Världen runt: Svårt för homosexuella och kvinnor

Jag använder suveräna appen Flipboard på min iPad för att läsa världsnyheter. Det är perfekt för att få ett annat perspektiv än svenska medier. Idag när jag låg och bläddrade var det två nyheter som fångade mitt intresse.

Uganda tar åter upp sin anti-homo-lag. Från The Guardian: Uganda anti-gay bill resurrected in parliament

An anti-homosexuality bill described by Barack Obama as “odious” has been resurrected by the Ugandan parliament. But according to the politician who reintroduced the bill, it no longer contains a provision for the death penalty and proposes reduced proposed prison sentences for homosexual acts instead of a life sentence. 

David Bahati, a member of Uganda‘s ruling partyput his bill, first tabled in 2009, before parliament to a standing ovation and cheers from fellow parliamentarians, shouting “our bill, our bill”.
There was some confusion about what exactly the text presented to parliament contained, but reaction from activists was swift, with Amnesty International condemning the bill’s revival, and a Ugandan campaigner describing its reception in parliament as “shocking”.

Men inte dödsstraff denna gång, bara livstids fängelse för att vara homosexuell.

Vidare till Afghanistan: Afghan Women Fear Backsliding As President Karzai Negotiates With Taliban

Now, with the news that U.S. and Afghan officials are holding peace talks with Taliban leaders, the women of Afghanistan are filled with dread at what those negotiations might herald for them and their families. 

A recent report by global NGO ActionAid found that 86 percent of women questioned were deeply concerned about the prospect of a new Taliban-influenced government. And in the urban areas the figure increased to 92 percent. Women in Afghanistan are concerned that president Hamid Karzai will seek peace at any price. If that means kowtowing to the Taliban on women’s rights, his administration will likely do so, they fear, and then the entire country will take a huge step backward.

Att förhandla med talibanerna är något som många på vänsterkanten förespråkar. Men Afghanistans kvinnor vet vad det innebär.

Det är oerhört berikande att få en utblick i världen och se världen på ett annat sätt. Flipboard och iPad rekommenderas varmt.

Khader Adnan: Inte bara bagare, terrorledare också!

Världen över rapporteras nu om Khader Adnan, palestiniern som hålls fången av Israel utan rättegång. Jag läste det när jag bläddrade igenom Flipboard tidigare idag både på The Guardian och Al-Jazeera. Så här skriver Guardian:

A Palestinian prisoner on his 61st day of hunger strike while shackled to a bed in an Israeli hospital is in immediate danger of death, according to a medical report submitted to the supreme court in an effort to secure his release. 

Khader Adnan, 33, a baker from a village near Jenin, is being held without charge by the Israeli authorities under a four-month term of “administrative detention”. He began his hunger strike on 18 December, the day after being arrested.

Elder of Ziyon har bloggat om bakgrunden till varför Adnan hålls av Israel. Han pekar på två viktiga poänger:

One is that Adnan is a leader of Islamic Jihad, the most hard-line terrorist group in the territories. He has been a leader of the group for years, calling for Islamic Jihad to continue to have weapons even under PA rule. 

He was arrested by the PA as well, and even embarked on a hunger strike against the Abbas regime while in PA jail only a year previous to the current hunger strike. 

The other is that administrative detention is perfectly legal and necessary.

Han citerar en artikel från Israel Hayom:

Israeli military officials generally use administrative detention to hold Palestinians who are believed to be an imminent risk to the country’s security. They say that if the evidence against the accused was made public, it would expose Israeli intelligence-gathering networks in the Palestinian territories. They say the process is under full judicial review by Israel’s military and the Supreme Court.

Så Adnan är lite mer än bara en bagare.

Jag gissar att denna nyhet snart dyker upp på ett TT-telegram.

Sänkta krav till polishögskolan

Merit Wager skriver om sänkta krav till polisutbildningen:

I tider då grov brottslighet ökar och nya typer av brott tillkommer,sänker man i Sverige kraven på dem som ska bli poliser! Ingenting borde förvåna, men nog är det stötande att kraven på dem som ska bli poliser ska sänkas i stället för att, som den borde göra: höjas. 

