Sonic sörjer saknad socialistmusik

Nummer 64 av utmärkta musiktidningen Sonic har nyligen kommit i min brevlåda. Det är en riktigt bra tidskrift som är oumbärlig för den som är intresserad av popmusik.

Men tidningen innehåller inte bara pop, emellanåt är det en del politik också. Och då handlar det om härlig gammal popvänster. Så också i detta nummer:

VÅR TIDS RÄDSLA FÖR POLITIK
Det är turbulenta tider, på flera sätt de mest omvälvande sedan slutet av sextiotalet. Stora politiska skeenden brukar speglas i musiken men de enda som tycks vilja skriva låtar om allt som händer nu är de gamla vanliga stofilerna. Tony Ernst söker svaret på varför det är så.

Tony Ernst är på jakt efter “politisk musik”, vilket enligt honom är helt självklart är vänstermusik. Men han hittar ingen sådan. Vänstermusiken har uppenbarligen blivit helt omodern.

På samma sätt har den här typen av politiska musik-reportage blivit omoderna. Det är en konst att skriva om musik, och det är en konst att skriva om politik. Det ena ger inte det andra.

Ernsts text är välskriven som ett popreportage, men det politiska skrivandet är undermåligt. Så här skriver Ernst om amerikansk politik:

Obama är för varje människa med hjärna ett alldeles uppenbart bättre alternativ än Mitt Romney. Men det är fortfarande en president som gett idiotiska bankirer säckar med pengar för att de spekulerat bort småspararnas stålar och han är högst ansvarig för att USA skickar drönarbomber mot oskyldiga civilia i fjärran länder.

Detta är en dum text. Många svenskar har idag fått en större inblick i amerikansk politik, men uppenbarligen inte Tony Ernst.

Men Ernst lyckas i alla fall skaka fram en socialistisk musiker, Laetatia Sadier. Så här säger hon:

“Den rörelse som ändå fanns för tjugo år sean, med indipendentbolag och alternativa scener, är borta. Den kidnappades av marknaden. I dag måste man sälja sig själv. Man måste göra sig så attraktiv som möjligt för marknaden. Men det är vad kapitalismen gör med en: den förvandlar dig till en prostituerad. Vi är alla prostituerade. “

Kapitalismen är det som gör att människor fritt kan erbjuda sina tjänster på en marknad. Musiker kan producera musik som intresserade lyssnare kan kommunicera. Marknaden är summan av människors önskningar.

Marknaden vill inte ha socialistiska musiker. Den enda slutsatsen man kan dra av detta är att socialismen inte är lika het längre.

Det kanske till slut har hänt att poletten börjar trilla ned – musikbranschen består ju mest av entreprenörer. Det är inte helt trovärdigt att förespråka ett annat liv än det man lever själv. Detta är precis den tes som Erik Zsiga drev i sin klassiska bok Popvänstern.

Något att betänka också för Sonic – alla era läsare är inte vänster. Det vore trevligt att inte känna sig bortstött som pophöger.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.