Peka ut vänsterextremisterna

Nu demonstrerar högerextremister i Stockholm. De är en marginaliserad grupp, men de måste bevakas – till exempel genom viktiga organisationer som Expo eller den granskning som DN gör nu.

Vänsterextrema grupper granskas däremot mer sällan. De pekas ofta inte ens ut som vänsterextremister.

Just nu är det fullt kaos i stockholm, motdemonstranter försöker stoppa nazisternas demonstation med våld. Hur benämns då dessa?

På DNs förstasida: “Sammandrabbning i Stockholm. Ett gäng antirasister lyckades ta sig in. “

Om personer attackerar en laglig demonstration med våld känns inte “antirasister” som en korrekt benämning. På DNs foto syns svarta flaggor. Då är det autonoma grupper det handlar om – dvs vänsterextremister.

Det finns en undfallande attityd mot vänsterextrema grupper. De måste pekas ut och hållas ansvariga, inte äras med epitet som “antirasister”.

Uddén konfronterad i P1 – transkription

Idag medverkade Peter Wolodarski och Cecilia Uddén i Studio ett i P1 och diskuterade Cecilias bild med salafisterna i Egypten. Peter Wolodarski börjar med att förklara varför det är fel att Cecila Uddén står och håller om två personer som förespråkar stening av otrogna kvinnor. :

Programledare: Du skriver att det är obehagligt, så skriver du i dagens DN. På vilket sätt är det en obehaglig bild?

Peter Wolodarski: Jag hörde inslaget i morgonekot som Cecilia Uddén gjorde i morgonekot om de här två kvinnliga politikerna, dom är ju extremister, det framgick ju också av inslaget, eftersom de förespråkar sharia och stening av kvinnor som är otrogna.

När jag hörde inslaget så reagerade jag inte annat än att jag kände obehag inför de värderingar som dom torgförde. Men sen så gick jag in på Sveriges Radios hemsida under dan och såg då det här reportaget och i anslutning till det en bild, där Cecilia Uddén står mitt emellan de här två kvinnorna som är iklädda niqab, dom är i princip heltäckande, och håller om dom på ett kärvänligt sätt.

Och den här bilden är helt okommenterad, den finns där ungefär som något slags coolt porträtt av en händelse, att hon har träffat dom. Och det tyckte jag, det fyllde mig faktiskt med obehag.

Varför ställer sig Sveriges radios mellanösternkorrespondent sig på såna här bilder. Varför står hon där, varför håller hon om dom? Ungefär som att hon kände närhet till dom. Så det är bakgrunden till min kritik.

Programledaren: Men obehagligt säger du, men finns det något problem med bilden? Vad signalerar den?

PW: Jag tror var och en av oss, om vi ställer oss den frågan, skulle vi vilja posera med någon som förespråkar stening av kvinnor? Skulle vi vilja ställa oss framför en fotograf med dom och hålla om dom? Då tror jag instinktivt man svarar nej på en sådan fråga.

Ur ett rent mänskligt perspektiv så förstår jag inte hur hon kan ställa upp på en sån sak. Ur ett journalistiskt, etiskt perspektiv tycker jag också det är mycket tvivelaktivt.

Programledare: Vi bollar det till Cecilia Uddén.. Du är med oss också Cecila. Hur tänker du kring den här kritiken som du får från Peter Wolodarski?

Cecilia Uddén: För det första gör det mig kanske lite häpen att Peter Wolodarski inbillar sig att jag, i den här intervjusituationen, med två unga tjejer, som inte är medietränade, där jag försöker skapa en förtrolig stämning för att få dom att svara och inte vara på sin vakt, […] att jag på nåt sätt skulle hålla med dom är ju fullständigt befängt… […]

Det här är ju […] extremister, ja, men hur får man dom att säga sånt som dom medietränade salafisterna inte säger, jag det gör man genom att skapa en förtrolig stämning. […] Det är så jag jobbar när jag träffar extremister, salafister, terrorister, extremistiska bosättare i Hebron… Jag försöker skapa en stämning där dom vågar öppna sig.

Sen när det gäller den här bilden fanns det två bilder att välja mellan.  På den ena ser man de här kvinnorna, två svarta skynken med ögonspringa, och den andra bilden där man ser kontrasten mellan våra två världar, där jag står mellan dom. Jag är visserligen inte bildredaktör och jag jobbar egentligen bara med radiobilder (sic), men vore jag bildredaktör så skulle jag naturligtvis välja bilden där man ser denna kontrast för att locka till  lyssning…

PW: När togs den här bilden?