• Kravet om att de sökande inte får ha kroniska sjukdomar har tagits bort. Varför? Är det inte så i de allra flesta länder, att det krävs en god fysik och att man är både fysiskt och psykiskt frisk för att bli polis? Varför inte i Sverige. 

• Kravet på att man ska ha skrivit högskoleprovet har tagits bort. Varför? Ska det nu räcka med genomgången grundskola för att bli polis i Sverige? Ställs det överhuvudtaget några som helst krav på att man ska kunna läsa och- viktigt! – förstålagtexter? 

• Språkprovet i svenska är borttaget. Varför? Riskerna för missförstånd och felaktigheter ökar ju ytterligare (de finns ta redan nu) med oklara kunskaper i svenska språket. Här är det också befogat att undra hur personer som inte i praktiken kan visa att de har mycket goda kunskaper i svenska ska kunna förstå dem de har att hantera, hur de ska kunna skriva rapporter och, som sagt: hur de ska kunna läsa och förstå lagtexter?

Vi vill med dessa förändringar ge möjlighet för fler att söka till polisutbildningen. Detta för att få ett så brett underlag möjligt. Det säger Kim-Lena Ekvall Svedenblad, chef för kompetensutvecklingsenheten på Rikspolisstyrelsen.

P4 Skaraborg är de enda jag sett som uppmärksammat detta. Annars är det bara invandringskritiska/rasistiska sajter och flashback som uppmärksammar denna oerhört viktiga nyhet. Skrämmande.

Hur går detta ihop med regeringens ambitioner om att höja nivån inom polisens verksamhet? Och hur har resten av mediesverige lyckats undvika detta?

Polisens hemsida är källan till nyheten.

Merit Wager släpper bok om migration

Merit Wager har en lång bakgrund inom asylfrågor. Jag känner henne som medborgarnas flyktingombudsman men hon är också krönikör på SvD. Full faktaruta här.

Wager har nu släppt en bok om Migrationsverket: Inte svart eller vitt utan svart eller vitt. Den handlar om svensk asylpolitik och särskilt om Migrationsverket. Oavsett vilken syn man har på migration måste migrationsverket fungera. Idag måste det vara mycket svårt att jobba på detta verk. Därför är granskning så oerhört angeläget.

Jag hittade länken via avpixlat. Mycket där är dåligt, men det finns viktiga saker där som borde omskrivas i etablerade medier. Till exempel böcker som denna.

Den kan köpas här. Personligen skulle jag gärna vilja köpa den som e-bok, något som ska komma. Läs också  Merit Wagers blogg här.

Är Jan Hjärpe islamofob?

Gudmundson bloggar om att en kvinna med libanesisk bakgrund dömts för att ha skrikit “död åt alla judar”. Som en del av sitt försvar uppgav kvinnan att hon inte kan rå för att hon hatar judar. Gudmundson:

I Sveriges mest famösa rättegång gällande hets mot folkgrupp, som utspelades 1989-90, ställdes svenskmarockanen Ahmed Rami inför rätta, med anledning av vad som måste betraktas som den mest envetna och systematiska kampanj mot judar detta land någonsin erfarit. Åtalet gällde en rad uttalanden, såväl i eter (i Ramis närradiokanal Radio Islam) som i tryckt skrift (Ramis bokVad är Israel?). 

Debatten om rättegången kom till stor del att handla om yttrandefrihetens gränser och den eventuella nyttan av en lagparagraf om just hets mot folkgrupp. Det är frågor som är väl värda att diskutera, men när jag bläddrar i Ramis bok om saken, Judisk häxprocess i Sverige, är det en annan sak jag noterar. Och den påminner om kvinnans försvarslinje om att hon inte “kan rå för att hon hatar judar”.

