Folkpartiet behöver ny riktning

Aron Lund har idag i Expressen en krönika om Folkpartiet. Aron är finliberal och jag brukar normalt sett skratta åt den här typen av texter. Men han har en poäng.

Lund menar att Folkpartiets plan var att bli ett slags nya moderaterna,:

När FP började göra politik av pressmeddelanden, i stället för tvärtom, var planen att bli en magnet för alla irrande allmänborgerliga mittenväljare. Det fungerade 2002, och ett tag till. Sedan kom Nya Moderaterna med den lika substanslösa som töjbara varumärkesstrategi som SvD:s ledarsida dubbat till “den borgerliga idén”, och så var Nya Folkpartiets saga all.

Man kan inte tävla om sossehatande villa-volvo-vovve-väljare med Fredrik Reinfeldt, mer än man kan tävla om katolikernas gunst med Påven.

Det här larvet om att fp sålt sin själ ger jag inte mycket för. Snällismen kan vi gott lämna bakom oss. Men idag har partiets inriktning inget existensberättigande.

Läget är bättre än för kd och center, i och med den starka förankringen i skolpolitiken. Men fortsätter det så här kommer vi slutligen ätas upp av moderaterna.

Partiets valanalysgrupp konstaterar oroligt att de numera också blöder väljare till Miljöpartiet.

De senaste åren har MP satsat på öppenhet, toleransfrågor, omfamnandet av ny teknik och kamp för den personliga integriteten. Det är inte bara bra politik, det är rena kattmyntan för frihetligt sinnade förstagångsväljare. Det är dessutom strider som det “snällistiska” FP skulle ha vunnit på walkover, men där det nya partiet framstår som sämst i klassen.

Så visst är det bra att FP numera vill peka med hela handen. Men det börjar också bli dags att fundera över åt vilket håll den handen pekar.

Här har Lund en viktig poäng. Tydlighet är viktigt, men den måste bära fram ett budskap.

Kärnan i liberalismen är frihet. Folkpartiet är långt från att vara ett frihetsparti, och jag vet ärligt talat inte om det går att väcka de tankarna till liv i fp.

Jag twittrade om detta till Nina Larsson och Helen Odenljung, men jag har tyvärr inte fått något svar.

Fp och Centern måste profilera sig på de liberala frågorna. Jag ser gärna att partierna gör gemensam sak, i tidningen NU puffades det nyligen för ett samarbete. Det vore utmärkt.

Se även Adam Cwejman.

DO totalt vanskött

I dagens DN har Hanne Kjöller en utmärkt granskning av Diskrimineringsombudsmannen Katri Linna och hennes myndighet:

Anställda hos diskrimineringsombudsmannen, DO, får inga julklappar. De får en vinterpresent. Inte heller ordnar myndigheten någon julfest. De håller decemberfest.

En rolig anekdot eller talande för hela verksamheten? Det lutar onekligen åt det senare. För fruktar man att en julklapp på en svensk arbetsplats kan uppfattas som diskriminerande blir liksom inget diskrimineringsärende för litet. Överkänsligheten går igen i flera av de mål DO valt att driva rättsligt.

Istället för att driva verkliga diskrimineringsfall driver man rätten för muslimska män att vägra ta kvinnor i hand, eller att utan lagstöd verka för niqab-bärande som en rättighet. Det här med juridik verkar inte vara så viktigt för DO:

För drygt en månad sedan förlorade DO målet med två romska barn mot Vetlanda kommun. I vanliga fall döms den förlorande parten att betala rättegångskostnaderna, men lagen säger också att undantag kan göras om talan förs av en ombudsman eller om det framgår att talan varit befogad. Tingsrätten resonerar kring detta men kommer ändå till slutsatsen att DO ska stå för hela notan:

”DO har tilldelats en betydelsefull roll i samhället, inte minst när det gäller att vaka över att de olika diskrimineringslagarna efterlevs. Det är av väsentlig betydelse att DO inte driver en skadeståndstalan mot en kommun eller en skola utan att det verkligen finns grund för en sådan talan. I förevarande fall har DO inte tillräckligt utrett sakomständigheterna och talan mot Vetlanda kommun har varit dåligt underbyggd”.

Dessutom har myndigheten blivit fälld – för diskriminering:

Det är varken första eller sista gången DO hamnar på fel sidan i juridikens värld. Vid en anställning i myndigheten ratades en äldre, mer meriterad sökande framför en yngre. Den bortvalda ansåg sig åldersdiskriminerad och vände sig till Statens överklagandenämnd som gav anmälaren rätt. I mars inleds förhandlingar i Stockholms tingsrätt efter en stämning från en anställd på DO – mot DO – för diskriminering.

Myndigheten öser ut pengar på konsulter och information. Katri Linnas mediestab är större än Fredrik Reinfeldts.