CU: I samband med intervjun

PW: Var det före eller efter intervjun?

CU: I samband med intervjun

PW: Var det före eller efter intervjun?

CU: Det var efter intervjun… Näe, det var i mitten av intervjun. När den ena flickans mamma kom in och ville att vi skulle ta bilder. Jag ville ta bilder på dom och vi tog bilder, alla tog bilder.

PW: Och du bedömde att det enda sättet att få dom att prata, det var att hålla om dom… Eller vad?

CU: Näe, inte att hålla om dom… Hade du varit lyckligare om jag hade stått med armarna i kors på bilden och sett arg ut? Jag försöker här att skapa en stämning i en intervjusituation, syftet är att dom öppnar sig så att man för höra hur otroligt vansinniga deras åsikter om världen är.

PW: Jag ar förstående att man inte kan göra en skjutjärnsintervju, därför det kommer inte leda nånstans… Det är ingen ovanlig situation för en journalist, att du kan inte vara för konfrontativ för då blir intervjun fullständigt meningslös. Men alternativet då är att vara korrekt, att inte vara oförskämd, men man behöver inte spela med på det sättet att man håller om intervjuobjektet.

CU: Och du menar att jag spelar med? (upprörd) När du lyssnar på reportaget, som är det intressanta i sammanhanget, spelar jag med i vad dom tycker?

PW: Jag reagerar inte mot reportaget, jag reagerar mot bilden. Om du hade intervjuat fascister i Ungern och gjort samma sak med dom, att du hade ställt dig med två manliga fascister och hållt om dom eller hade du gjort samma sak med Le Pen i Frankrike eller nazister i tyskland eller talibaner i Afghanistan så hade jag reagerat på precis samma sätt, att det finns en gräns när man inte kan låna… Egentligen handlar det ytterst om Sveriges Radios legitimitet, för det här partiet, salafisterna, kan ju använda den här bilden i sin propaganda.

Programledaren: Hur ser du på det Cecilia, den här argumentation som Peter Wolodarski har, om du hade intervjuat Jobbik i Ungern eller nazister i Tyskland, hade du  också ställt dig emellan dom?

CU: Jag hade antagligen inte ställt mig och hållit om några män, nej. Det här var två unga tjejer som intervjuades av fyra kvinnliga journalister, vi försökte få dom att känna sig bekväma och då kanske man lägger en arm om dom.

Jag gillar inte heller den här bilden men jag kan inte se att den här på något sätt påverkar det radioreportage jag har gjort och sen syftar ju bilden att locka till lyssning av programmet – ingenting annat.

PW: Jo men ingenstans på hemsidan står ju, ni förklarar ju inte att du kände att du var tvungen att hålla om dem för att få dem att prata, och sen tycker jag också att ditt sätt att prata om två unga tjejer som om dom inte behöver stå för vad dom säger – dom förespråkar stening av andra kvinnor. Det är extremt allvarligt och det finns faktiskt en gräns vad man som journalist kan tillåta sig att göra. Man får liksom inte låna sig till vad som helst.

Denna intervju avslöjar alltså inte något om varför Cecilia Uddén valde att posera med de två salafististerna. Det var inte för att stödja dem, enligt henne själv. Trots detta ägnar hon hela utfrågningen till att prata om just detta, att det handlar om att skapa en förtrolig stämning för att få dem att öppna sig.

Även om det nu var så att Cecila Uddén behövde lägga sin arm om dem under intervjun fanns det inget som säger att hon behöver posera med dem efter intervjun. Eller ville Cecilia Uddén få flickorna/tjejerna att känna sig bättre genom att publicera sin bild med dem på Ekots hemsida?

Cecilia Uddén verkar noga med att benämna salafisterna som flickor och tjejer, hon gör det tre gånger under intervjun. Det påminner om hur SR-auktoriteter som Eva Hamilton och Mats Svegfors resonerar kring en annan ung tjej, Gina Dirawi som nyligen var i blåsväder.

Cecilia Uddén verkar inte heller utesluta att hon kan tänka sig att posera med andra kvinnliga extremister.