Gudmundson citerar Hjärpes uttalanden från rättegången i sin bloggpost. Det är ganska intressanta saker han säger. Det är faktiskt ganska likt det som islamkritikern/islamofoben Robert Spencer brukar säga. Läs de fullständiga citaten på Gudmundsons blogg eller Radio Islams hemsida. Här är Gudmundsons sammanfattning:

Får man tro Radio Islam-rättegångens Jan Hjärpe och Jan Bergman, två tunga religionsprofessorer specialiserade på islam och Mellanöstern, så var hennes ramsa “Död åt alla judar” helt naturlig. Enligt deras vittnesmål till försvar för Ahmed Rami är antisemitismen ingrodd i hennes kultur, ärftligt överförbar och förstärkt av muslimers utanförskap. Muslimer lider dessutom, enligt vittnesmålen, av bristande vana att skilja mellan tro och politik, ett koncept som sägs vara främmande för Mellanöstern. Parat med den påstått utbredda fundamentalismen leder detta naturligen till svårigheter att anpassa sig till ett demokratiskt regelverk – då ju guds lag står över människans.

Men som Gudmundson säger – hade någon från Timbro eller Axess sagt detta hade vänstern och Expo attackerat med full kraft.

SVT: Stenkastning ej icke-våld

Jag har skrivit mail till SVT Korrespondenterna efter deras inslag om icke-våld. Jag ville höra hur de ser på stenkastande – är det våld eller inte?

Hej! 

Jag skickade en fråga till er efter ert avsnitt om icke-våld, men jag har inte fått svar. Har ni tappat bort mitt mail? 

Jag undrade hur ni menar att stenkastande kan vara icke-våld. Har ni något svar på det? 

mvh erik 

Och jag fick faktiskt svar:

2012/2/13 <korrespondenterna%SVT@svt.se> 

Hej Erik, 

du har rätt: stenkastande är också ett slags våldshandling även om proportionerna skiljer sej från annat våld. 

Vänligen, 

bengt Norborg 

Jag ställde en ytterligare fråga:

Hej Bengt!

Tack för ditt mail!

Hur ser du då på ert program, ger inte det ett felaktigt budskap? Ni tog ju upp palestinierna som icke-våldsaktivister.

Är det här nya tankar inom ert team, eller har du en avvikande åsikt? 

varma hälsningar Erik

Och svar:

Nej, du uppfattar det fel, Erik.
Kasta sten är inte bra, att skjuta någon i huvudet är om möjligt ännu värre. Våld är våld om än av olika grad…
Men vi tog alltså upp en icke-våldstendens bland palestinier, en grupp människor som står för en annan syn på hur konflikten ska lösas. Minns programmets tema som anspelade på Gandhi (alla demonstranter i Indien är inte icke-vålds förespråkare, liksom alla inom occupy-rörelsen troligen inte heller är det). “Budskapet” var alltså att spegla en tendens på flera håll i världen.
Tror du fått svar därmed.
Vänligen,
bengt  

Jag känner mig faktiskt inte särskilt mycket klokare.

Libyen i FN: Homosexuella hotar mänskligheten

Från UN Watch:

GENEVA, Feb. 13 – Gays threaten the continuation of the human race, Libya’s delegate told a planning meeting of the UN Human Rights Council today, reported the Geneva-based UN Watch monitoring group. It was the first appearance in the 47-nation body by the post-Gaddafi government, whose membership was restored in November following Libya’s suspension in March.

Protesting the council’s first panel discussion on discrimination and violence based on sexual orientation, scheduled for March 7th, Libya’s representative told the gathering of ambassadors today that LGBT topics “affect religion and the continuation and reproduction of the human race.” He added that, were it not for their suspension, Libya would have opposed the council’s June 2011 resolution on the topic.

In response, council president Laura Dupuy Lasserre said that “the Human Rights Council is here to defend human rights and prevent discrimination.”

Mer om bakgrunden till att Libyen kommit in i rådet igen, med kommentarer från UN Watchs Hillel Neuer:

In November, when the UN General Assembly reinstated Libya on the council, deputy UN envoy Ibrahim Dabbashi said
“the new Libya deserves to return to the Human Rights Council to
contribute with other members to the promotion of values of human
rights.”

