Ensidigt samhällskontraktet

Två parter skakar hand – ett avtal har upprättats

Maria Ludvigsson skriver på SvD: Så här bryts ett samhällskontrakt:

I Uppsala har inbrottsligor länge dragit runt och tömt hem på ägodelar och dyrgripar. Inte bara ekonomiskt värde går förlorat. Lika trist är det med de affektionsvärden som inte går att ersätta. En man dömdes tidigare i år för några av inbrotten, men har efter överklagan fått sänkt straff.

I onsdags tog sig 20 unga in på en högstadieskola i samma stad, slogs och misshandlade en flicka. När polisen kom hade gänget hunnit sticka.

Medborgare som inte bryter kontraktet – inte gör inbrott eller tar sig in på högstadieskolor och pucklar på elever – förstår att samhällskontraktet brutits ensidigt. Av staten.

Samhällskontraktet är ett begrepp som används ofta av borgerliga. Det antas finnas en tyst överenskommelse mellan medborgaren och staten, ett avtal som båda parter håller. Staten stiftar lagar och medborgaren upprätthåller dem. Medborgaren betalar skatt och staten levererar tjänster.

Ludvigssons exempel är upprörande men knappast något exempel på ett brutet kontrakt.

Ett kontrakt kräver att två parter har godkänt ett avtal, ofta med konsekvenser för den som bryter sin del av avtalet. I förhållandet medborgare – stat finns ingen ömsesidighet. 

Vi medborgare som är missnöjda med statens skyddstjänster kan klaga, men polisen i Uppsala kommer inte få löneavdrag för att den misshandlade flickan inte fick hjälp i tid.

I fallet inbrottstjuven med sänkt straff kommer absolut inga löneavdrag bli aktuella, eftersom juristerna har agerat helt enligt deras uppdragsgivares önskemål. Politikerna vill att kriminella inte ska straffas hårt.

Vi leker med tanken att allt fungerade perfekt i Sverige idag. Polisen kommer ögonblickligen. Juristerna dömer alltid i den högre delen av straffskalan för inbrottstjuvar. Skulle då Ludvigssons samhällskontrakt vara uppfyllt? Ur ett högerperspektiv känns det orimligt.

Samhällskontraktet kan vara relevant i ett scenario där staten är starkt begränsad. Men Sverige är ett land med 60% skattetryck och livet reglerat in på bara skinnet.

Sverige är landet där staten bestämmer hur vi får hålla våra kroppar, hur vi har sex, vilka åsikter vi uttrycker, vilka avtal vi skriver – listan kunde göras hur lång som helst.

Om borgerliga har ambitionen att vara något annat än socialdemokrater bör man omedelbart sluta prata om det mytiska samhällskontraktet.

Idag handlar det om ett samhällsdiktat – överheten bestämmer, medborgaren lyder.

Maktlös jättestat

Det gäller att prioritera. Illustration av @stegetefter

Skogarna brinner i Sverige och staten kan inte släcka elden.  Tino Sanandaji kommenterar en artikel från SVT: Regeringen får kritik för brandberedskapen

Morgan Johansson: ”Jag tror att det är en bättre väg att gå över en EU-kapacitet så att man kan dela på kostnaderna. Det är ganska stora investeringar, vi talar kanske om 100 miljoner kronor för två flygplan som man kanske då kan komma att använda var tredje, var fjärde år under några veckor”

Är det så det låter nu? SR ett halvår sen: ”Sverige skeptiskt till räddningsstyrka i EU. Morgan Johansson: Det blir för dyrt.”

Regeringen är mästare på skylla ifrån sig.Varför kan inte både EU och Sverige satsa mer? 100 miljoner är småpengar, och det är absurt att klaga på att det bara används ibland, när det behövs är det oumbärligt. Ska vanligt folk inte försäkringar, brandlarm och bransläckare hemma med samma argument att de knappt använder den?