Jag måste säga att jag är lite besvärad av hur Studio ett lägger upp detta. Måste det verkligen förklaras att det är fel för en public service-journalist att posera med personer som förespråkar stening av otrogna?

Här är en inscanning av Peter Wolodarskis ledarstick från Dagens DN (tack Wlodek för scanning):

En bild säger mer än ett radioreportage
En bild säger mer än ett radioreportage

SRs utsände poserar med islamister

Cecila Uddén är sveriges radios mellanösternkorrespondent, och blev nyligen tilldelad stora journalistpriset. Nu rapporterar hon från Egypten efter valet: Salafistern överraskade med stort stöd:

– Medierna är orättvisa, ni fokuserar bara på straffen inom islams sharialagstiftning, att hugga händerna av tjuvar och förbjuda alkohol, säger Sarry Galal Ahmed.

Hon är 27 år och klädd i niqab. Hon har en hög position inom ett utländskt It-företag i Kairo och hon kandiderade till parlamentet för salafistpartiet Nur. Det är ett parti med talesmän som ifrågasätter demokrati och påstår att nobelpristagaren Naguib Mahfouzs romaner uppmanar till prostitution och ateism.

Det håller inte Sarry med om.

– Det viktiga för oss är inte att tvinga på egyptierna sharia, säger hon.

Hennes medarbetare Lamia Selim menar att det kan införas först när samhället är moget.

– Det kan ta fem år. Vi ska höja folkets religiösa medvetenheten, säger hon.

Och självklart är de inte emot att en kvinna som har sex utanför äktenskapet stenas till döds.

Inga kritiska frågor kommer från Uddén till salafisterna som just avslöjat att de vill stena otrogna kvinnor. Istället väljer Uddén att fotograferas sida vid sida med salafisterna, och att lägga sina armar över deras axlar.

Uddén med islamister
Cecila Uddén med islamister

Peter Wolodarski på DNs ledarredaktion har kommenterat på Twitter:

Obehagligt att en svensk korrespondent poserar med extremister som förespråkar stening av kvinnor.

Obehagligt, och borde vara helt oacceptabelt för en representant för public service.

Varför väljer Sveriges Radios utsände i mellanöstern att posera på bild med extrema fundamentalister? Detta borde rimligen få Sveriges Radios ledning att reagera.

Nedan finns en skärmdump, om SR tar bort bilden:

Skärmdump på från SR.se
Skärmdump på Uddén

UPPDATERING: Peter Wolodarski har skrivit en notis om händelsen på DNs ledarsida (ej online).

Albanien ett föredöme för arabvärlden

Michael Totten skriver intressant om Albanien: Albania Sure Isn’t Arab

Albania is at least a nominally Muslim-majority nation with a functioning parliamentary democracy. And its prime minister Sali Berisha just described Iran’s Mahmoud Ahmadinejad as the new Nazi.

“Iran and its leader Ahmadinejad are the new Nazis,” he said, “and the world must learn from the Holocaust and stop them before it’s too late. The Holocaust taught the free world’s conscience not to let such a scenario repeat itself.” Plenty of Arabs would happily compare Ahmadinejad to a Nazi, but they’re a lot less likely to make a Holocaust reference while doing so.

Berisha also said Albania, which is a member of NATO, would assist in military strikes against Iranian nuclear weapons facilities.

I met him briefly in Tirana a few years ago at a conference and was stunned to discover he’s as pro-Israel and he is pro-American. “Israel will accept an independent Palestinian state,” he said. “But Israel cannot accept the fundamentalists amongst Palestinians because their ideology is identical to that of the Nazis.”

I wish I could say the revolutions in the Arab world would lead to the same end point as Albania’s anti-communist revolution—and Albania took quite a while to sort itself out—but they will not. The Arab states will need at least one more revolution before they can possibly resemble Albania.

I the Jewish Chronicle omskrevs nyligen Albanien: Israel’s new best friend? Try Albania

Israel and Albania might seem unlikely kindred spirits – but the Prime Minister of Albania, Sali Barisha, has claimed the two countries are a “model of co-existence and mutual respect”.
In a speech at the Israeli Council on Foreign Relations this week, Mr Barisha reeled off a list of striking similarities.

Both countries fear the rise of radical Islam, both are categorically opposed to a recognition of a Palestinian state at the United Nations, both see Iran and President Mahmoud Ahmadinejad as the greatest threat to peace and both places were sanctuaries for Jews fleeing from Nazi-occupied countries.