“No violations of human rights will take place on Libyan territory
in the future and if it happens the perpetrator will never get away
with it,” he vowed.

Despite the pledges, however, Neuer said “the restoration of the new Libyan regime to the council, supported by 123 states
including all of the Western democracies, was carried out precipitously
and without any record of its commitment to human rights domestically
and abroad. The new rulers’ pledges are being broken.”

“Gays are now paying the price, with their right to be free from violent
attacks now being undermined at the UN by a country that democratic
countries fought to liberate, and by a goverment that our leaders
helped install. It’s all very disconcerting.”

Regeringen vet inte om biståndet ger effekt

Från dagens DN Debatt av Fredrik Segerfeldt och Bengt Nilsson: Regeringen har gett upp om biståndet

Det var på ett seminarium på Timbro i Stockholm den 12 januari som statssekreterare Hanna Hellquist fick frågan från en person i publiken. ”När man hör dig prata och när man hör vad Gunilla Carlsson har sagt de senaste åren får man intrycket att ni på UD attesterar en budget på 35 miljarder samtidigt som ni inte har någon aning om det gör någon nytta om man ser till biståndets primära uppgift. Stämmer det?”

Svaret från Hellquist var tydligt och rakt: ”Jag skulle kunna nyansera det något, men ja, det stämmer ganska bra.” Sedan la hon till: ”Vi kan hitta enskilda exempel på väldigt bra insatser på mikronivån. Men vi måste också vara ärliga. Regeringen har lagt fram tre skrivelser om biståndets resultat till riksdagen. Och vi har haft väldigt svårt att säga någonting om effekterna av biståndsinsatserna i någon av dem.”

Detta innebär att regeringen talar klarspråk: 1% av BNP varje år går till något som regeringen inte vet har positiv effekt. Forskningen talar för att den inte har det, eller till och med har negativa verkningar.

Artikelförfattarna skriver vidare:

35 miljarder är mycket pengar. Det är 4.000 kronor per person i Sverige.
Nästan lika mycket som hela gymnasieskolan kostar. Varken politiker
eller allmänhet skulle acceptera att vi år efter år spenderade sådana
summor utan att veta om gymnasieeleverna lär sig något. Frågan är varför
samma osäkerhet är acceptabel när det gäller resultatet av biståndet.

Ja, det är en verkligt viktig fråga. Det mesta talar för att det bästa för tredje världen vore att vi stängde ned vårt bistånd och använde pengarna till något annat. Personligen tycker jag det svenska rättsväsendet kunde vara en vettigare prioritering.

Till syvende och sist faller detta tillbaka på oss själva. Medierna bryr sig inte om att granska biståndet, och väljarna bryr sig inte heller. Rent känslomässigt och instinktivt låter bistånd som en klockren idé – vi delar med oss av vårt välstånd och hjälper de som inte har. Men det är inte så det fungerar. Från artikeln:

De som har anledning att glädjas åt att svenska skattebetalare i femtio års tid har pumpat in hundratals miljarder kronor i främst afrikanska statsbudgetar är en större samling envåldshärskare. Under ett halvt sekel har en brokig skara paraderat förbi med utsträckt hand. Allt från Sovjetstödda gerillagrupper i södra Afrika till kejsar Haile Selassie, Robert Mugabe och en stalinistiskt färgad militärjunta i Etiopien. Därefter president Museveni i Uganda, premiärminister Meles Zenawi i Etiopien och många fler.

Det finns förstås också svenskar som har glädje av biståndet:

Finns de då inga svenskar som blir glada när biståndet fyller år? Jo naturligtvis. Alla de som har biståndet som levebröd. De uppgår till cirka 10.000 personer i Sverige. Det är av förklarliga skäl också de som ständigt upprepar mantrat att ”bistånd gör nytta, bistånd gör nytta”.

Trots att samlad forskning och biståndsministerns närmaste medarbetare öppet redovisar motsatsen.

 Fredrik Segerfeldt har skrivit flera böcker om bistånd, den senast är Biståndets dilemman. Bengt Nilsson har skrivit boken Sveriges afrikanska krig.