Polis, försvar och krisskydd är billig relativ de enorma summor som lägs på sociala åtgärder, men vänstern är av ideologiska skäl fientliga till statens kärnuppgifter. Polisen kostar ca 25 miljarder och Brand- och räddningsverksamhet ca 10 miljarder kr per år. Som jämförelse kostar Socialt skydd ca tusen miljarder per år, där bara arbetsförmedlingen får 80 miljarder per år.

Samma regering som säger att Sverige inte har råd med helikoptrar för 100 miljoner ger 16 miljarder per år till Kultur, medier, trossamfund och fritid. Utöver detta ska regeringen utreda att ge sina partivänneri Malmö en ”demokrati- och migrationsmuseum” för kanske en miljard kr.

Vad har Sverige mer nytta av, ännu ett propagandistisk museum i Malmö eller 20 brandhelikoptrar?

Mot bakgrund att varje flykting från låginkomstländer kostar netto ca tre miljoner kr kostar amnestyn till ensamkommande ca 27 miljarder kr, som hade kunnat köpa fem hundrahelikoptrar och släcka hela EUs skogsbränder.

Från Expressen: Svidande kritiken mot svensk krisberedskap

Svensk räddningstjänst har nedrustats under lång tid, krisberedskapen är under all kritik och lärdomar från tidigare kriser har inte tagits tillvara.

Den svidande kritiken kommer från regeringens särskilda utredare för Västmanlandsbranden, Aud Sjökvist.

– Jag förlorade tron på krisberedskapen, om det blir en riktig kris då ska man inte räkna med att samhället fixar att hjälpa, säger Sjökvist.

Det som Aud Sjökvist verkar mena när hon säger “samhället” är staten. Staten kan man inte lita på – däremot kan man lita på samhället. De ideella krafterna möter upp när staten sviker.

Den svenska staten är en koloss på lerfötter. Staten har växt okontrollerat och utan styrning. Följaktligen har MSB satsat på genusforskning istället för att fokusera på brandbekämpning. Utredningen som skulle granska hur MSB skötte sitt arbete vid förra branden la regeringen ned och hänvisade till MSB att utreda sig själva.

Det finns en föreställning om att staten naturligt borde prioritera sina kärnuppgifter. Men det fungerar inte så. För staten idag är Nämnden för hemslöjdsfrågor lika viktigt som brandbekämpning.

En mindre stat med mer regionalt självbestämmande går att hantera bättre. Dagens jättestatstat saknar allt moraliskt berättiganden. Den är en födkrok för politiker, tjänstemän och lobbyister.

Biståndsbluffen

Biståndet är en helig ko för svenska politiker. En procent av statens budget ska varje år spenderas på bistånd. Vad det går till är sekundärt – pengarna ska ut.

Nu rapporterar Ekot öppet om att SIDA inte klarar av att bränna alla pengar på ett rimligt sätt.

Från Ekot: Sveriges biståndsbudget större än någonsin – men svår att kontrollera

Sveriges starka ekonomi har skapat den största biståndsbudgeten någonsin. Men biståndsorganisationen Sida saknar kapacitet att hantera de enorma beloppen, menar erfarna biståndsexperter. Konsekvensen är att nästan hälften av pengarna skänks till FN.
– Sverige klarar inte att kontrollera hur pengarna i FN spenderas, säger ambassadören och förre Sida-chefen Bo Göransson. […]

Förre Sida-chefen och ambassadören Bo Göransson är kanske Sveriges mest erfarna biståndsexpert. Han säger till SVT Nyheter att Sida i dag saknar administrativ kapacitet att hantera de enorma beloppen.

Sida har valt att lösa dilemmat på två sätt. Det ena är att ge stora delar till FN; det andra är att nästan hälften av biståndsprojekten på plats inte drivs av Sida utan av ett 30-tal enskilda organisationer som RFSU, Världsnaturfonden, Pingstmissionen, LO, TCO, Sacos och Kvinna till Kvinna med hjälp av Sidas pengar. Att frivilligorganisationer i dag driver svenska biståndet har gett dem ett stort inflytande över innehållet i svenskt bistånd, vilket enligt flera SVT Nyheter talat med skapar en vildvuxen ideologisk agenda.

