Decemberöverenskommelsen 2.0

Det är naturligt att Liberalerna och Centern gör upp med socialdemokraterna. Under förra mandatperioden var de stödparti utan att få något tillbaka – de la helt enkelt ned sina röster.

Nu har de gjort ett avtal som till stora delar bygger på förhoppningar. Överenskommelsen består till största del av olika utredningar, vilket bör vara oerhört enkelt för socialdemokraterna att runda.

Det vi ser är en variant av Decemberöverenskommelsen och socialliberalerna har bekänt färg.

Att C/L litar på S framstår som helt orimligt om man tänker sig dem som politiska motståndare. Om man ser dem som meningsfränder blir det däremot helt naturligt. I ryggmärgen vill Jan Björklund och Annie Lööf att Stefan Löfven ska styra.

På många sätt är situationen densamma i Moderaterna och Kristdemokraterna. De allra flesta är oerhört strykrädda och vill helst av allt få en klapp på ryggen från journalister och vänstertyckare. M och KD röstade nyligen för SVTs TV-skatt, vilket är ett bevis så gott som något.

Rent politiskt är hela riksdagen socialdemokrater. De borgerliga vill ändra lite i marginalen, vilket självklart är att föredra före försämringar. Men i grunden sträcker sig spektrat från kommunister till högersossar.

Den enda skillnaden är att delar av M och KD och hela SD gör kulturellt motstånd mot socialdemokratisk dominans. Man vill byta ut vänsteretablissemanget mot ett etablissemang med andra kulturella värderingar men i princip intakt politik.

Därför är det som pågår nu ett spel för gallerierna. Frihetliga borde granska korten från de borgerliga och motstå frestelsen att sympatisera med M/KD. De står för en fundamentalt ofrihetlig politik.

Blir det en s-regering kommer det självklart spä på förfallet. Men det hade skett även med en M/KD-regering.

Det positiva som kan ske utifrån detta sidbyte är dels en tillnyktring inom borgerligheten. Är man vänster är det bättre att vara ärlig med det, och de som inte är vänster kan nu ta sig i kragen. Men det är inte mycket att hoppas på.

Det bästa i dagsläget vore såklart ett nyval, och hoppet står nu till att Vänsterpartiet inte accepterar att bli dörrmatta åt Annie Lööf.

Vill man engagera sig finns Klassiskt Liberala Partiet. Vi bygger en rörelse på stegvisa reformer mot ett frihetligt mål. Här kan man vara medlem utan att skämmas.

Jag är stolt över min röst på KLP, för det finns inga alternativ. Det har det senaste halvårets pajaserier visat.