Sverige som slagträ

Brist på fritidsgårdar i Uppsala

Linda Nordlund skriver i Expressen om ett kärt ämne – Sverigebilden: Bor vi i Bullerbyn eller helvetet?

Både röda och blå regeringar har storvulet pratat om Föregångslandet Sverige. “In Sweden, we have a system” sade man pösmunkigt, och försökte sprida “den svenska modellen” i FN och svensk föräldraledighet i EU. Problem kallades inte för problem utan för utmaningar, men inte tog man tag i dem för det.

Fallhöjden visade sig vara hög från piedestalen. En statlig PR-kampanj är knappast svaret. Att bemöta desinformation och visa upp en ärlig bild av det svenska samhället vore däremot klokt. 

Det vore bra om både anglosaxisk vänster och svenska folket insåg att Sverige är ett till största del normalt, västeuropeiskt land med ungefär samma problem som våra grannländer. 

Gör Sverige lagom igen – varken hyllat eller hatat.

Som vanligt för ledarskribenter avslutas texten med en rejäl luftpastej. Vad är då den ärliga bilden av Sverige, om nidbilderna inte stämmer? Nidbilderna av Sverige skaver för att de på många sätt är sanna.

Sverige är på toppen av årtionden av socialdemokrati. Auktoriteter har underminerats, brottslingar uppvärderats, skatter höjts. På toppen av detta har en bidragsmigration genomförts i en omfattning som inte skådats tidigare. Det går inte att understryka hur extremt detta experiment är.

Bidragsmigrationen har ökat kriminaliteten, och socialdemokratin har sett till att kriminella har goda möjligheter att fortsätta sitt värv. 

Hur illa är då läget? Det är mycket svårt att säga, eftersom det finns ett massivt informationsunderskott. Etablerade medier, politiker och myndigheter har gång på gång visat att de inte går att lita på. 

Etablissemanget odlar en bild av Sverige som “liberal demokrati”, när verkligheten mer liknar något annat. Fnordspotting skriver bra om detta: Om den liberala demokratin som neofeodal ordning

Sverige är ett land med en en sympatisk befolkning som byggt ett starkt land, men som satsat hårt på ett politiskt experiment. Vi är på många sätt som en socialistisk diktatur.

Det är väldigt svårt att spå hur framtiden blir, men medborgare gör klokt i att hålla ögon och öron öppna i sitt närområde. Situationen kan försämras snabbt, och vi kan inte räkna med att polisen hjälper oss.

Etablissemanget har satt oss i skiten, och vi måste hantera detta tillsammans.

Att ta det onda med det goda

Johan Norberg har skrivit en krönika i Aftonbladet: Vi blandar ihop vårt eget förfall med världen

För när vi är nostalgiska letar vi egentligen inte efter en verklig, historisk epok. Vi söker vår egen oskuldsfulla barndom. Då allt var nytt och spännande, men ändå tryggt och säkert.

Sedan växer vi upp, lär oss om världens problem, och får egna barn, och då börjar vi oroa oss över allt som kan gå fel. Och som kulturhistorikern Arthur Freeman noterar tvingas vi alla till slut konstatera att vi inte är lika unga, pigga och raska som förr. Då är det lätt att blanda ihop vårt eget förfall med världens.

Thomas Gür sågar Norberg på facebook.

När jag var ny inom politiken var Johan Norberg en stor inspiration för mig. Hans bok “Till världskapitalismens försvar” har påverkat mig mycket. Så även hans film “Globalization is good”.

Johan Norberg har tyvärr blivit mer och mer världsfrånvänd och är inte samma glödande stjärna som förr. Hursomhelst tycker jag att hans text har poänger. Man behöver inte vifta bort dagens problem för att se att vi har en tendens att drömma oss tillbaka till en svunnen tid.

Jag skrev tidigare en apell för rationell optimism. Jag känner i grunden samma sak som när jag skrev inlägget. Jag är en i grunden positiv människa, och vill se möjligheter.