Människors pengar tas ifrån dom oavsett om de vill eller inte. Statens löfte är att detta spenderas på saker som gynnar dem. Hur detta fungerar i praktiken illustreras av biståndet.

För mig är det inget annat än ett hån mot svenska skattebetalare att deras pengar bränns på detta sätt. Katastrofbistånd, att stötta andra länder i akut kris, kan ha en god effekt och vara motiverat. Visst bistånd har effekt. Men i de allra flesta fall är det bortkastade pengar.

Faktum är att man får vara glad om pengarna bränns utan att ge effekt. I många fall är de direkt skadliga. Som nämns i Ekot dumpas pengarna på FN – staternas lekstuga där diktaturer dessutom har majoritet.

Men svenska staten stöttar också diktaturerna konkret och direkt. Det bästa exemplet är palestinska myndigheten som avlönar terrorister. Sverige bidrar med ett ovillkorat budgetstöd.

Budgetposten, som utan skada för någon skulle kunna strypas med 95%, är idag lika stor post som försvaret. Om detta finns en fullständig enighet bland riksdagspartierna.

Varför inte? De kan se goda ut, deras vänner kan få fina jobb och deras närstående organisationer kan finansieras.

Min åsikt, precis som Klassiskt liberala partiet, är att biståndet ska slopas. Människor ska själva avgöra vad de gör med sina pengar.

(M): Ideologi är för de unga

Gunnar Strömer: Ideologi är för de unga – vuxna ska vara sossar

Corren har en intressant intervjuserie med fokus på ideologi. Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömer är först ut:

-För mig är ideologi inte alltid en fråga om höger och vänster. […] Den enskilde medborgaren har ett ansvar för sitt liv och i vår politik ställer vi raka transparenta krav. Exempelvis att du har kunskaper i svenska för att få ett svenskt medborgarskap.

Gunnar Strömer får frågor om sin ungdom och de åsikter han hade då:

När det gäller ideologi kan tonläget förstås vara hårdare när någon är ung kontra lite mer erfaren. Läser man på så ska Gunnar Strömmer ha sagt en del saker när han var yngre som uppfattas som kontroversiella. Exempelvis sa han så här i programmet Fittja Paradiso från år 2000: ”Personligen tycker jag inte att det skall finnas en enda kommunal skola”. Han var aktiv i ungdomsförbundet då. Idag ser han annorlunda på den saken, det behövs både kommunala skolor och friskolor. Och han säger att han har en annan roll idag.

– Min ideologiska grund finns där fortfarande. Den ändras inte. Det handlar om individens friheter, rättigheter och skyldigheter. Men som ung har man uppgiften att driva på frågor.

Under läsningen blir jag alltmer förvirrad, vilket även verkar drabba intervjuaren Roland Klinga:

Men vari ligger då de ideologiska skillnaderna i årets valrörelse?

– Välfärdens utveckling är en övergripande fråga och där finns påtagliga ideologiska skillnader mellan oss och Socialdemokraterna om hur vi ser på den. Se bara på Reepalu-utredningen som hotar valfriheten.

Den ideologiska skillnaden enligt Gunnar Strömer är alltså att alliansen vill ha valfrihet i vården. Det är självklart bra, men ingen större skillnad. En gradskillnad i utformningen av den statliga sjukvårdspolitiken.

Journalisten Roland Klinga ställer en närmast desperat fråga till Strömer: “Hur ska en väljare kunna navigera i det här?” Det är en mycket berättigad fråga.

Sanningen är att det är mycket liten skillnad mellan moderaterna och socialdemokraterna. De är överens om det mesta.

Det är också upprörande att höra Strömer ta avstånd från sina ungdomliga åsikter om att kommunen inte ska driva skolor. Det är en ideologisk linje som är enkel att förklara – staten ska inte indoktrinera våra barn.

