Om avhopp från den svenska ankdammen

Nima Dervish berättade i förra veckan om hur ännu en hatpredikande islamist, Sheikh Hamza Sodagar, besökt Sverige. (Den 25–27 februari föreläste han i Stockholm, inbjuden av Imam Ali islamiska center i Järfälla.)
Nima presenterade denna information för flera journalister, men ingen nappade. Mot bakgrund av detta skrev Nima följande text:

Jag inser med all önskvärd tydlighet att jag slösar energi och tid. Så jag struntar i detta nu och avsäger mig journalisttiteln. Sverige är inte ett land att vara journalist i. (Sedan 2009-10 har jag inte känt att jag har kunnat skriva fritt och som jag velat.)
Jag avsäger mig också Sverige. Jag kom till Sverige 7 februari 1987 så det var 26-årsjubileum nyligen. Tack för de åren, men det är dags att avluta den epoken.

Jag vill inte vara landsman med en befolkning vars majoritet (eller tillräckligt stora minoritet) är fega och helt enkelt inte inser sitt eget bästa. Jag vill inte bo i ett land vars politiker, media och organisationer jag allt oftare har börjat känna ofrivillig förakt för. Stannar jag inte i Kurre så blir det USA.

Detta skapade stora reaktioner, och många beklagade att Nima hoppade av. Många höll också med Nima om det dåliga debattklimatet. Per Hagwall skrev ett blogginlägg som sammanfattar det många verkar känna.

Nima skrev själv på sin blogg:

Har sedan igår läst SÅ många kommentarer av svenskar som skriver att de också är trötta, att de tappat hoppet, att det går utför, att de vill lämna Sverige: ”Vore det inte för barnen eller barnbarnen så…”. En del har redan lämnat landet. 

Vi pratar inte bara om invandrade – har man redan en gång utvandrat så skräms man inte av att göra det igen – utan etniska svenskar. 

För en gångs skull är jag genuint förvånad. Att så många känner såhär är en allvarlig varningssignal om landets tillstånd. Man ska inte känna så i ett fredligt, välordnat, välutvecklat, demokratiskt välfärdsland.

Jag beklagar också att Nima slutar skriva. Men jag sjunger inte med i klagokören över hur illa allt är.

Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att det faktiskt är ursvenskt att tycka att Sverige är skit. De som skrivit till Nima och säger sig inte vilja vara svenskar är mycket nära essensen av den moderna svenskheten.

Minns vad Reinfeldt sa – det ursvenska är blott barbari. Det tårdrypande avståndstagandet från svenskheten som Nima publicerat ligger för mig nära detta.

Islamism är en ny företeelse i Sverige. Journalisternas sätt att skriva förändras, men det tar lite tid. Se till exempel detta inlägg om Vilks på Al Quaidas dödslista som letade sig från Gudmundsons blogg ända ut till dn.se.

Demokratin är till sin natur sådan att den alltid är under hot. De flesta av oss har växt upp med ett akut kärnvapenkrigshot hängande över huvudet. Jag uppmanar alla som oroar sig för islamismen att ha en smula perspektiv. Islamismen är ett hot, ett stort hot – men vi kan hantera det.

Tänk också på vilket samhälle vi kommer ifrån. 2006 fick alliansen makten. Innan dess hade sossarna styrt decennier i sträck. För varje dag som går blir Sverige lite modernare och öppnare.

Tack Nima för ditt arbete som bloggare. Reaktionerna på din avgång visar att det finns en stor förståelse för de frågor du drivit. Det ger hopp, och inspirerar mig att fortsätta vara engagerad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.