Corren: Sd ett högerextremt parti

Östgöta Correspondenten är normalt sett en mycket bra lokaltidning. Men ibland ballar tidningen ur och bjuder på politiskt korrekta temareportage på nyhetsplats. Tidigare har vi fått ett stort reportage om klimathotet, och idag fick vi fyra uppslag om de främlingsfientliga partierna i norden. (Reportaget är ej online.)

Dessa partier är alltså Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och våra egna Sverigedemokrater som nyligen valts in i riksdagen. Från reportaget:

Det var många som tappade fotfästet när det stod klart att Sverigedemokraterna skulle ta plats i riksdagen […] Kanske var det för att vi inbillat oss att vi var immuna mot högerextrema partier.

Corren utmålar alltså Sverigedemokraterna som högerextrema – i klass med nazister och fascister. Det är så dumt så man storknar.

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti. De har en restriktiv syn på invandring och demoniserar muslimer. Men medias skriverier kring Sverigedemokraterna blåser upp deras politik på ett sätt som inte motsvarar verkligheten.

Jag har inte tidigare sett någon som går så långt som Corren. Det är absurt att likställa Sd med nazister och fascister. Det är vilseledande och stötande mot alla de människor som har röstat in Sd i riksdagen. Och det är direkt kontraproduktivt om man vill minska främlingsfientligheten.

Jag läser Corren för att få bra bevakning av lokala nyheter – inte politiskt korrekta temareportage kring sådant som engagerar journalister. Jag vill läsa vad som händer i Kinda, inte journalisters fantasier om vad Sverigedemokraterna står för.

FPs ideologiska vilsenhet

Adam Cwejman skriver på Expressens sidan fyra om Folkpartiet: FP befinner sig också i kris

Varenda gång partiet tagit strid för något har det varit fråga om krav; krav på föräldrar, krav på invandrare eller på bidragstagare. Det är alltid statens rätt mot individen som värnas. Sällan tar man strid för individens rätt gentemot staten.

Liberalismens kärna bygger på människors fri- och rättigheter. Ska Folkpartiet värna sitt liberala arv måste man bli bättre på att stå upp för samhällets utsatta och lidande. FP om något parti borde stå upp för individens rättigheter gentemot kollektivens övertramp.

Alltför många situationer där rättssäkerheten har ställts på prov eller där minoriteters rättigheter har hamnat i skottgluggen har Folkpartiets liberala röst lyst med sin frånvaro.

Läsare av denna blogg vet att jag uppskattar krav. Jag tror att det är mycket viktigt att ställa krav på medborgarna och sina medmänniskor. Men Cwejman har helt rätt – ett liberalt parti måste också backa upp kraven med ställningstaganden för individens frihet.

Folkpartiets koncept var tidigare att vara liberala, men inte så nyliberala som moderaterna. Nu har moderaterna flyttat sig in i mitten, till Folkpartiets gamla position. Vi lever kvar genom vårt starka fokus på skolfrågan, vilket inte har något med vår ideologiska position att göra. Moderaterna delar egentligen vår skolpolitik.

Jag tror att Folkpartiets valanalys innehåller flera viktiga slutssatser. Mathias Sundin skriver om detta:

Framförallt måste vi bredda partiet och bli starkare i de statsbärande frågorna, som ekonomi, rättspolitik och försvar. […]

Tydlig förankring i ideologi. Integritetsfrågorna, bland annat, gjorde att vi tappade väljare netto till Miljöpartiet. Tappet blev inte speciellt stort, men det finns där i alla fall. FRA-debatten rev upp en del sår i partiet. Vi behöver en djupare förankring i ideologi i flera frågor, bland annat integritet.

Folkpartiet måste hitta en ny position i förhållande till moderaterna. Ett första steg är att vara mer offensiva i de frågor där moderaterna lämnat walk over – rättspolitik och försvar.

Men viktigaste är att hitta vår ideologiska plats, börja prata om frihet och individens rättighet mot staten. Mer ideologi och mer frihet krävs av ett liberalt parti.

"Ett principiellt försvar av Israel"

Objektivisten Henrik Sundholm skriver på sin blogg ett viktigt inlägg till försvar för Israel. Han skriver bland annat att hur Israel kom till är fullkomligt irrelevant:

Hur det gick till år 1948 när Israel bildades är irrelevant för att bedöma dagens situation. Varje individ bär ansvar för sig och sitt, men inte för vad andra gör eller har gjort. Det betyder att man inte kan döma dagens araber eller judar för något som hände för över sextio år sedan. […]

Kunskap om den historiska bakgrunden till en militär konflikt ger ökad förståelse, men för att avgöra vilken sida man bör stödja (om någon) blir man tvungen att studera samtiden.

