Amnesty kräver “Radical change in Israel approach”

Jag skrev nyligen om hur palestinierna förhalar fredsförhandlingarna i Jordanien. Jag citerade The Telegraphs utrikeskorre Con Coughlin:

Most people in the West believe the main reason the talks are not going anywhere is because of Israel’s refusal to compromise on its settlement building programme. But while the Netanyahu government’s insistence on building settlements is certainly an obstacle, I am told by Western diplomats close to the exploratory talks that are currently taking place in Jordan between the two sides that the real reason they are running into difficulty is because the Palestinian delegation, led by the veteran Palestinian negotiator Saeb Erekat, is refusing to take the talks seriously.
For example, I am told by a Western diplomat working for the Quartet that when the Israeli delegation arrived for a meeting last weekend in Amman, the Jordanian capital, to present their latest security proposals, Mr Erekat simply refused to enter the room.

Efter att palestinierna så tydligt visat sin syn på fredsprocessen går nu Amnesty ut och kritiserar… trumvirvel… Israel: Från Huffington Post – Amnesty International: Radical Changes Needed in Israel Approach

The Quartet, comprised of representatives from the United States, Russia, the European Union and the United Nations, has facilitated the so-called peace negotiations for the past 10 years with little change in their approach, and 2012 does not bode well for those in the region or for prospects for peace. 
While Amnesty International takes no position on the peace process per se, the organization urges that any negotiations be founded on ensuring respect for human rights. Amnesty is calling on the United States and other members of the Quartet not to let negotiations drag on as they have done for years without progress, but to instead implement immediate and essential changes in their approach.

Artikeln beskriver problem med bosättningar:

Since the 1993 Oslo Agreement, Amnesty has underlined with increasing urgency the need to base peace on the human rights enshrined in international human rights standards. This should extend to the construction of Israeli settlements on occupied Palestinian territory, which violates the prohibition on population transfers by an occupying power into lands that it occupies.
Last December, a group of 20 international humanitarian and human rights organizations, including Amnesty International, issued a joint statement highlighting startling numbers for 2011; most disturbing among them is the fact that a “record number of Palestinians were displaced in 2011 due to home demolitions.”
The figures show that since the beginning of 2011 more than 500 Palestinian essential structures were destroyed in the OPT, with over 1,000 Palestinians displaced — doubling the number displaced over the same period in 2010, and the highest figure since at least 2005. More than half of those displaced have been children.
The rate of illegal Israeli settlement expansion in occupied territory increased, as did violence perpetrated by settlers on Palestinians. […]
In 2011, the construction of settler housing units accelerated, and plans for around 4,000 new units were approved for East Jerusalem — the highest number since at least 2006.
Violent attacks by settlers against Palestinians, including children, escalated by over 50 percent in 2011 compared to 2010, and by over 160 percent compared to 2009. Settlers have destroyed or damaged nearly 10,000 Palestinian trees in 2011, undermining the livelihoods of hundreds of families with virtual impunity. Over 90 percent of complaints of settler violence were closed by the Israeli police without indictment from 2005-2010.
In 2012, up to 2,300 Bedouin living in the Jerusalem periphery face forcible and unlawful relocation if Israeli authorities follow through with their reported plans, and rural communities in the Jordan Valley face the prospect of further demolitions as settlements continue to expand.
The increasing rate of settlement expansion, demolitions and other human rights violations make any prospect for a just and sustainable peace virtually impossible, and the continuing disconnect between the Quartet talks and the situation on the ground is dangerous.

Men eftersom Amnesty inte tar ställning tog de också upp palestiniernas överträdelser:

Violent acts by Palestinians on Israelis also continued, including rocket fire from the Gaza Strip. 

Vad de helt verkar ha missat var dock att palestiniernas bild av fredsförhandlingar är att inte ens gå in i rummet med sin motpart.

De senaste åren har världen fullkomligt blundat för palestiniernas vägran till fred. Och nu kräver Amnesty en “radical change” – hur ska detta rimligtvis se ut? Gissningsvis inte genom att man behandlar båda parter lika.

Via Amnestys officiella twitterkonto.