I Klassikt Liberala Partiets första podd pratade jag om hur Vilhelm Mobergs böcker inspirerat mig till optimism.  Jag tänker på hans bok “Min svenska historia: berättad för folket.” 

Svenska folket har gått igenom oerhörda prövningar. Det som har varit en konstant är att staten har plågat folket på olika sätt.

För länge länge sen dödade Digerdöden svenskarna. Senare var det krig där folk blev dödade av statens fogdar, eller drivna ut i krig i fjärran länder. För strax över hundra år sedan var hungersnöden så svår att människor migrerade i stor omfattning.

Svenskar före oss har gått igenom långt svårare förhållanden och fört livet vidare. Vi lever i en lång tradition av svenskar med en gemensam erfarenhet av statligt förtryck.

Johan Norberg och många andra liberaler har en tendens att vara hurtfriska och vifta bort oron. Det är synd, och skadar optimismens sak. Det går inte att vifta bort oro – den ska tas på allvar och hanteras.

Idag har mycket försämrats i Sverige, och det kommer sannolikt bli sämre innan det blir bättre. Men trots detta är Sverige ett land där man kan leva bra och rika liv.

Vi ska vara vaksamma, förbereda oss för det värsta, men se vad vi har och ta tillvara på det positiva som faktiskt finns där.

Det staten skapar

Sofie Löwenmark skriver i Expressen om svenska statens goda öga till jihadism: Sverige är ett tryggt växthus för IS-terrorn

Att vi ligger i det europeiska toppskiktet av länder som har försett IS med flest rekryter per capita är känt sedan länge. Likaså fanns svensk inblandning i terrordåden i Paris och Bryssel. Sverige har i relation till andra länder en bristfällig terrorlagstiftning, vilket har resulterat i att landet kunnat fungera som ett tryggt växthus för denna typ av extremism. Ett växthus som dessutom allt för ofta har finansierats med skattemedel.

Johan Lundberg har i sin bok Ljusets fiender beskrivit hur akademiker och aktivister med stöd av skattemedel bedriver denna växthusverksamhet.

Detta är resultat av 68-rörelsens långa vandring in i den svenska jättestaten. Vänstern har styrt Sverige och fyllt upp departement med sina åsiktsfränder, som bidragsfinansierar sina vänner i olika vänsterföreningar som i sin tur påverkar staten.

Ett standardinslag i statsradion går i regel ut på att någon av dessa vänsterföreningar intervjuas som kommentar till någon vänsterpolitiker som kritiseras från vänster.

Det går runt och runt.

På samma sätt är det våld vi ser idag ett resultat av statens arbete. Vänsterakademiker ger ett ideologiskt försvar för våldet, som omfamnas av statstrogna journalister och i sin tur påverkar våldsverkarna.

Polisen är på samma sätt skolad i vänsteranda, det är dialog, förståelse, armband och kaffekokning som gäller. När de väl griper en kriminell finns förstående syltryggar till jurister som släpper de kriminella lösa igen.

Det går att stoppa utvecklingen om man vill, men etablissemanget vill inte. De har förståelse för våldet, men är framför allt så fångade i sin ideologi att de inte kan agera.

Borgerligheten är rent politisk socialdemokrater, och även värderingsmässigt. På samma sätt som de har lagt ned sina röster så att Stefan Löfven kan regera har de lagt ned sina borgerliga ideal.

Staten har designat utanförskapet genom miljonprogrammet, bidragssystemen har permanentat utanförskapet, och statspropagandan har pumpat på.

Årtionden av socialism har nått sin logiska slutpunkt – våld.

Försvarstal för ett frihetligt parti

I Radio Frihetligt diskuterades Klassiskt Liberala Partiet av Simon Gustavsson, Martin Eriksson från Bubbla och Xenophon Tocqueville från bloggen Den spontana världsordningen.

Xenofon uppmärksammade vår nya podd som kommit ut med ett andra avsnitt.