Nyamko Sabuni är ansvarig för Katri Linnas verksamhet. Hon har nu efterträtts av Erik Ullenhag som bör göra det enda rätta och kicka Katri Linna.

Men innan Linna blir kickad tycker jag hon ska ta upp ett förslag från Grotesco. Den svenska flaggan kan uppfattas som diskriminerande, i och med att den har ett kors. Därför bör DO verka för att Sverige ska byta flagga:

Ställ infrastrukturministern till svars

Idag är jag återigen ute på spåren, tåget är försenat. Minst två timmar som det ser ut nu, X2000 har hamnat bakom ett långsamtgående tåg.

Trafikverket kommenterar det aktuella trafikläget (3/12:e):

Läget på järnvägen har återgått till det normala efter de störningar som inledde veckan.  När det gäller vägarna berörs Skåne och Öland av snöfall. Men överlag är läget under kontroll, anser Annika Canaki, enhetschef för vägdriften i Syd på Trafikverket.

Denna försening på två timmar får därmed anses tillhöra det normala. Tågkaos är det normala och vår tågtrafik är ett patetiskt skämt.

Vi har tre aktörer som till och skyller på varandra – SJ, trafikverket och regeringen. Carina Elmsäter-Svärd driver en stursk linje – ingen har fel!

Trafikverket behöver inte mer pengar – de ska bli bättre på att använda sina resurserna.
Det säger infrastrukturministern som inte vill klandra någon för tågkaoset.
– Jag tycker inte att man ska fråga vem som är dålig, säger Catharina Elmsäter-Svärd (M).

Ärligt talat får jag ingen klarhet i hur regeringens infrastrukturpolitik ser ut. Hur tänker man? Drar man ned eller satsas det?

Infrastrukturminister Carina Elmsäter-Svärd måste kommunicera regeringens politik. Hon har ansvar för vår tågtrafik, och man kan inte kalla detta en fungerande verksamhet.

Nylander: Är det så farligt?

Johanna Nylander har skrivit en bok om folkhälsa som heter “Är det så farligt?”. Den gör upp med en hel del hälsomyter och funderar kring hur en bra folkhälsopolitik kan se ut. De myter som avlivas är bland annat red bull & vodkas farlighet, datorspelande och barns hyperaktivitet av socker.

Johanna Nylander är frihetlig liberal, men förespråkar ändå inte ett avskaffande av folkhälsopolitiken eller folkhälsoinstitutet. Det är en mogen hållning – vi lär inte bli av med varken det ena eller det andra.

Hur ser då en bra folkhälsopolitik ut? Nylander tänker sig bland annat att staten skulle kunna fungera som en bibliotikarie och sålla bland all information som finns tillgänglig.

Jag hade faktiskt förväntat mig att Johanna Nylander skulle gå längre. Förmynderiet blir aldrig så tydligt som när det kommer till folkhälsan, och jag hade gärna sett Nylander bita från. Men den här boken har ett mer akademiskt anslag.

Nylanders bokskrivande har finansierats av Swedish Match. Det är ett intressant grepp och väldigt positivt. Jag tycker att företagen borde ta en mer drivande roll inom politiken, och det här är ett utmärkt exempel. (Ett annat bra är Skandias sjukförsäkring för barn med tillhörande Almedalsseminarium).

Johanna Nylanders bok borde bli obligatorisk läsning för folkhälsoälskande folkpartister.

DO har fel om niqab

Folkpartisten Ulf Schyldt har skrivit den bästa texten om Diskrimineringsombudsmannens utspel kring niqab/burka i skolan.

När Diskrimineringsombudsmannen långt om länge kom till skott och svarade på anmälningen i det så kallade Niqab-ärendet, blev det ett icke-svar. Eftersom svaret har dröjt så länge att kvinnans utbildning är avslutad, är det inte aktuellt att driva ärendet till domstol, konstaterar DO. Detta trots att kvinnan hindrades att genomföra sin praktik och därför alltså inte har en fullständig utbildning. De stora bristerna i DO:s yttrande har också DN:s ledarsida kommenterat.

Det är uppenbart att om DO verkligen velat hade man mycket väl kunnat anse att det fanns en grund för att driva ärendet i domstol. Att någon som gått en utbildning hindrats från att fullfölja den är fullt tillräckligt. Men det finns mycket som tyder på att det aldrig har varit DO:s egentliga avsikt. Det första tecknet på det är att DO dagen efter att ärendet avslutats, presenterar det med byråkratins motsvarighet till pukor och trumpeter – dvs. med en artikel på DN debatt. I artikeln går man utanför ärendets ramar och pläderar för en tolkning av grundlagen som, enligt DO, ger ett starkt skydd för att bära niqab.

Denna uppfattning vet DO att en eventuell rättslig prövning mycket sannolikt skulle kullkasta. Precis som med det tidigare handskakningsärendet, som jag kommenterat här, är det en udda tolkning med många problem.

Läs hela inlägget! Se även Clarence Craaford på newsmill.

