Linderborg sprider mer dynga

Idag kommer ännu en svavelosande text från Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur som svar på Jesús Alcalás text som SvD publicerade för några dagar sedan.

Alcalá tillför faktiskt något nytt, eftersom han analyserar Aftonbladets “nyhet” om Hiss’ stölder av organ som basunerades ut innan jul. Men Linderborg kör på i samma spår som förut. Jonathan Leman kommenterar:

Affären Yehuda Hiss var känd sedan länge. Ingen, såvitt jag kunnat se, i den svenska debatten ifrågasatte uppgifterna om dennes agerande. Kritiken mot Boström handlade om att han påstod (genom insinuationer) att staten Israel systematiskt stal palestiniers organ, att palestinier fångats in av staten Israel (IDF och antydd koppling till en statlig kampanj för organdonation) och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats” och att detta på något sätt hade kopplingar till en rabbin i New Jersey.

Men Åsa Linderborg gick faktiskt ett steg längre än Boström, från Stefan Olssons blogg:

I sin artikel där hon försvarar publiceringen av den första artikeln av Donald Boström skriver hon “ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”.[…]

Saken är dock den att det inte alls finns ett tjugotal organhandlande rabbiner i New Jersey.

Och Linderborg fortsätter i samma insinuanta stil. Den största behållningen av hennes artikel är hur hon tror att den liberala pressen ser på henne och Aftonbladet:

[…] här fortsätter man utmåla Aftonbladet som en antisemitisk dyngspridare.

Det är faktiskt en klockren beskrivning. Aftonbladet och Åsa Linderborg kan inte beskrivas som något annat än en antisemitisk dyngspridare.

Carin Jämtin stöttar Boström

Jonathan Leman har läst på Donald Boströms fejanvägg och hittar där stöd från Carin Jämtin:

Donald Boström skriver på sin vägg på Facebook:

“Nej, jag är inte glad De allra värsta farhågorna om skändning av människor har nu erkänts av Israelisk militär. Nej, jag är inte glad Den svenska journalistiken saknar civilcurage. Att vara lydig har blivit viktigare än att rapportera sanningen. Nej, jag är inte glad”

Att inslaget i israelisk TV i december skulle bekräfta “de allra värsta farhågorna” i Boströms artikel är lögnaktigt (läs här för mer om den saken).).

Den socialdemokratiska Stockholmsprofilen och tidigare biståndsministern Carin Jämtin skriver till Boström:

“Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.”

Carin Jämtin anser alltså att Donald Boströms tendentiösa artikel med doft av klassisk antisemitism är “viktigt arbete”.

Hur många civila dödades av Hamas raketer?

Elder of Ziyon skriver om något mycket intressant:

Palestine Press Agency reports that the house of Ibrahim Naji Sumairi was damaged by a Qassam rocket that fell short in the southern Gaza town of Qarara, and that his family was saved from a “certain death” by sheer luck. The rocket sprayed shrapnel all around the home.

Which brings up a question that the PCHR and B’Tselem and Goldstone did not try to answer: How many of the civilians killed in Gaza were actually killed by fire from Palestinian Arab armed groups? In the days before Cast Lead, two girls were killed in Gaza, and others were injured in separate rocket attacks.

These were not isolated incidents. In fact, in the month before Cast Lead began about 6% of the rockets fired landed in Gaza itself. During Cast Lead, some 800 Qassams were fired towards Israel, and the percentage that landed in Gaza itself is unknown, but we can safely assume that the number would have been even greater than 6% as the people launching the rockets were in a greater hurry than usual.

This indicates that between 40 and 50 rockets meant for Israel may have landed in Gaza itself, maybe more.

Every civilian killed by these rockets were counted as casualties of Israeli fire.

This does not include any civilians killed by Hamas and Islamic Jihad bullets, mortars or anti-tank missiles that were meant for the “Zionist enemy.” Nor does it include those killed by secondary explosions from weapons caches purposefully placed in civilian areas.

Mycket intressant frågeställning. Quassamraketerna, som gärna avlossas från civila områden, borde såklart landa fel.