On Palestinian attempts to achieve statehood, Mr Barisha said: “Short cuts will not produce the desired result – peace.”

He said Albania’s relationship with Israel could be a model for other Muslim countries. The country protected its Jewish population during the Nazi era and admitted many Jewish refugees fleeing the Holocaust. He declared himself thrilled that Israel would soon open an embassy in Tirana.

Palestinska myndigheten: Biståndsmiljarder till terrorister

Det är känt sedan tidigare att Mahmoud Abbas och hans palestinska myndighet avlönar dömda terrorister i israeliska fängelser. De fångar som nyligen släpptes i utbyte mot Gilad Shalit har Abbas lovat att belöna med rena pengar, men de ska även få hus byggda(!).

Evelyn Gordon på Commentary Magazine har räknat på hur stor kostnaden blir för detta:

In their letter to Dodaro last week, Congressmen Ted Deutch (D-FL) and Steve Israel (D-NY) voiced concern over Abbas’s recently announced plans to build new homes for each of the 1,027 terrorists freed in exchange for kidnapped soldier Gilad Shalit and to give them $5,000 cash grants. As the letter correctly noted, many of those freed were convicted of attacks that collectively killed hundreds of Israeli civilians, and paying terrorists is an inappropriate use of U.S. funds.

Nor are the sums involved chump change. The cash grants alone would cost $5.1 million, and the housing would cost much more: If we assume a price of some $40,300 per house (based on the average Palestinian monthly rent of $210 multiplied by Moody’s long-termaverage ratio of sale prices to annual rent), it would total $41 million.

Abbas’s third cash-for-terrorists program: monthly salaries for convicted terrorists still in prison, ranging from roughly $400 to $3,450 depending on the length of the sentence (the longer the sentence –meaning the more heinous the crime – the higher the salary).

Multiplying the midpoint of this sliding scale ($1,925) by some 4,200 prisoners (B’Tselem’s figure from the end of August minus those included in the Shalit deal), this comes to $8.1 million a month, or $97 million a year – without including the program’s additional costly benefits, such as free health insurance and university tuition for released prisoners who served at least five years (three for women).

Altogether, therefore, Abbas plans to lavish hundreds of millions of dollars in aid money on terrorists.

Men detta är inte den stora utgiftsposten för palestinska myndigheten. Gordon fortsätter:

But all this, outrageous though it is, isn’t where the real money lies. The real money, according to Store’s data, is what the PA spends on subsidizing Hamas. Specifically, the PA has spent more than $4 billion since 2008 – over half the international aid it received – to pay salaries for government employees in the Hamas-controlled Gaza Strip and cover Gaza’s water and electricity bills.

Of course, paying teachers and doctors and providing water and electricity are worthy humanitarian goals. But money is fungible. Thus, by relieving the Hamas government of any need to provide such services itself, this international aid enables it to use the tax revenues it collects for less benign purposes, like acquiring the latest high-tech weapons looted from Libya.

Elder of Ziyon länkade tidigare en graf från  Global Humanitarian Assistance Report 2011 som visade hur världens bistånd är fördelat:

Bistånd per capita
Bistånd per capita

Nu vet vi mer hur detta bistånd i sin tur fördelas: I fickan på dömda terrorister, till hus för dömda terrorister och till Hamas så de kan lägga pengar på annat.

Svenska Freds är naiva

Organisationen Svenska Freds- och skiljedomsföreningen beklagar att Sverige nu sålt JAS:

– Beslutet är ett steg i fel riktning som bidrar till ökad militär upprustning i både Sverige och Schweiz för åratal framåt, säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds. […]

Den schweiziska organisationen ”Switzerland without an army“ kritiserar beslutet […]

Någon lustigkurre har skrivit upp mig på en epostlista för denna organisation, eller också tycker organisationen själv att jag ska ha deras brev.

Jag blir provocerad av en organsation som Svenska Freds, som verkar för att Sverige ska nedrusta sin militär och dessutom verkar uppfatta detta som en moralisk ståndpunkt.

Anledningen att demokratierna i världen har arméer beror på att det finns diktaturer i världen. Det finns länder som Iran, som hotar hela västvärlden. Det finns länder som Ryssland, som dammar av kalla krigets retorik och är ett implicit hot mot sina grannländer. I Sveriges direkta närområde finns brutala diktaturer som Vitryssland.