Intressant dokumentär om rasism

Såg precis Lena Sundströms dokumentär om Sd – “Dom kallas rasister“. Det var en annorlunda film där socialdemokraten och journalisten Sundström fokuserade på Sverigedemokraternas väljare, hur de är och vad de känner.

Det som slog mig var hur Sundström respekterade de människor hon mötte. Det fanns ingen hätsk stämning eller skambeläggning. De intervjuade fick respekt och lägga fram sin åsikt. Sen tog Sundström själv fram fakta och motbevisade vissa åsikter.

Det var en annorlunda dokumentär som inte kom med så många raka svar. Men den öppnade för ett samtal som jag verkligen har saknat. Bort från skambeläggning och fingerpekning och mot en öppen diskussion och respekt.

Den diskussionen har saknats i Sverige och jag är övertygad om att Sverigedemokraternas framgångar beror till stor del på det.

Dokumentären finns på Tv4play och Youtube.

Stötta Segerfeldts FN-bok

Fredrik Segerfeldt är frilansskribent och skriver en bok om FN. Han har nu startat en insamling för att kunna slutföra sin bok. Så här säger han:

Jag vill skriva klart en bok om varför Sverige bör ta ned FN från piedestalen.

FN har aldrig lyckats med sitt huvudsyfte, att undvika krig, och ger legitimitet till mördare och förtryckare. Det var feltänkt från början. Idén om en internationell rättsordning med en lagstiftare som till hälften består av despoter är som att hälften av medlemmarna i Sveriges riksdag skulle vara utsedda av landets Hells Angelsklubbar.

Man kan inte ha en världsorganisation där Kina har veto över säkerhetsfrågor, där Saudiarabien arbetar med kvinnors rättigheter, där Kuba får håna Sverige för brott mot mänskliga rättigheter och där det är okej att avrätta bögar för att de är bögar. […]

Möjligen är FN ett nödvändigt ont. Men då ska vi också betrakta organisationen som det, och inte som något som ska stå i centrum för svensk utrikespolitik.

Stötta Fredrik Segerfeldt och hans bokprojekt!

Klimatfrälst av DN

Klimathysterin har klingat av sedan Köpenhamnsmötet för ett år sedan. Detta kan inte riktigt SvDs psykologiredaktion smälta. Därför har man dragit igång en serie artiklar som psykologiserar varför inte alla människor tror på klimathotet. Första inlägget heter “Därför blundar du för klimathotet“.

Det andra inlägget handlar om en före detta tvivlare som numer har sett ljuset. Jonas Paulsson talar ut i dagens artikel “Driften att överleva slog till“.

– Jag var fullständigt ointresserad av miljöfrågor och tyckte att miljöpartister var urtråkiga. Det viktigaste för mig var att skapa bra ekonomiska förutsättningar i samhället så att människor skulle kunna förverkliga sig själva genom att driva egna företag och tjäna mycket pengar, säger han.

Men en februarikväll för snart tre år sedan satt Jonas hemma och ”slösurfade”. När han var inne på DN:s hemsida fastnade ögat på vinjetten till en artikelserie – Klimat hotet – som handlade om konsekvenserna av den globala uppvärmningen. Jonas klickade på första artikeln … och på nästa … och på nästa …

– Jag fick panik, men kunde inte sluta läsa. Efteråt kände jag en hemsk ångest. Jag blev helt knäckt och ångrade för första gången i mitt liv att jag hade satt barn till världen. Det kändes som om de inte hade någon framtid, säger Jonas och suckar tungt.

Efter detta gjorde Jonas bot och bättring:

Och när klimatångesten väl hade kopplat greppet om Jonas, släppte den inte taget. Han läste mer om klimatförändringarna och ju mer han lärde sig, desto sämre mådde han. […]

– Jag oroar mig inte för att apokalypsen ska ske under min livstid, men att mina barn ska få uppleva det här … gör det riktigt outhärdligt.

Jonas har sett ljuset:

– Andra skulle kanske jämföra min förändring med ett religiöst uppvaknade, men personligen skulle jag säga att det var överlevnadsdriften som slog till.

Jonas måste helt klart vara ett föredöme – politikerna, FN-tjänstemännen och journalisterna klappar i händerna. Med hjälp av SvDs serie kanske fler kan vakna upp.

Den nyfrälstes blogg finns här. Lite visdomsord:

Vad du måste göra nu, är att sätta dig ned och inse att din och alla andra människors livsstil i praktiken innebär att du inte har någon framtid. Din framtid har leukemi och du saknar sjukdomsinsikt.

Jag har ett förslag till alla som verkligen oroar sig för klimathotet – sluta agera som om ni vore i en sekt. Släpp fram kritiska röster så att människor kan göra sig en egen bild av vad som händer i världen. Den här religiösa tonen kring klimathotet är helt patetisk.

Se även Adam Cwejman.