Detta är intressant särskilt i förhållande till israelkritikern Fredrik Segerfeldts drapa i ETC.

Sundholm skriver om fred och frihet:

Fred kan råda mellan fria människor eller mellan herrar och deras slavar. Min bestämda åsikt är att frihet bör ha företräde framför fred; när ens frihet hotas är inte längre fred önskvärt utan aktivt motstånd. (De flesta verkar önska den fred som uppstår om Israel slutar göra anspråk på sin frihet; inte den fred som uppstår om Hamas lägger ner sina vapen eller möter adekvat spärreld.)

Han skriver även om Israels fiender och varför så få kan ta avstånd från dem:

Vilken moral är det som hindrar omvärlden från att ge Israel det stöd som är nödvändigt för en frihetsseger? Altruismens moral; den moral som säger att livet inte är till för att levas utan till för att offras. Israelerna vill leva sina liv. Hamas med gelikar är beredda att offra både sig själva och andra för att ersätta Israel med en religiös diktatur, och därmed sätta offrandet i system. […]

Dekorum hindrar de flesta från att uttryckligt stödja terrorism och folkmord. Det hindrar dem inte från att även fördöma det egoistiska Israel, som bara tänker på sin egen frihet, och inte uppoffrar sig för t.ex. civilbefolkningen på Västbanken och i Gaza. Alltså är det på Israels lott att sträcka fram handen till PA och Hamas snarare än omvänt. Alltså bör Israel be om ursäkt för sin egoism, lägga ner vapnen och börja samarbeta med sina skarprättare.

Jag skulle vilja citera mer, men då skulle jag citera hela artikeln. Läs den själva.

Damberg en bra s-kandidat

Självklart följer jag debaclet inom socialdemokraterna. Vilhelm Moberg sa ju så sant en gång om det f d Partiet:

“Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

Nu har socialdemokraterna inte makten, och kan följaktligen inte heller behålla den. Politiken är inte så noga, så länge den ger makten. Nu ger inte klassisk s-politik makten längre.

Krisinsikten är grund i partiet. Det är egentligen först nu som allt sjunkit in, s har förlorat. Men tillräckligt djupt har det inte sjunkit in i organisationen, vänsterflygeln är stark. Risken är att s väljer en vänsternisse, kör på på samma sätt och förlorar 2014.

Det bästa för Sverige är om sossarna tar upp kampen om mittenväljarna och ger alliansen en riktig match. Maktfullkomlighet är något som drabbar alla politiker, och alliansen är inte precis förskonad från denna sjuka.

Det glunkas en del om Mikael Damberg som kandidat. Som jag har förstått Damberg är han en högersosse. Han är dessutom gediget förankrad i partiet och bör kunna navigera sig fram.

Den andra kandidaten som det pratas om är Sven-Erik Österberg. Han är en duktig person, men hans förnyarpotential är lika med noll. Göran Persson 2.0 – med Österberg vid makten kan Alliansen vinna lätt.

En förmildrande omständighet om Österberg är dock att han är från Färna, där jag gick i lågstadiet. Jag har väntat på skolbussen med hans barn.

Men som sagt, jag satsar min slant på Damberg.

Begränsa tillgången till data

Realtid.se skriver om några skrämmande konsekvenser av alliansens senaste övervakningsförslag – datalagringsdirektivet:

Jobbar du på börsbolag, med bank/finans, i advokatbranschen eller inom mediesektorn har du all anledning att fundera på vad denna permanenta och totala övervakning får för konsekvenser för dig och dina kunder, klienter eller källor.

Det finns nämligen inga undantag från lagringskravet. Inte ens kungen slipper undan. Säpo, som själva förespråkar den nya lagen, har öppet erkänt att det finns en oro över att trafikdata kopplade till personer i den svenska statsledningen ska hamna i orätta händer.

När buggning tilläts i Sverige för några år sedan gjordes undantag för vissa yrkesgrupper. När det gäller trafikdatalagringen tas inga sådana hänsyn. Konsekvenserna för saker som banksekretess, tystnadsplikt för advokater, journalisters källskydd eller insiderregler i börsbolag analyseras inte med ett ord i lagrådsremissen.