Vad är då svenska Freds lösning på dessa problem? Jo – vi ska avrusta vårt försvar. Vad som sen ska hända är oklart.

Det som garanterar vår demokrati och våra mänskliga rättigheter är en stark militär. Det är en grundläggande förutsättning för den politiska debatten. Denna grundförutsättning har Svenska Freds- och skiljedomsföreningen missat.

Absurt – och gissningsvis helt skattefinansierat.

Israels briljanta tal till FN

För några dagar sedan debatteradees mellanösternkonflikten i FN. Med anledning av detta höll Israels FN-ambassadör Ron Prosor ett tal. Han börjar med att diskutera ett historiskt perspektiv på konflikten:

Mr. President,

Let me take a moment to remind this Assembly about what actually occurred on this day 64 years ago – and in the days that followed.

On November 29, 1947, the United Nations voted to partition then British-Mandate Palestine into two states: one Jewish, one Arab. Two states for two peoples.

The Jewish population accepted that plan and declared a new state in its ancient homeland. It reflected the Zionist conviction that it was both necessary and possible to live in peace with our neighbors in the land of our forefathers.

The Arab inhabitants rejected the plan and launched a war of annihilation against the new Jewish state, joined by the armies of five Arab members of the United Nations.

One percent of Israel’s population died during this assault by five armies. Think about that price. It would be the equivalent of 650,000 dying in France today, or 3 million dying in the United States, or 13 million dying in China.

As a result of the war, there were Arabs who became refugees. A similar number of Jews, who lived in Arab countries, were forced to flee their homes as well. They, too, became refugees.

The difference between these two distinct populations was – and still is – that Israel absorbed the refugees into our society. Our neighbors did not.

Refugee camps in Israel gave birth to thriving towns and cities. Refugee camps in Arab Countries gave birth to more Palestinian refugees.

We unlocked our new immigrants’ vast potential. The Arab World knowingly and intentionally kept their Palestinian populations in the second class status of permanent refugees.

In Lebanon for many years and still today, the law prohibits Palestinians from owning land – and from working in the public sector or as doctors and lawyers. Palestinians are banned from these professions.

In Kuwait, the once significant Palestinian population was forcibly expelled from the country in 1991. Few remain.

In Syria, thousands of Palestinians had to flee refugee camps in Latakia last August when President Assad shelled their homes with naval gunboats.

In the vast majority of Arab Countries, Palestinians have no rights of citizenship. It is no coincidence that the Arab World’s responsibilities for the “inalienable rights” of these Palestinians never appear in the resolutions before you.

Han diskuterar även den palestinska kulturen kring våld och självmordsbombare:

I also heard no discussion today about the incitement that continues to fill the West Bank and Gaza, where the next generation of Palestinian children is being taught that suicide bombers are heroes, that Jews have no connection to the Holy Land, and that they must seek to annihilate the State of Israel.

From cradles to kindergarten classrooms; from the grounds of summer camps to the stands of football stadiums; from the names of public squares to the public pronouncements of Palestinian leaders, these messages are everywhere.

Just last month, President Abbas declared that the Palestinian Authority would provide a grant of up to $5,000 to every terrorist released in exchange for Gilad Shalit, Israel’s kidnapped soldier.

These are people like Ibrahim Shammasina, who helped to murder four Israelis, including two teenagers. People like Walid Anajas, who planned bombings in the heart of Jerusalem and Rishon Lezion, which killed 32.

People like Wafa-al Bis, who unsuccessfully tried to blow herself up in an Israeli hospital.

Washed in the blood of innocents, these terrorists are being held up as role models for the next generation of Palestinian children.

Palestinian Authority television broadcast President Abbas’ remarks to these released terrorists last October. He said, “You are people of struggle and Jihad fighters for Allah and the homeland… Your sacrifice and your effort and your actions were not in vain.”

Mr. President,

Sustainable peace must take root in homes, schools, and media that teach tolerance and understanding so that it can grow in hearts and minds.

It must come from a Palestinian leadership willing to tell its people about the difficult compromises that they will have to make for statehood.

It will come through the hard work of state-building, not the old habit of state-bashing.

Today none of these truths have been spoken.

Today I hear no solidarity with the principles of peace.

Alla borde läsa Ron Prosors tal. Vackert skrivet och otroligt kraftfullt.