Martin Eriksson är starkt negativ till ett frihetligt parti, och jag vill bemöta hans argument.

Martin ser att ett frihetligt parti snabbt kan bli synonymt med den frihetliga rörelsen. Om partiet utvecklas på ett negativt sätt kommer det då dra med sig hela rörelsen och ge den ett dåligt namn.

Martin är också orolig att ett frihetligt parti kommer dra fokus från andra viktiga projekt som hans eget bubb.la.

Mitt parti, Klassiskt Liberala Partiet, har inga som helst ambitioner att sluka upp den frihetliga rörelsen. Om vi får en stor plattform ser jag att vi kommer använda den för att lyfta fram viktiga projekt inom den frihetliga rörelsen .

Utöver det tycker jag att vi har en bra klassiskt liberal politik utan några avsteg från det som brukar kallas minarki. Genom vår existens sprider vi denna politik.

Att Gary Johnson är en dålig presidentkandidat och att Libertarian Party i USA har utvecklats dåligt ser jag inte som ett argument mot att försöka göra något bättre i Sverige.

KLP fyller flera syften. Xenofon nämner i podden att vanliga politiskt intresserade normalt söker sig till ett parti när de är intresserade av politik. Det är något vi har märkt av i partiet.

Vi finns också redo för de som vill lägga sin röst på ett verkligt frihetligt alternativ, istället för ett socialdemokratiskt.

Martin Eriksson menar att det som framför allt måste göras är att påverka de existerande partierna. Den funktionen fyller även vi. När vi blir ett etablerat parti kommer inte längre de borgerliga kunna låtsas vara frihetliga. Då blir det tydligt att de är vänster, precis som deras påstådda ideologiska fiender.

Det är många i de borgerliga partierna som är verkligt frihetliga. Vi tvingar dem att vara på tårna, och ger dem även mer hävstång mot motstånd internt då de kan visa på risken att frihetliga röstar på andra, eller lämnar partiet.

Jag ser KLP som en del av den frihetliga rörelsen, i utkanten av den. Vi ska ta lärdomar från viktiga frihetliga projekt som bubb.la, mises.se och projekt Allmogen och göra till praktisk politik.

Den frihetliga rörelsen behöver alltid en parlamentarisk gren. Partiers natur är sådana att de kan korrumperas och tappa fokus. Då måste ett nytt parti skapas. Lite som The Lich King i World of Warcraft.

Liknelsen med en ond skurk är relevant eftersom politik är ett smutsigt hantverk. Jag har försökt lämna partipolitiken bakom mig, men partipolitiken vill inte lämna mig, eller någon annan.

Jag vill inte heller att KLPs medlemmar ska förälska sig i partipolitiken och ägna all sin kraft åt det. Vi ska vara konstruktiva, använda vår tid effektivt och fokusera på det som är viktigt i livet – familj, arbete och vänner.

Min förhoppning är att KLP ska bli accepterat som den frihetliga rörelsens parlamentariska gren. Jag tror vi kan bli en konstruktiv kraft som lyfter hela rörelsen.

 

Ett Sverige under islam?

Pew Research center har lanserat en ny undersökning: Europe’s Growing Muslim Population

Even if all migration into Europe were to immediately and permanently stop – a “zero migration” scenario – the Muslim population of Europe still would be expected to rise from the current level of 4.9% to 7.4% by the year 2050. This is because Muslims are younger (by 13 years, on average) and have higher fertility (one child more per woman, on average) than other Europeans, mirroring a global pattern.

A second, “medium” migration scenario assumes that all refugee flows will stop as of mid-2016 but that recent levels of “regular” migration to Europe will continue (i.e., migration of those who come for reasons other than seeking asylum; see note on terms below). Under these conditions, Muslims could reach 11.2% of Europe’s population in 2050.

