ilmar Reepalu av skilja mellan antisemitism och sionism. Han vet precis vad han pratar om. Och det han gör är att medvetet elda på de antijudiska stämningar som finns i Malmö.

Ilmar Reepalu får hållas med sina antisemitiska uttalanden – Mona Sahlin reagerar inte. När ska hon ställas till svars?

Anser hon också att judiska församlingen skickar fel signaler när de manifesterar för Israels rätt att existera? Och att de på så sätt är skyldiga till trakasserierna mot dem?

Se även Annika Beijbom, Sakine Madon och Madeleine Sjöstedt.

Palestinska flyktingar för alltid

Elder of Ziyon skrev för ett tag sedan om palestinska flyktingar:

As we’ve mentioned numerous times before, the definition of “Palestinian refugee” is unique among all world refugees. The UNRWA created an entirely news class of refugees where the descendants of Palestinian Arab refugees are considered refugees themselves. Using this bizarre definition, the number of Palestinian Arab “refugees” is fated to grow, forever. It is simply impossible to imagine that they will all ever “return” to “Palestine.” They are now at about 10,000,000 and counting.

As far back as the 1950s, the world realized that there was no solution for the (then) hundreds of thousands of refugees that did not include their eventual resettlement in Arab countries. Yet the Arab League, in an astonishing display of bigotry against their fellow Arabs that persists to this day, ruled that no Palestinian Arabs can become naturalized citizens of Arab countries – while all other Arabs can.

This is, in sum, the major reason why millions of Arabs are stateless today. Even if you want to blame Israel for expelling every one of the 600,000 Arabs in 1948 (which is clearly not true,) the only people responsible for their continued suffering over the past 61 years are the Arab leaders who pretend to support them while refusing to take in their “brethren” and give them full rights.

De palestinska flyktingarna är dömda till att vara statslösa tills de får rätt att “återvända” till Israel, ett land som många av dem aldrig har bott i – men kanske deras föräldrar eller farföräldrar.

De hålls statslösa för att användas som ett vapen mot Israel.

Elder of Ziyon menar att USAs sändebud också motsatt sig att dessa flyktingar integreras i Libanon.

Axess om Aftonbladet och antisemitismen

På Axess blog finns ännu en bra text av Anna Ekström om Aftonbladet och organstöldsanklagelserna:

Ur del ett, Boströms text och fotografi, kan enbart två empiriska fakta utläsas: den amerikanske rabbinen från 2009 och soldaterna från 1990-talet är judar, och den unge palestinske mannens kropp har blivit obducerad. Dessutom kan man konstatera att författaren påstår sig ha hört att människor misstänker organstöld. […]

Del två i Aftonbladets serie kom till stor del som en ickenyhet. Gammal rapportering om den israeliske patologen Yehuda Hiss’ verksamhet är lättillgänglig och bör ha varit känd på Aftonbladets redaktion före “avslöjandet”.[…]

Det går helt enkelt inte att utifrån fakta göra någon som helst koppling mellan avsnitt ett och två i organserien.

Men på Aftonbladet envisades man alltjämt med att serien handlar om palestiniern som offer och den israeliske juden eller juden i allmänhet – gränsen är luddig – som förövare.

Veeder sammanfattar Aftonbladets skandaler

Jonathan Leman tipsar om en mycket bra artikel av Anna Vedeer. Här går hon verkligen till botten med Aftonbladets skriverier. Ja, det är antisemitism:

Efter att ha tillbringat halva eftermiddagen med att läsa kulturartiklar, lyssna på Åsa Linderborg i P1 och höra Donald Boström kommentera den bandupptagning med doktor Hiss som sändes i israelisk TV i december så undrar jag om vi verkligen delar samma modersmål och grundläggande förståelse av det svenska språket. Har alla som kritiserat artikeln verkligen så katastrofalt missförstått Donald Boströms påstått välvilliga intentioner att ”få svar på vad som hänt de här pojkarna?”

Se även Johan Ingerö: Aftonbladets vises protokolll

Metainlägg: Det ballar ur

Som ni märker, kära läsare, har jag stängt fria kommentarer. Återigen drabbades bloggen av det som hände förut – debattörer slutar lyssna på argument och försöker istället stöta ut från debatten genom att posta många gånger.

Dessutom har jag lite svårt för antisemitism, som dessa personer uppvisar varierande grad av. Så här skrev Johan Ingerö nyligen:

Även om Israel hade varit just så ondskefullt som Linderborg hävdar hade landet varit ett i mängden. Ondska är tyvärr ingen bristvara i vår värld.

Men inget annat land, demokrati eller diktatur, vänligt eller fientligt, tilldrar sig tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som Israel. Ordet fixering räcker inte för att beskriva det förhållande som Linderborg och andra aktörer inom den svenska vänstern har till Israel.

De tillämpar ett helt separat regelverk, en helt annan moralisk kod, på Israel än på världens samtliga andra nationer. Det handlar om en flagrant särbehandling av världens enda judiska statsbildning, om ett raseri som så när gör utslag på Richterskalan och är förbehållet Israel och enbart Israel. Detta hat får dem att släppa alla krav på research, alla former av kritiskt tänkande och alla moraliska och publicistiska spärrar som kan avkrävas folk med tunga och centrala poster i det svenska medielandskapet.

Det är svårt att inte räkna denna fixering som högst uttalad antisemitism.

Debattörerna på den här bloggen är helt i nivå med Linderborg och ibland värre.

Jag uppskattar verkligen kritik men det här handlar inte om kritik utan om att min blogg blir en plattform för antisemiter. Det gillar jag inte.