UPPDATERING: Elder of Ziyon bloggar om utspelet.

Madon: Stoppa mobbningen av Sd

Sakine Madon skriver idag på Expressen: Sluta vuxenmobba Sverigedemokrater

Ett metalband portades nyligen från ett musikarrangemang i Visby på grund av att sångaren misstänks vara sverigedemokrat. När ska vi inse att SD-åsikter inte försvinner med mobbning?  

Bandet, som heter Avenir, blev först tillfrågade att spela på “Rockskallen” och tackade ja. Plötsligt ändrade sig arrangörerna. Enligt Ulrica Fransson Ingelmark, redaktionschef på arrangören Gotlands Allehanda, beror beslutet på äventyrad säkerhet och inte på sångarens politiska åsikter. 

Det låter ädelt, men luktar efterhandskonstruktion. Gotlandspolisen har dementerat att det skulle existera en hotbild. Eventuell SD-koppling är inte offentlig, då partiets medlemsregister är hemligt. Och bandets musik har inget med politik att göra. Den kontaktperson som hörde av sig till bandet via Facebook skriver inget om säkerhet: sångarens politiska sympatier anges vara problemet. […] 

Intolerans och främlingsfientlig dynga försvinner inte av att förment toleranta personer beter sig som panikslagna åsiktsjägare.

Mycket bra att Madon uppmärksammar detta. Men det är värre än vuxenmobbning – förföljelsen av Sd:are är ett allvarligt demokratiproblem.

96% av biståndet till Somalia försvinner

Fredrik Segerfeldt citerar på sin blogg en rapport från Foreign Affairs:

In Somalia, the problem is that the TFG is not up to the task. Corruption is rampant with the TFG, too: a confidential donor-supported audit showed that 96 percent of bilateral aid awarded between 2009-2010 simply disappeared. Without military protection from AMISOM, which has created a sort of ”green zone” around the presidential palace, the transition government’s hotels and offices would be overrun. The bottom line is that the TFG is, on its best day, little more than a drain down which international funds disappear.

Segerfeldt kommenterar:

Detta är en ypperlig illustration av ett av biståndets dilemman. Orsaken till att landet inte är utvecklas gör att biståndet inte kan fungera. Vilket gör tanken på ett fungerande ”utvecklingssamarbete” omöjlig. 

Fredrik Segerfeldt är en viktig kritiker av svenskt bistånd och har nyligen skrivit en bok: Biståndets dilemman

Hur ska polisen göra?

Det skrivs fortfarande om rättsrötan, mycket tack vare att situationen i Malmö fortsätter att vara mycket allvarlig. SvDs Daniel Persson skriver både på ledarsidan och ledarbloggen.

Från ledarsidan: Malmö bör lära av erfarenheterna från New York:

New York var på 1980-talet med rätta känt som en kriminalitetens högborg. Men under de senaste två årtiondena har staden upplevt den största och mest varaktiga nedgången av gatubrott som någonsin setts i en utvecklad storstad. Franklin E Zimring, professor i juridik vid University of California, beskrev i artikeln How New York Beat Crime i augustinumret av Scientific American hur staden genom sättet att använda polisen och innovativa metoder kan fungera som en modell för att förhindra mord, rån och andra illdåd.
Antalet poliser är viktigt, slår Zimring fast. Trots att New York gjorde sig av med 4000 uniformerade poliser efter år 2000 var antalet poliser fortfarande markant högre efteråt än 1990.
Det viktigaste som gjordes var dock att utöver polisens numerära ökning ändra hur polisen arbetade. Den viktigaste förändringen var fokuseringen på så kallade hot spots, en strategi som använts med framgång även på andra håll.

bloggen skriver Persson om rikspolischefens framträdande på Folk och Försvar:

En hållpunkt är IT-systemen, de över 800 olika som förhindrar varje form av effektiv polisiär verksamhet, men det är välkänt sedan tidigare. Klart mer intressant då när Svensson talar om det kritiska behovet av att tydliggöra mandaten i organisationen. Flera nivåer hanterar samma frågor, det går inte att driva en effektiv verksamhet på det viset. Det går nog att hitta frågor som ingen har mandat att hantera också, säger Svensson sen. Det är svidande kritik som riktas från rikspolischefen.
Svensson konstaterar sedan att han ju inte får lägga sig i den operativa driften i de olika länsmyndigheterna och att det kan kännas väldigt frustrerande inte minst gällande situationen i Malmö. Han refererar till vad DN:s Peter Wolodarski sagt tidigare om Malmö om ”vissa gator som man inte hanterar… Jag tycker det är skit! Det är bara att se till att vi tar makten över de gatorna. Det är inte så himla svårt. Men det är inte mitt uppdrag…” Det är inte utan viss uppgivenhet det sista slinker ut.
Moderatorn passar på att fråga om han vill centralisera verksamheten, men det vill Svensson inte. Polisen SKA vara lokalt förankrad, säger han, det är oerhört viktigt. Och han har rätt. Men polisen måste också fungera och utföra det uppdrag den är ålagd. När den inte gör det måste ansvar utkrävas. Riktigt så är det inte idag.

Polisen har aldrig haft så stora resurser som idag, men ligger ändå och tröskar runt 15 % uppklarningsprocent. Med sådana resultat är det inte konstigt att städer ballar ur på det sätt som Malmö gör. Det som är anmärkningsvärt är väl att andra städer fungerar så bra som dom gör.

Det finns mycket mer att skriva om polisens sammanbrott.

Badhusboom: Linköping slår rekord?

Slöseriombudsmannen och Timbro har släppt en mycket intressant rapport: Badhusboom!

Kommunalt finansierade badhus blir ofta betydligt dyrare än först beräknat. De tär på ekonomin och riskerar nedskärningar eller skattehöjningar. Det är en av slutsatserna i Philip Lerulfs nya rapport “Badhusboom! Slarv och slöseri när kommunerna bygger nytt för miljarder”.

Linköping tas faktiskt upp i rapporten som finns som pdf här. Här i Linköping finns det en bred konsensus om att bygga ett badhus för upp till 500 miljoner. En halv miljard!

En av de viktigaste budskapen i Timbros rapport är just att den här typen av byggen drar över i budget – rejält.

Det finns nu konsensus om var huset ska byggas, läste jag i veckan i Corren. På andra sidan stod det att kommunen gått knappt plus, 19 miljoner på en budget på över 7 miljarder.

Att dessa två hänger ihop är inget som föresvävat Linköpingspolitikerna. Det här kan bli en riktigt läskig och kostsam upplevelse. Jag vet inte om något så enormt dyrt projekt.

Skolan och åldringsvården kommer få betala politikernas plask- och lekäventyr.

SvD Ledarbloggen uppmärksammar Badhusboom: Magplask när Sveriges kommuner skrytbygger

Yttrandefrihet och svensk konsensuskultur

Ända sedan jag började blogga har jag dragits till det man
inte ”får” skriva om. Jag började skriva om feminism och sexköpslagen, vilket inte var särskilt uppskattat. Men nu har frågan öppnat sig. På samma sätt har narkotikafrågan öppnat upp sig och hedersvåldet verkar ha tagit klivit ända in i etablissemangets finrum.

Men så kommer vi till mina två rödlistade områden:

Först kommer islam. Islam är en oreformerad religion vars
breda strömning förespråkar en sammanblandning av stat och moské. Islam är en
del av det svenska samhället idag men behandlas inte på samma sätt som kristendom.
Att stoppa kors i kiss är jättebra, att rita profeten Muhammed med en bomb i
turbanen är ren och skär rasism och högerextremism.

Det har funnits vissa positiva tecken, till exempel när
Axess hade en stor intervju med Ayan Hirsi Ali. Men denna satsning möttes av en
intensiv kanonad både från medieliberaler och vänster.

Islam är en del av vårt samhälle och borde omfattas av
precis samma kritik som kristendomen möter.

Tätt sammankopplad med detta är migrationsfrågan. Vi har en
stor invandring i Sverige. En artikel som visar på problembilden är ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” från DN Debatt något år sedan.