Finally, a “high” migration scenario projects the record flow of refugees into Europe between 2014 and 2016 to continue indefinitely into the future with the same religious composition (i.e., mostly made up of Muslims) in addition to the typical annual flow of regular migrants. In this scenario, Muslims could make up 14% of Europe’s population by 2050 – nearly triple the current share, but still considerably smaller than the populations of both Christians and people with no religion in Europe.

De har även prediktioner för Sverige, som sticker ut i Europa

Sweden, which also has accepted a relatively high number of refugees, would experience even greater effects if the migration levels from 2014 to mid-2016 were to continue indefinitely: Sweden’s population (8% Muslim in 2016) could grow to 31% Muslim in the high scenario by 2050, compared with 21% in the medium scenario and 11% with no further Muslim migration.

Medelscenariot för Europa och Sverige
Det sannolika scenariot enligt mig är någonstans runt medium för Sverige, en population mellan 20 och 30% muslimer.
Nassim Nicolas Taleb skrev tidigare om hur en liten intolerant grupp kan påverka majoriteten: The most intolerant wins: The dictatorship of the small minority. Taleb tar upp till exempel hur mattillverkare gör sin mat kosher, eftersom de flesta kan äta det utan problem. I Sverige ser vi exempel på burka i skolan, könsseparerade badtider med mera.
Den offentliga sektorn, media och politiker är helt genomsyrade av tanken på islam som något positivt och spännande. Torbjörn Elensky kallar detta för tredjevärldismen.
SVT rapporterar om den nya minareten i Karlskrona: Blekinge har fått sin första minaret

– Vårt samhälle är inte förberett för böneutrop fem gånger om dagen sju dagar i veckan. Därför blir det bara ett böneutrop och det är under fredagsbönen mitt på dagen, säger Mulo Djopa som är vice ordförande i Islamiska Kulturföreningen.
– Vi tänker sätta upp en högtalare i minarten, men utropet på fredagarna kommer bara att höras här i området. […]

Mulo Djopa säger att satsningen i Kungsmarken betyder mycket för föreningsmedlemmarna.

– Alla är så tacksamma och glada. Nu när de ser minareten ser de att det fungerar likadant i Sverige som i de krigshärjade länder de flytt från. De kan anpassa sig och integrera sig snabbare genom att dom kan utöva sin tro som de bär med sig överallt.

Minareten i Karlskrona ska bara ropa ut sina utrop en gång i veckan och svagt. Men sannolikheten är hög att utropen kommer höras högre och oftare. På samma sätt kommer islams inflytande att öka i hela samhället.

Om muslimerna blir 20-30% finns ett gott utrymme för ett islamskt parti som kan driva utvecklingen snabbare framåt med statens hjälp.

Etablissemanget kommer inte att ändra sig förrän utvecklingen är så långt gången att den inte går att stoppa. Det mest sannolika är att Sverige kommer bli mer och mer muslimskt ju mer tiden går, och Pews scenario känns mycket realistiskt.

Till detta kommer att svenskar är benägna att flytta, både inom Sverige och utomlands. I bästa fall blir Sverige segregerat men vi kan även gå mot ett våldsamt scenario, som redan påbörjats. Jag har tidigare skrivit om detta i inlägget Libanons öde och Sveriges.

Debatten kring islam är stigmatiserad och brännmärkt av överheten. Men nu är utvecklingen så långt gången att debatten mer eller mindre är irrelevant. Den demografiska utvecklingen, etablissemangets åsikter och demokratins inneboende natur gör att utvecklingen går åt ett tydligt håll, och det snabbt.

Överheten har genom tiderna utsatt svenska folket för enorma prövningar. Stora delar av befolkningen dog i krig, och mängder av svenskar lämnade Sverige i slutet av 1800-talet. Det verkar vara dags för en stor omvälvning igen. Vi kan bara hoppas att det inte blir så.

Statsinvandring, ansvar och lösningar

Jimmie Åkessons valfilm inför valet 2018 finns nu på youtube.