Vi får se hur jag går vidare,

Minns förintelsen

SvD Ledarbloggen skriver om att det i morgon är förintelsens minnesdag:

På onsdag, den 27 januari, högtidlighålls minnesdagen över Förintelsen. Hur kunde det få hända? Skånska Dagbladet har i dag tre artiklar som är bräddfyllda med de varningssignaler som Europa valde att blunda för den gången.

“Judehatet får dem att lämna Malmö”

“Klasskamrater skulle ‘halalslakta’ Jacob”

“Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

Låt det inte hända igen.

Jag kommer att åka till Norrköping för att gå fackeltåg från synagogan som traditionen bjuder.

SKMA: Pyrande antisemitism i Aftonbladet

Svenska Kommitén mot antisemitism riktar nu skarp kritik mot Aftonbladet:

Aftonbladets agerande i denna historia har från början till slut varit djupt ohederligt. I sak har ingenting förändrats av att en israelisk skandal åter plockats fram. Den bekräftar inte på något sätt Boströms horribla beskyllningar. Däremot har Aftonbladets påståenden om att Boström nu skulle ha ”fått rätt på varenda punkt” (Linderborg i ”Medierna”) givit ytterligare bränsle till den antisemitiska eld man redan tänt. När ska Aftonbladets ledning ta sitt ansvar?

Via Jonathan Leman. Se även Magnus Sandelin.

Linderborg sprider mer dynga

Idag kommer ännu en svavelosande text från Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur som svar på Jesús Alcalás text som SvD publicerade för några dagar sedan.

Alcalá tillför faktiskt något nytt, eftersom han analyserar Aftonbladets “nyhet” om Hiss’ stölder av organ som basunerades ut innan jul. Men Linderborg kör på i samma spår som förut. Jonathan Leman kommenterar:

Affären Yehuda Hiss var känd sedan länge. Ingen, såvitt jag kunnat se, i den svenska debatten ifrågasatte uppgifterna om dennes agerande. Kritiken mot Boström handlade om att han påstod (genom insinuationer) att staten Israel systematiskt stal palestiniers organ, att palestinier fångats in av staten Israel (IDF och antydd koppling till en statlig kampanj för organdonation) och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats” och att detta på något sätt hade kopplingar till en rabbin i New Jersey.

Men Åsa Linderborg gick faktiskt ett steg längre än Boström, från Stefan Olssons blogg:

I sin artikel där hon försvarar publiceringen av den första artikeln av Donald Boström skriver hon “ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”.[…]

Saken är dock den att det inte alls finns ett tjugotal organhandlande rabbiner i New Jersey.

Och Linderborg fortsätter i samma insinuanta stil. Den största behållningen av hennes artikel är hur hon tror att den liberala pressen ser på henne och Aftonbladet:

[…] här fortsätter man utmåla Aftonbladet som en antisemitisk dyngspridare.

Det är faktiskt en klockren beskrivning. Aftonbladet och Åsa Linderborg kan inte beskrivas som något annat än en antisemitisk dyngspridare.

Carin Jämtin stöttar Boström

Jonathan Leman har läst på Donald Boströms fejanvägg och hittar där stöd från Carin Jämtin:

Donald Boström skriver på sin vägg på Facebook:

“Nej, jag är inte glad De allra värsta farhågorna om skändning av människor har nu erkänts av Israelisk militär. Nej, jag är inte glad Den svenska journalistiken saknar civilcurage. Att vara lydig har blivit viktigare än att rapportera sanningen. Nej, jag är inte glad”

Att inslaget i israelisk TV i december skulle bekräfta “de allra värsta farhågorna” i Boströms artikel är lögnaktigt (läs här för mer om den saken).).

Den socialdemokratiska Stockholmsprofilen och tidigare biståndsministern Carin Jämtin skriver till Boström:

“Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.”

Carin Jämtin anser alltså att Donald Boströms tendentiösa artikel med doft av klassisk antisemitism är “viktigt arbete”.

Hur många civila dödades av Hamas raketer?

Elder of Ziyon skriver om något mycket intressant:

Palestine Press Agency reports that the house of Ibrahim Naji Sumairi was damaged by a Qassam rocket that fell short in the southern Gaza town of Qarara, and that his family was saved from a “certain death” by sheer luck. The rocket sprayed shrapnel all around the home.

Which brings up a question that the PCHR and B’Tselem and Goldstone did not try to answer: How many of the civilians killed in Gaza were actually killed by fire from Palestinian Arab armed groups? In the days before Cast Lead, two girls were killed in Gaza, and others were injured in separate rocket attacks.

These were not isolated incidents. In fact, in the month before Cast Lead began about 6% of the rockets fired landed in Gaza itself. During Cast Lead, some 800 Qassams were fired towards Israel, and the percentage that landed in Gaza itself is unknown, but we can safely assume that the number would have been even greater than 6% as the people launching the rockets were in a greater hurry than usual.

This indicates that between 40 and 50 rockets meant for Israel may have landed in Gaza itself, maybe more.

Every civilian killed by these rockets were counted as casualties of Israeli fire.

This does not include any civilians killed by Hamas and Islamic Jihad bullets, mortars or anti-tank missiles that were meant for the “Zionist enemy.” Nor does it include those killed by secondary explosions from weapons caches purposefully placed in civilian areas.

Mycket intressant frågeställning. Quassamraketerna, som gärna avlossas från civila områden, borde såklart landa fel.

Detta borde vara något som intresserar NGOer och Palestinavänner. Läge för en kritisk rapport från Amnesty?