Utbrett asylfusk måste upp på agendan

Efter Anna Dahlbergs viktiga krönika i Expressen har en propp gått ur i integrationsdebatten. Peter Santesson har skrivit ett utmärkt inlägg: Expressen och flyktingpolitikens dilemma. Thomas Gür har också skrivit i dagens Svd: Ingen enkel väg till god integration

Sverige har idag flest positiva asylbeslut i västvärlden: cirka 850 per år och miljon invånare. Vidare tillkommer anhöriginvandring. Ändå är vi sämst vad gäller skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda

Det sammanfattar Sveriges migrationspolitik väl. Men den viktigaste frågan har inte kommit upp: bristerna i asylprocessen.

Folkpartiets oppositionsråd i Gävle och före detta “migga”, Per-Åke Fredriksson, skriver på Newsmill: Asylsystemets brister måste upp på agendan

Vad regering och riksdag också behöver bestämma sig för är vilka beviskrav som ska åläggas den asylsökande. Det finns förvisso regler om detta idag, till exempel att en person ska ha gjort sin identitet sannolik innan uppehållstillstånd beviljas, men frågan är hur den faktiska tillämpningen sker? 

Det är inte ovanligt att före detta asylsökande kontaktar Migrationsverket för att de upprörs över hur landsmän eller personer som låtsas vara landsmän bluffat till sig tillstånd och myndigheten har inte reagerat på vad man anser vara uppenbart fusk.  

Möjligheten till fusk påverkas av vilka beviskrav man ställer på den enskilde asylsökande. När det i praktiken har räckt med att man kan somaliska, men förövrigt haft dåliga kunskaper om de rådande förhållandena i Somalia, för att få uppehållstillstånd då öppnar man upp för möjligheten att missbruka asylsystemet för människor som talar somaliska men är hemmanhörande i andra delar av världen. 

Frediksson sammanfattar problemet:

De som förordar en stramare flyktingpolitik vill se en begränsning i grunderna för uppehållstillstånd. Framför allt vill man ta bort de skyddsgrunder som inte faller under FN:s flyktingkonvention. Det betyder bland annat att människor som flyr från krig eller andra svåra och våldsamma motsättningar inte skulle kunna få en fristad i Sverige. 

Det är för mig en helt felaktig politik då det innebär att vi skulle sluta hjälpa människor som befinner sig fara. Att överhuvudtaget begränsa antalet grunder för uppehållstillstånd gör att Sverige blir ett slutnare land och det är för mig helt fel väg att gå. 

Däremot bör regering och riksdag ser över beviskrav och handläggningen av asylärenden så att man säkerställer att Sverige hjälper de människor som avses med lagstiftningen och inte ger uppehållstillstånd till andra personer. 

En bred debatt om vägval i flyktingpolitiken är välkommen, men den bör först fokusera på asylsystemets förutsättningar att ge skydd till rätt person.

Sveriges migrationspolitik vilar på fundamentet att de som invandrar är flyktingar.  Många kanske tycker att det är OK att vi tar emot många, eftersom det handlar om människor med skyddsbehov.

Men verkligheten är mer problematisk. I de flesta många fallen handlar det om utländska medborgare utan skyddsbehov som börjar sin svenska bana med att fuska sig till medborgarskap.

Detta är det största problemet med den svenska migrationspolitiken. Det måste komma fram i debatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.