Det är en ödesmättad film som pekar på den statligt drivna invandringens effekter på Sverige. Den pekar också på moderaterna och socialdemokraterna som huvudansvariga, och på medierna.

Statsinvandringen har försämrat Sverige drastiskt, vilket Åkesson och Sverigedemokraterna förtjänstfullt visar i sin film.

Det är mycket bra att ansvar utpekas, och moraliskt har Sverigedemokraterna rätt. Men de har bara förstått en del av problemet.

Den statligt drivna invandringen eller massinvandringen är strået som knäckte kamelens rygg. Men det finns en elefant i rummet.

Skatterna är höga, byggandet är reglerat, polisen är kuvad och sönderreglerad – det går att hålla på hur länge som helst. Sverige är ett semi-socialistiskt land med skatter över 50%. Då bryts samhället ner och misär uppstår.

Vi är halvvägs till Venezuela, och följaktligen har vi rätt mycket av de problem som Venezuela har. Stagnation, fattigdom och misär i ett land korrelerar väl med skattenivåerna.

Sverigedemokraterna vill ha kvar den enorma stat vi ser idag, men hoppas kunna reformera genom att byta ut de ansvariga på toppen. Dessa förmodat upplysta och kunniga politiker ska styra skutan rätt.

Åkessons tvivel skiner igenom i slutfrasen:

Mitt namn är Jimmie Åkesson, och jag kommer göra allt för att reda ut det kaos som ni socialdemokrater och moderater ha skapat. Vi kan, och vi måste lösa det här.

p.p1 {margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; font: 13.0px Helvetica}

Jag tvivlar inte på Åkessons barnatro att staten kan lösa detta. Detta är samma förhoppning som Medborgerlig Samling har, eller Moderaterna med sitt nya mer sansade ledarskap. 

Jesus borde väl kunna fixa biffen? Jesus som statsminister?

Tyvärr är det så att socialism inte fungerar, hur briljanta företrädarna än är. Det har bevisats om och om igen, men med idioters envishet försöker människor om och om igen.

Det enda som kan rädda Sverige är att rusta ned den massiva stat som plågar Sverige. Självklart ska staten sluta att locka människor till Sverige med skattepengar. Men om invandringen minskades till noll skulle ändå problemen vara kvar.

Sverigedemokraternas förslag på lösningar för polisen är behjärtansvärda men vem som helst kan se att det finns brister. Man vill göra “effektivitetsreformer”, vilket är rätt svårt när hela myndigheten är mer eller mindre nedbruten.


En jättemyndighet kan inte lösa säkerhetsproblemen för hela Sverige. Det måste till decentraliserade lösningar.

Kommunerna måste ges möjlighet att bygga upp lokala polisorganisationer, det måste underlättas för privata bolag att sköta säkerheten och sist men inte minst måste människor tillåtas att bära vapen.

Politiker kan inte lösa människors problem. De kan bara förhindra och förstöra. Det vill inte Sverigedemokraterna eller något annat parti inse.

Jag har engagerat mig i Klassiskt Liberala Partiet för att ge människor en möjlighet att rösta för verklig förändring. Vi kan inte reformera myndighetssverige, lika lite som någon annan. Vi är rätt duktiga men ärligt talat inte bättre än några andra politiker.

Vi kan däremot rulla tillbaka staten, sänka skatterna och ge människor möjlighet att lösa sina egna problem. Det är det enda som fungerar.

Folkmusiken och politiken

Sara Parkman och Samatha Olanders är två folkmusiker som gjort succé med sin föreställning Fäboland. Fäbodland presenteras på Riksteaterns hemsida:

Fäboland utgår från fäbodarna som en matriarkal utopi. Det handlar om den svenska folkmusikens historia ur ett annat perspektiv, en bortglömd historia. 

Nu har de släppt en skiva under namnet Matriarkerna.

Skivan recenseras bland annat i Sonic Magazine och får bra betyg.

Parkman och Olanders är aktivister, vilket innebär att de använder musiken för att göra politiska poänger. De är en del av en politisk våg som blivit mer närvarande i folkmusikvärlden under de senaste åren.