Enligt Strömer är detta en uppgift för de unga. Sen när man växt upp ska man glömma sin ideologi, gå in i moderaterna och bli “pragmaitsk” –  en sosse som alla andra.

Det har hänt gång på gång – unga ideologiska stjärnskott från ungdomsförbunden sugs upp av moderpartierna och blir grå politiker som pratar om obegripliga saker.

Det spelar ingen roll om moderaterna vinner valet – de har gett upp och accepterat socialdemokratin.

Socialdemokraternas smutsiga spel

Socialdemokraterna kampanjar på Facebook för sitt höjda barnbidrag.

Skattebetalarnas förening uppmärksammar videoklippet:

Självklart vet socialdemokraterna att de har klämt åt barnfamiljerna. Men det märks inte, eftersom skatten tas ut “osynligt”. Pengarna bara försvinner. Barnbidraget däremot går rätt in på kontot och alla som får det ser det.

Självklart vet Stefan Löfven och Magdalena Andersson att barnfamiljerna fått mindre pengar. Men de bryr sig inte, eftersom de saknar något som hederliga människor har – moral.

Socialdemokraterna är ett maktparti. De använder alla medel de har för att nå makten. Om det krävs att tumma på sanningen eller rent av ljuga är det inga problem. De kommer undan med det eftersom varken media eller opposition ställer dom till svars.

Det är ett smutsigt spel, och smutsigast av alla spelar Socialdemokraterna.

 

Wallström och palestinsk terrorism

Margot Wallström intervjuas i Judisk krönika om antisemitism och sitt förhållande till Israel.

Sverige ger budgetstöd till Palestina, som i sin tur betalar ut löner till terroristers familjer. Hon frågas om detta:

Under intervjun betonar Margot Wallström att hon har full förståelse för att israelerna måste leva i trygg och säker miljö. När frågan om ekonomiskt stöd från palestinska myndigheten till palestinska terroristers familjer kommer upp råder det oklarhet om hur hon egentligen ser på det.

– Detta är något vi gör via EU och med Israels godkännande, annars sätts familjer helt utan försörjning.

Så tycker du det är rätt att den palestinska myndigheten ger pengar till terroristers familjer? 

– Nej, jag vet inte vad som riktigt avses i det där fallet, vi måste fundera hur vi använder våra pengar, men ska folk svälta ihjäl eller, vad ska familjerna göra om de inte får pengar?, undrar utrikesministern i en retorisk fråga.

Vidare:

Det finns många judar i Paris och även i Malmö som anser att det är tryggare att bo i Israel och har flyttat dit. Kan du förstå det?

– Jag kan inte kommentera det, för jag vet inte hur de resonerar. Men att bo bakom murar…man måste känna sig fri var man är för att man har särskild religion eller ursprung.

Vad menar du med att bo bakom murar?

– Ja, att man har satt upp en mur mot Palestina. Som princip är man är sällan riktigt trygg bakom murar.

Om konflikten israel-palestina och ansvar

Parterna verkar nu stå längre från varandra än någonsin. Vem lägger du skulden för det?

– Nej, (skratt) tror du att jag ska lägga skulden på någon… men det är klart är man en ockupationsmakt så har man ansvar att se till att man gör sånt som försvårar fredprocessen. Det säger vi i EU och i FN upprepade gånger. Mer av bosättningar, mer av demoleringar, tror det är tredje gången som EU betalar för samma byggnader, det hjälper inte till och det försvårar.

– Varje uppmuntran till våld och knivmord försvårar också på andra sidan.

Margot Wallström är alltså medveten om att palestinska myndigheten betalar ut löner till terroristers familjer. Hon tycker heller inte att detta är fel.

Hon anser att israel har ansvaret för konflikten i mellanöstern och nämner närmast pliktskyldigt att “uppmuntran till våld och knivmord” försvårar.

Hon passar även på att håna israelerna för att de har byggt en mur, en mur som skyddar dem från attacker från palestinierna.

Man hade kunnat hoppas på att Margot Wallström var godtrogen, men hon är högst medveten om vad hon gör. Det är skrämmande.

