Vem talar för Sveriges muslimer?

Peter Kadhammar ställer en viktig fråga och gör en något missriktad betraktelse i Aftonbladet:

När jag tittade på Aktuellt i onsdags kväll insåg jag hur långt vi har kvar till ett någorlunda jämlikt samhälle med integrerade invandrare, eller snarare integrerade muslimer.

– Känner du att ni har något ansvar för att det finns 200 extrema islamister som är beredda att ta till våld?

Den frågan ställde program-ledaren Lennart Persson till en för aftonen inkallad skäggig muslim. Namnet var Omar Mustafa och titeln ordförande för Islamiska förbundet.

Tittarna fick ingen förklaring till vad Islamiska förbundet är. Hur många medlemmar har det? Hur blir man medlem? Varför? Är Islamiska förbundet som Jehovas Vittnen i förhållande till kristendomen eller är det som Svenska kyrkan?

Ingen förklaring.

Är Omar Mustafa de svenska muslimernas svar på Arne Imsen eller är han deras KG Hammar? Är han en religiös ledare, en politiker eller en ordinär rörelseidkare som gjort karriär?

Varför var just denne Omar Mustafa lämpad att tala för Sveriges drygt 400 000 muslimer?

Kadhammars viktiga fråga är förstås varför just Omar Mustafa kallats in till programmet. Vem företräder han? Hur många medlemmar har hans organisation?

Det felaktiga var förstås att Kadhammar tyckte det var fel att konfrontera Mustafa om våld i islams namn. Som jag tidigare skrivit är det just religiösa auktoriteter som Omar Mustafa som bör ställas till svars. Men inte på det sätt som görs.

Omar Mustafa har rimligen inget ansvar för att en muslim spränger sig i Stockholm. Det han däremot bör konfronteras om är hur den extrema tolkningen av islam förhåller sig till hans tolkning av islam och hur han arbetar för att förhindra radikalisering av hans församlingsmedlemmar.

Så jag håller faktiskt med Kadhammar till viss del – muslimska ledare bör inte konfronteras på det sätt som görs. Men de bör definitivt konfronteras och granskas på ett korrekt sätt.

Omar Mustafa hade inte sett en tillstymmelse till radikalisering i sn församling. Detta har inte heller ledarna för moskén på söder i Stockholm, trots att det bevisligen skett radikalisering där – som DN Ledare föredömligt uppmärksammade.

Det här var något som jag själv reflekterade över när jag mötte Muslimer för fred och rättvisa för något år sedan i Almedalen. De stod uppenbart för en god form av islam, men förmådde ändå inte på något sätt kritisera andra muslimer. Jag tror att det är mycket svårt för religiösa muslimer att kritisera andra muslimer.

Om man återigen vänder sig till de religiösa texterna, så finns där möjligheter för en troende muslim att faktiskt ljuga för en otrogen. Kan vara relevant för en granskare av religiösa ledare.

Men Kadhammar ställer en mycket viktig fråga, vilka muslimska ledare görs till auktoriteter av media och politiker? Alltför ofta är det extremister som dessutom konfronteras på ett undermåligt sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.