Folkmusiker mot främlingsfientlighet är en organisation som synts på stämmorna och i spelmanstidningar. Organisationen reagerar mot Sverigedemokraternas stöd till folkmusiken. Personligen har jag sett väldigt lite av det, förutom att Jimmie Åkesson hade folkdräkt en gång, men väldigt mycket av motreaktionerna.

Som folkmusiker förväntas du ta ställning – du är väl inte främlingsfientlig?

Något som också alltid är närvarande är det multikulturella idealet. På Bingsjöstämman uppträder alltid Ethno, en organisation för musikaliska möten över gränserna. Den svenska folkmusiken ska vara en språngbräda för multikulturella möten.

Folkmusikens påverkan utifrån är också viktig. Olanders och Parkman intervjuas i DN.

– Folkmusiken har dessutom alltid påverkats av sin samtid. När dragspelet kom så var det revolutionerande, och den kändaste dansformen i svensk folkmusik heter polska, som heter så för att den kom hit via Polen. Om man är för nostalgisk så är ju folkkulturen inte längre levande, säger Samantha Ohlanders.

Ni vet väl att det inte finns någon svensk kultur?

Folkmusiken är bidragsfinansierad och statens värderingar sipprar ned från föreningar, arrangörer och ut på stämmorna. Det är så politiserat att till och med ETC är nöjda.

Följaktligen är Olanders och Parkman helt rätt i tiden. De är mycket framgångsrika.

Från intervjun i DN:

De kallar sig både feminister och anti-nationalister, men samtidigt inser de att det som folkmusiker är få förunnat att leva på sitt värv. 

– Vi har ju sparkat uppåt länge, men ju högre upp man kommer, desto mer tillhör man själv etablissemanget, säger Samantha Ohlanders.

Det är intressant att matriarkerna själva inser att de tillhör etablissemanget. Men mer än så, de är politiska kommisarier på ett uppdrag. Spelmännen ska bli anti-nationalistiska folkmusiker, med korrekt beteende och en progressiv historiesyn.

Ingen kommer undan politiken.

Vad fan kan man förvänta sig?

Vad fan får jag för skatten? Den frågan sprids nu genom cyberrymden tack vare Leif Östlings klarspråk i Uppdrag granskning.

Vad fan kan man som medborgare förvänta sig egentligen?

Tidigare trodde jag på ett samhällskontrakt, en tyst överenskommelse mellan förnuftiga politiker och medborgare som troget betalar in skatt och litar på myndigheter. Men det finns inget samhällskontrakt.

Den svenska staten byggdes upp av despoter som vid nittonhundratalets börja lämnade över makten till folkvalda. Dessa folkvalda gavs rätten att beskatta folk, och använde rätten för att göra sig attraktiva för omval. Så började resan mot dagens massiva stat.

Politikerna lyckas eller misslyckas att bli omvalda, och lämnar sedan över stafettpinnen till nästa omgång politiker som också ska bli omvalda. De gör sitt bästa för sig och sina partikamrater, sina vänner och sina åsiktsfränder.

Staten har växt fram i spontan process i syfte att få politiker omvalda. Den har svällt och fortsätter svälla. Det är en koloss på lerfötter som ger människor möjlighet att leva på andra.

Vi medborgare kan förvänta oss att politikerna kommer fortsätta agera som de alltid har gjort. De kommer höja skatterna, gynna sina partikamrater, vänner och åsiktsfränder.

Vi kan förvänta oss att de trogna tjänstemännen på stats-tv kommer fortsätta att hänga ut människor som de anser vara uschliga, som framgångsrika näringslivspersoner som Leif Östling.

Vi kan förvänta oss att staten kommer göra allt den kan för att driva in våra pengar så att den kan fortsätta sin verksamhet.

Vi kan tyvärr inte förvänta oss så mycket mer.

Läs även Fristad.