Tystnaden kring den svenska regeringens palestinapolitik är också skrämmande. Det svenska etablissemanget har inga invändningar mot att Sverige stöttar terrorism – för det är helt enkelt vad Sverige gör.

Utomlands har reaktionerna dock blivit starkare. Times of Israel skriver: Swedish FM seems to support PA’s payments to terrorists’ families

Margot Wallström fortsätter att skämma ut Sverige, men det är bra. Vi ska skämmas.

Borgerligheten, Bali och vänstern

Övers: Hanif Bali har mailat med en journalist

Under fyra år har borgerligheten varit ett stödparti för socialdemokraterna. Under överskådlig tid har man varit ett moraliskt stödparti för socialdemokraterna. Man har accepterat vänsterns problemformuleringar, lösningar och vänstern som moraliskt överlägsna.

Det pratas ibland om att socialdemokraterna är “västvärldens skickligaste maktparti”. Jag tycker det är problematiskt, eftersom “skicklig” innefattar någon form av moraliskt erkännande. Visst är det sant att de är effektiva – de använder alla verktyg som finns i politikers verktygslåda. De saknar fullständigt moral och går över lik för att få makten.

Men deras påstådda skicklighet är endast möjlig genom borgerlighetens passiva stöd. Man gör inget motstånd, varken kulturellt eller praktiskt.

En person har gjort skillnad, Hanif Bali. Han är nu anklagad för att ha delat en offentlig handling. Så här skriver Jan Kallberg på Facebook:

Jag inser att inte alla är jurister, vilket är uppenbart när man följer debatten om Hanif Bali och dennes twitter. För det första, innan handlingen förklarades offentlig skall det göras en sekretessprövning. Finns det ett allmänt skyddsintresse som väger mer än allmänintresset att få ta del av handlingen? Finns det skyddsskäl att hindra offentlighet? Om det saknas eller saknar tyngd blir handlingen offentlig. Det har rättskraft. Därefter är handlingen offentlig utan restriktioner.

Man kan inte backa och hitta på allmänt skyddsintresse i efterhand. Hur Hanif fick reda på handlingens existens är ointressant. Det är riksdagsledamotens skyldighet att vara öppen att ta emot information från medborgare. Det finns ett betydande allmänintresse att riksdagsledamot kan ta emot information som lagligt anskaffats utan att oroa sig för ett senare fabricerat allmänt skyddsintresse.

Debatter som denna saknar en plats i en funktionell demokrati. 

Se även fnordspottings utmärkta sågning av DN, som nu moderaterna svalt med hull och hår.

Varför angår då moderaternas förnedring av Hanif Bali mig, som inte är borgerlig? Jo, eftersom det pågår en kulturkamp med vänstern (där journalistkåren inkluderas). Moderaterna har underminerat en viktig allierad i kampen mot vänstern.

Att moderaterna fäller krokben för sig själv är ointressant. Hanif Bali är större än moderaterna.

Lite finare socialdemokrater

Tove Lifvendal skriver en krönika på SvD: I huvudet på en liberal

Det finns två typer av liberalism – socialliberalism och klassisk liberalism. Klassisk liberalism står för en liten stat och mycket frihet. Socialliberalismen kan vara allt från klassisk liberalism till socialism.

Lifvendal skriver i sin krönika:

För en liberal blir samhället aldrig färdigt.

Detta uttalande visar på vilken skola Lifvendal tillhör. Sitter man och funderar ut olika statliga lösningar på problem är man socialliberal. En klassisk liberal har ingen vision om ett samhälle som staten och dess ingenjörer kan mejsla fram.

De svenska liberalerna är ihopväxta med staten. Det beskriver Lifvendal själv, synbarligen utan att förstå vad hon skriver:

Men i Sverige är vi mycket tillvanda våra offentliga system, och ser på staten som ett slags facit över vad som är möjligt. Det är ett bekymmer, för den liberalt sinnade. Vår tankeram är snäv, och vår spatiala förmåga att tänka oss hur samhället skulle kunna fungera utan precis lika mycket stat som i dag, mycket klen.