Detta borde vara något som intresserar NGOer och Palestinavänner. Läge för en kritisk rapport från Amnesty?

Ockupationsmakt?

I DN läser jag att Amnesty kritiserar Israel. (Amnesty har släppt en rapport.) Vad som är intressant är att Israel anses ha ett särskilt ansvar som “ockupationsmakt”. Såvitt jag vet lämnade Israel Gaza 1994 2005.

Visst är det också intressant att Amnesty och DN/TT inte med ett ord nämner Hamas. De som vill införa religiös diktatur och använder alla sina resurser för att föra terrorkrig mot Israel behöver tydligen inte kritiseras. Men de som blir bekämpade ska kritiseras.

Jag tycker absolut att blockaden ska debatteras men när det blir så här ensidigt går det faktiskt inte att ta på allvar.

Wolodarski städar själv?

Kollade precis på Agenda om ledarskribenter som gav sin syn på Edvard Unsgaards fejan-skandal.

Wolodarski frågade med en hånfull min varför inte Edvard Unsgaard städade själv. Skulle Peter Wolodarski själv städa sin trapp om någon smutsat ned där? Eller skulle han höra av sig till en städfirma?

Många hade förhoppningar om Peter Wolodarski som en liberal kraft på DNs ledarredaktion. Men nu ekar han socialdemokraternas hånfulla syn på om andra människor städar själva eller hyr in hjälp.

Riktigt dåligt, Peter Wolodarski.

Palestinska myndigheten försvarar terrorhyllning

Nyligen döpte Palestinska myndigheten ett torg efter Dalal Mughrabi. Palestinian Media Watch rapporterar om hur Palestinska myndigheten försvarar sitt agerande. Kulturministern uttalar sig:

It is our right to preserve and maintain [the memory] of our fighters who sacrificed their lives for our sake and for the sake of the Palestinian cause. Honoring them in this way [by naming public places after them] is the least we can give them, and this is our right.

Wikipedia berättar mer om Dalal Mughrabi:

On the morning of March 11, 1978, Mughrabi and her Palestinian Fedayeen unit of eleven members, including one other woman, landed on an Israeli beach, killed an American photographer named Gail Rubin and hijacked a taxi, killing its occupants. They proceeded along the coastal highway shooting at traffic along the way.

They next hijacked a bus and later a second bus, from which the passengers were transferred to the first one. The bus was finally stopped at a police roadblock. A shooting battle ensued.

Eventually, Mughrabi blew up the bus which became a large deathtrap of fire. Many of the passengers were killed. In total, Mughrabi and her team killed 37 people, including at least 10 children.

Time berättar vidare om händelsen:

The timing of the attack left no doubt about the terrorists’ purpose: to sabotage any attempt by Begin and Egyptian President Anwar Sadat to move toward a peace that would ignore or bypass Palestinian interests.

Visst stämmer det, som Netanyahu sa, att namngivningen är ett bevis för att det palestinska ledarskapet uppmanar terror.

Palestinska myndigheten borde få ta emot skarpa fördömanden från omvärlden för sitt agerande.

Kanada stoppar stöd till anti-israeliska grupper

Ynetnews rapporterar om något mycket intressant:

VANCOUVER – The Canadian government has recently decided to cut back or entirely withdraw the funding to organizations that encourage a boycott of Israel or Israeli products, including pro-Palestinian and Christian groups.

One such organization is the Kairos welfare agency, which lost $7 million – half of its annual budget. Kairos is a social apparatus serving 11 Catholic and Protestant groups and churches promoting the “liberation theology” within the Canadian legal and educational establishments.

Canadian Immigration Minister Jason Kenney said that the agency’s budget was cut back in light of its anti-Semitic positions, adding the group preaches for recognition of such terror organizations as Hamasand Hezbollah while rejecting the Jewish people’s right for a state.

Sverige och Europa borde följa Kanadas exempel. Vi stöttar mängder med anti-israeliska grupper vilket inte kan ses som något annat än en fientlig handling mot Israel.

NGO monitor har gjort en genomgång av Europastödda NGOs och deras lagtolkningar som underminerar Israels rätt till självförsvar.