När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen trodde jag frågan
skulle öppna upp sig. Men känslan är att det nästan har blivit värre. Det är
klappjakt på sverigedemokrater och det politiska etablissemanget tävlar i att
marginalisera partiet. Det kan dessutom ge påtagliga konsekvenser för Sverigedemokrater att vara öppna med sitt engagemang – de kan t ex uteslutas ur facket.

För det är nämligen så att migrationspolitik i svenska medier och i den breda politiska debatten går ut på en enda sak: Att motverka Sd. Centerns initiativ migrationsinfo.se är en annan sådan sajt. Regeringen har själv startat en sajt för just detta. Där kan man läsa om olika nätmyter:

Myt 12: Om man ifrågasätter invandrings- och integrationspolitiken så blir man stämplad som rasist.

Få frågor debatteras så ofta och så livligt som integrations- och migrationspolitik. Politiska debatter kan ibland hetta till rejält. Den som argumenterar med hjälp av rasistiska och främlingsfientliga myter möter ofta starka, berättigade motreaktioner.
Vad som är “rasistiska och främlingsfientliga” betyder är ganska skiftande. Det är ett slagträ att använda emot oliktänkande och betyder nästan ingenting längre. När regeringen går ut och antyder att folk som är rädda för att bli stämplade som rasister mer eller mindre ska skylla sig själva blir det obehagligt. Ungefär som när Reinfeldt menade att Sverigedemokrater inte ska bli förvånade om de blir misshandlade.

Sakine Madon kritiserade regeringens artikel. Och Paulina Neuding och Andreas Johansson Heinö skrev på DN debatt ett svar:

Sverige hör till de länder i världen som tar emot flest flyktingar varje år. Samtidigt ser vi ungefär samma integrationsproblem i Sverige som på andra håll. Detta borde vara väsentliga utgångspunkter för en faktabaserad debatt om invandringen och integrationen vilken måste kunna föras parallellt med arbetet mot rasism och diskriminering.

Personligen skulle jag vilja se en öppen och seriös debatt som även tar upp problemen med integrationen. Jag kan inte se denna debatt i media eller de etablerad partierna. Där finns bara en linje: svensk migrationspolitik är det bästa sedan skivat bröd och den som säger något annat har inte rent mjöl i påsen.

På den invandingskritiska arenan dominerar Sd-knutna Avpixlat. Där blandas främlingsfientliga utspel med legitim granskning som media utelämnar. På snaphanen.dk skriver journalisten Julia Caesar krönikor, t ex denna om Rami Sahindahl och hederskulturen. Läsvärd text om inte annat för att den är så oerhört välskriven.

På ena sidan en närmast auktoritär strömning i media och politiskt etablissemang. På andra sidan en invandringskritisk rörelse med obehaglig främlingsfientlighet. Det är inte lätt att navigera sig i en sådan miljö och det finns ingen medelväg idag.

Så här skrev Gudmundson 2010 och inget har ändrats sedan dess:

Sverige är världens mest toleranta samhälle, och har världens mest liberala invandringspolitik. Sverige sticker faktiskt ut på den punkten. Men vi har fått ett opinionsklimat där den som ifrågasätter det rimliga i att invandringspolitiken går back med 1,5 till 2 procent av BNP årligen, som pekar på överrepresentationen i brottsstatistiken, eller som varnar för att kvinnosynen inom islams mittfåra är mer medeltida än modern, inte törs skriva under eget namn. […]

Kanske har de människor som deltar i den underjordiska debatten inte haft något alternativ. Om man nu vill vill diskutera om huruvida Sverige exempelvis borde ha en invandring på en nivå som motsvarar genomsnittet i Europa, eller kanske vill fördjupa sig i frågor om kostnader för asylboenden, vart ska man vända sig? Likadant torde det vara i politiken. I vilket parti ska man aktivera sig om man är oroad för att Malmö håller på att bli obeboeligt för judar? De etablerade riksdagspartierna för inte den debatten. När de försöker, som Folkpartiet gjort, blir de utskällda. De få etablerade opinionsbildare som försöker föra ett samtal om de frågor som Sverigedemokraterna profilerat sig inom, utmålas omedelbart – främst av Expressens skribenter – som tvivelaktiga.