Tala för dig själv, Tove Lifvendahl.

Det inte svårt att vara liberal. En liberal för mig respekterar alltid äganderätten, och är emot aggression. Av det följer att man är emot statens inflytande.

En socialliberal är en intellektuell socialdemokrat som sitter på läktaren och bekymrat pekar på högern när vänstern förstör samhället.

Det finns väldigt få verkligt oppositionella i Sverige idag. Det är en viktig anledning till att jag har engagerat mig i Klassiskt liberala partiet.

Begreppsförvirringen och associationen med socialliberaler är svår men ger samtidigt upphov till viktiga diskussioner. Dom tänker jag vara med och ta.

Migration, nyspråk och välfärdsstaten

Det pratas mycket om migration nu. Moderaterna har efter många år insett att det är fel att ge bidrag till människor som uppehåller sig illegalt i landet. Detta kallas för en “stram” politik.

Människor som inte har rätt, enligt staten, att uppehålla sig i Sverige kallas för “papperslösa”. Det är en rimlig terminologi om man anser att svenska lagar inte är legitima. Det gör inte de flesta journalister, men använder ändå ett starkt politiserat språk.

De andra partierna står för en “generös” migrationspolitik. Det innebär att människor från andra länder som befinner sig på svensk mark ges rätt till svenska medborgares skattepengar.

Bidragspolitiken gör det logiskt för människor från hela världen att smuggla sig till Sverige. När de väl fått uppehållstillstånd kan de ta hit hela sin familj, som också får ta del av svenska skattebetalares pengar. Ekot och Röda korset är missnöjda att denna process tar för lång tid.

Det är fascinerande att det ska ses som ett framsteg att moderaterna plötsligt insett att det inte är bra att skänka bort svenska medborgares pengar till människor som inte ens är medborgare. Att de andra vill fortsätta bränna skattebetalarnas pengar på människor som bryter de lagar de själva stiftat är lika fascinerande.

Välfärdsstaten påstås ha kommit till för att hjälpa medborgarna. Sanningen är att den tillkommit för att politiker ville bli omvalda. Genom att i lönndom ta medborgarnas pengar och basunera ut deras pengar som gåvor har man kunnat expandera staten.

Om välfärdsstaten inte existerade skulle det inte vara lika lockande att smuggla sig till Sverige. De som lyckades ta sig till Sverige skulle ändå vara en tillgång för landet, då de inte belastade någon annan.

Detta förklaras förtjänstfullt av Milton Friedman:

Migration är inte en uppgift för staten att hantera. Migration angår medborgarna, och de ska själva styra över vilka de bjuder in till sina företag och sin egen mark. De migranter som kommer till Sverige ska inte ges tillgång till andra människors plånböcker. Det ska inte heller de svenska medborgarna.

Ett annat samhälle är möjligt

Sverige har en stat som sväller. Skatterna ökar, och regleringarna blir fler. Journalisterna är till stor del finansierade av staten, och för vidare ett vänsterperspektiv på nyheterna.

Det politiska spektrat sträcker sig från jättevänster till vänster. I ett sådant samhälle är det helt naturligt att föreslå förbud mot rökning på uteserveringar och perronger. 

Jag anser att företagare har rätt att bestämma vad som ska ske i deras lokaler. Om de vill att deras gäster ska röka ska de få röka. Om gästerna inte trivs med det går de till ett annat etablissemang.

I mitt samhälle behövs inte byråkrater som övervakar om människor röker på krogar. Polisen behöver inte gå på lekplatser och perronger för att kontrollera om människor röker.

Ett sådant samhälle ligger långt bort. Men det skänker mig  glädje att jag faktiskt bidrar till att skapa detta samhälle.

I höst när det är dags att rösta slipper jag rösta på ett vänsterparti. Jag kommer inte stötta socialdemokratisk politik mer. Och jag är inte ensam.

Det skänker mig glädje när jag ser hur galenskaperna virvlar förbi.