Gaza-vittne hittade på

Fred i Mellanöstern har lyssnat på P1s konflikt:

För ovanlighetens skull sätter programmet strålkastarljuset på hur det är att leva i Hamas järngrepp. Vi får bl.a. höra den gripande berättelsen om en kvinna som förlorat flera släktingar i kriget, men också om hur palestinska journalister grips och riskerar livet om de rapporterar misshagligt om Hamasregimens ”politik”. Även befolkningens rädsla för Hamas och för ett nytt Hamaskrig mot Israel beskrivs på ett ovanligt öppet sätt. Uddén berättar om ”psykiska effekter” som gör att Gazaborna känner sig pressade att ljuga om kriget i kontakter med utlänningar (14 min 45 sek in):

Jag träffade en flicka förra året under kriget, som hörde till dem som grät hejdlöst och berättade om hur hennes farfar och morbror dödats under kriget. Och om hur hennes familj förlorat allt och levde i tält och utan rinnande vatten.

Men sedan, när jag kom tillbaka till henne ett par månader senare, så visade det sig att hon hittat på alltihop. Hennes hem var inte bombat, hon bodde inte i något tält, farfar hade inte dött i kriget utan före kriget.

Att leva i en diktatur är mycket riskfyllt, med massövervakning och hot om våld. Medieproffs som Hamas har troligtvis mycket god koll på vad som rapporteras till utlandet.

Men i svenska medier tar man sällan hänsyn till detta.

Ett bra exempel är DN som utifrån några palestinska vittnen publicerade “nyheten” om att Israeliska stridsvagnar trängt in i Gaza – en fullständig nyhetsanka. (Se Dick Haas).

Varför 1967 års gränser?

Dick Haas skriver en viktig betraktelse i sitt nyhetsbrev (“Abbas fortsätter sura i Ramallah“):

(Usas sändebud George) Mitchell skulle enligt källor i  Washington vilja att parterna genast börjar förhandla om de slutgiltiga gränserna mellan en tänkt palestinsk stat på Västbanken och Israel.

Mallarna skulle grovt räknat bestå av de vapenstilleståndslinjer som gällde mellan Israel och Jordanien åren 1949 till juni 1967, när Jordanien ockuperade Västbanken och den östra delen av Jerusalem.

Men varför är en ockupation rumsren som utgångspunkt för förhandlingar medan en annan inte är det? Israel har otaliga gånger erbjudit PLO generösa lösningar som hade inneburit att  PLO fått minst 95 procent av Judeen och Samarien som jordanierna sedermera döpte om till Västbanken, men PLO avvisade de israeliska utspelen.

Mycket intressant skrivet av Haas.

HRW attackerar Israel för påhittat citat

NGO Monitor och Elder of Zyon skriver om Human Rights Watch senaste avslöjande utspel. Ken Roth använde ett citat från Tzipi Livni som enligt honom visade att Israel inte gör skillnad på civila och stridande. Från NGO Monitor:

Roth’s source for Livni’s supposed remarks was a December 29, 2008, article posted in English on the website of Israeli newspaper, Yediot Ahronot.  Roth, however, completely distorted Livni’s words delivered in Hebrew by claiming she was equating Gazan civilians and Hamas, thereby justifying intentional attacks on both.

In fact, Livni was actually rebuking Israeli Knesset Member Ahmed Tibi for his remarks exacerbating racial divisions between Israeli Jews and Arabs.  Roth omitted this context entirely from his article, including Tibi’s remarks, in order to bolster his anti-Israel slander.

NGO Monitor har spårat det falska uttalandet till en Europa-finansierad NGO – Al Haq.

This incident emphasizes the methodological problems and lack of credibility in HRW’s “research.” HRW routinely relies on and disseminates Palestinian/Lebanese claims without any independent verification, such as it did during the 2006 Lebanon War and its false accusations on white phosphorous, white flags, and drones in the Gaza War.

HRW and Roth are clearly not neutral defenders of human rights but rather ideologues that distort the facts to advance their political agenda.