Interpol lämnar ut muslimsk tvivlare/avfälling

Från The Guardian:

Interpol has been accused of abusing its powers after Saudi Arabia used the organisation’s red notice system to get a journalist arrested in Malaysia for insulting the Prophet Muhammad.

Police in Kuala Lumpur said Hamza Kashgari, 23, was detained at the airport “following a request made to us by Interpol” the international police cooperation agency, on behalf of the Saudi authorities.

Kashgari, a newspaper columnist, fled Saudi Arabia after posting a tweet on the prophet’s birthday that sparked more than 30,000 responses and several death threats. The posting, which was later deleted, read: “I have loved things about you and I have hated things about you and there is a lot I don’t understand about you … I will not pray for you.”

More than 13,000 people joined a Facebook page titled “The Saudi People Demand the Execution of Hamza Kashgari”.

Clerics in Saudi Arabia called for him to be charged with apostasy, a religious offence punishable by death. Reports suggest that the Malaysian authorities intend to return him to his native country.

Nu rapporterar BBC att Hamza Kashgari har blivit utlämnad till Saudiarabien, där han troligtvis kommer avrättas. Bloggaren Saudi Jeans har mer information.

Det är viktigt att väst börjar uppmärksamma förtrycket i arabvärlden. Alla vet att saudi är en brutal diktatur, men nu visar också Malaysia var man står.

Och dessutom får de stöd av Interpol – hur kan detta förekomma?

Svenskt bistånd till Kambodjas despoter

Igår skrev jag om biståndets dilemman och hur bistånd ofta hamnar snett. Idag skriver Benjamin Katzeff Silverstein i SvD: Biståndet går till Kambodjas elit

Det tycks gå trögt med att fasa ut det svenska biståndet från länder som Kina och Vietnam. Man borde också fundera över vår inblandning i andra länder, som Kambodja. Där håller biståndspengar från omvärlden den korrupta förtryckarstaten under armarna.

I den nyutkomna boken Cambodia’s Curse (Public Affairs Books) tecknar den Pulitzerprisbelönta journalisten Joel Brinkley en bild som borde få det internationella samfundet att skämmas.

I Kambodja finns fler NGO:s per capita än någon annanstans. Mellan år 2003 och 2008 fick Kambodja mest bistånd per capita i hela världen. Sedan 1992 har landet totalt fått totalt 18 miljarder dollar. Statsbudgeten består ungefär till hälften av biståndspengar. 

Trots detta har Kambodjas befolkning fått liten valuta för omvärldens pengar. Livet på landsbygden ser på många sätt likadant ut i dag som för tusen år sedan. Enligt Brinkley lever 80 procent i desperat fattigdom, utan ordentlig utbildning. Runt 88 procent saknar elförsörjning. Omkring 1,5 miljoner beräknas leva på mindre än 2000 kalorier om dagen. Därtill är Kambodja fortfarande en brutal diktatur. Oppositionella aktivister, politiker och journalister lönnmördas och skräms till tystnad.

Var har då omvärldens pengar tagit vägen? Rakt ner i fickorna på den politiska eliten. Den amerikanska biståndsmyndigheten USAID har beräknat att hälften av statsbudgeten varje år försvinner i korruption. Den politiska eliten lever som kungar.

Allt detta vet biståndsgivarna. Samtidigt fortsätter man att ge extrema summor. Landets politiska adel vet att de lugnt kan fortsätta att berika sig själva på pengar ämnade för den fattiga befolkningen, för biståndsgivarna har aldrig varit beredda att gå från ord till handling.

År 2008 var särskilt bisarrt. Människorättsgrupper och oppositionspolitiker uppmanade givarländerna att hålla tillbaka pengarna till dess att regimen vidtagit åtgärder för att sätta stopp för korruptionen och de systematiska människorättskränkningarna. Omvärlden svarade med att ge nästan en miljard, den högsta summan någonsin för ett enskilt år.

Sverige kan vara stolta över att ha bidragit med 170 miljoner kronor i bistånd till Kambodja under 2010. Your tax dollars at work!