Per Agerman, som skrivit artikeln, sammanfattar läget:

Land ska med lag byggas som det så fint heter, men då gäller det att lagarna inte snickras ihop av murket trä. Om grundläggande principer enkelt kastas överbord, vad kan då inte kastas överbord?

I helgen sände P1:s Medierna ett reportage om journalisters situation i diktaturensBurma. Det visar sig att de bland annat använder brevduvor för att sprida information om situationen i landet. Censur och övervakning omöjliggör användningen av alla moderna kommunikationsmedel.

Snart kan vi i Sverige hamna i samma läge som diktaturens Burma. Vill vi undvika statens övervakning är brevduvor ett av de få alternativ som finns kvar.

Mark Klamberg skriver om att vi borde skifta fokus i debatten.

Enligt min mening är den relevanta frågan följande. För vilka ändamål riskerar utlämning av uppgifter till polisen att samhället blir tystare och mindre pluralistiskt i demokratisk mening? Jag menar att risken för detta blir större när 1) uppgifter kan lämnas ut avseende många personer, 2) den misstänkta brottsligheten är politiskt motiverad och 3) om utlämning kan ske för eventuellt framtida, ännu ej inträffade, brott. Jag har inget emot att polisen försöker förhindra politiskt motiverad brottslighet, men jag tycker inte att “fångstnätet” ska kastas alltför brett.

Helt rätt av Klamberg. Det finns bland politiker av alla färger en bred konsensus kring att svenska folket ska övervakas. Men vi kanske kan stoppa att alla ska övervakas på ett helt godtyckligt sätt.

Jag kan köpa en datalagring om det finns begränsningar kring vilken data som kan lämnas ut.

Här måste regeringen agera, annars hotar man på allvar våra demokratiska rättigheter.

Dömd till döden för "hädelse"

I Pakistan har en kristen kvinna dömts till döden för att hon påstås ha kränkt profeten Muhammed:

Asia Bibi, a 45-year-old mother-of-five, denies blasphemy and told investigators that she was being persecuted for her faith in a country where Christians face routine harassment and discrimination.

Christian groups and human rights campaigners condemned the verdict and called for the blasphemy laws to be repealed.

Her supporters say she will now appeal against the sentence handed down in a local court in the town of Sheikhupura, near Lahore, Pakistan.

Tipstack: Purple

Skattehöjningar hjälper inte fattiga

Sakine Madon skriver idag i en kolumn i Expressen mycket bra om socialdemokraterna. Men hon beskriver även socialliberalismens essens:

Ett av alla feltänk är att skattehöjningar i alla lägen är bra för fattiga. Det finns inget solidariskt i att hårdbeskatta låginkomsttagare. Vänstertyckare som föraktfullt fräser “skitjobb” när de ska beskriva städjobb och liknande skulle behöva komma ner från sina höga hästar. Om förmögenhetsskatten gnälls det fortfarande att “jamen rika ska inte få vara så rika”.

Men vem bryr sig, om samtidigt fattiga – i behov av offentlig sektor och att pengar stannar i landet – får det bättre?

Alliansen kräver mer övervakning

Regeringen har nu kommit med sitt förslag till hur datalagringsdirektivet ska implementeras. Det är skrämmande läsning. Beatrice Ask vill gå längre än EU kräver. Och företagen får ta smällen.

HAX har en sammanställning om läget:

Datalagringsdirektivet är föremål för rättslig prövning på flera håll. EU kommer snart att presentera en utvärdering, som kan leda till att hela direktivet omarbetas eller skrotas. Datatillsynsmyndigheterna i EU:s medlemsstater har redan sågat direktivet jäms med fotknölarna.

Sverige är alltså på väg att införa en aldrig tidigare skådad övervakning av medborgarna – med kända brister – i en situation där EU:s krav om att så skall ske kan komma att upphävas. I vart fall kan man vara säker på att direktivet kommer att omarbetas, vilket kommer att göra dagens lagförslag out of date redan innan lagen hinner träda i kraft.

Att direktivet kan falla verkar inte besvära vår regering. Vi vet sedan tidigare att deras hjärtan klappar för övervakning. Sveriges liberala partier gör allt de kan för att införa en fullständig digital övervakning av medborgarna.

Oscar Swartz skriver om att en folkstorm nu krävs. Agneta Berliner frågar varför liberaler är så tysta. Och Mathias Sundin konstaterar att han och Camilla Lindberg nu hade behövts i riksdagen.

Vi är på väg mot 1984 med stormsteg.