Islam, extremister och tystnaden

På Hudson New York skriver Herbert I London om islam, och uppfattningen om islam som en fredlig religion.

People who know nothing about Islam agree that most Muslims do not commit violent or terrorist acts, therefore the religion is peacefull; but that is a classic non sequitur. […] Most Chinese did not subscribe to the slaughter of millions during Mao’s Long March. Most Russians did not support Stalin’s purges.

It usually takes a minority to start a revolution or “killing fields.” The key feature of radicalization in any religion or political movement is the silence, or presumptive acquiesce, of the majority, who is mainly moderate.

London menar alltså att den stora majoriteten muslimer är moderata, men att de är tysta inför de radikaler som tar kommandot. Det stämmer väl med reaktionerna efter de större terrordåd vi har sett – en tystnad från den stora muslimska massan.

There is little doubt the Verses of The Sword, and other Medina-related suras in the Koran, promote violence to promote the religion. Many Muslims do not read these passages or take them seriously or regard them as a call to action. However, many do. And these are the fanatics who engage in suicide bombings, beheadings, stonings, and honor killings. Moreover, because these are the activists in the Islamic faith, they take over mosque after mosque and spread these views.

As I see it, the peaceful majority, the moderates whom the press representatives invariably reference, are cowed and extraneous. […]

The group that counts, the group that launches historical trends, is the extremist one that threatens everything we hold dear. To deny this is to deny a reality that allows fanatics to control our very existence.

Det är inte bara den muslimska massan som är tysta mot islamisterna. Det finns också en stor rädsla bland politiker och tyckare från att bli stämplad som rasist efter att ha kritiserat en religion.

Religionskritik är varje liberals plikt. Det är orimligt att jämställa detta med rasism. Men i en sådan diskussion kan man hamna i ett gränsland där man istället börjar kollektivisera på ett skadligt sätt. Liberaler är måna att inte göra detta misstag.

Nu har tystnaden lämnat fältet fritt för en politisk gruppering som inte bryr sig om att göra denna skillnad. Kritik av islam glider över i kritik av muslimer eller ren främlingsfientlighet. Till exempel vill Sd:s Ted Ekeroth att alla muslimer ska lämna Sverige.

Debatten om islam är inte lätt, och den blev inte lättare när Sverigedemokraterna trädde in i demokratins finrum. Men alla som tidigare spelat ned betydelsen av islamismen eller stämplat debattörer som rasister är medskyldiga till Sd:s intåg.

Det är dags att återigen kasta sig huvudstupa in i debatten om islam. Jag tror att det bland annat var detta som Paulina Neuding och Johan Lundberg avsåg i sin DN debatt-artikel.

Alla de muslimer som vill utöva islam som en del av ett modernt, sekulärt och demokratiskt samhälle är en naturlig del av Sverige. Men de som vill se sharialagar och stöttar terror är ett hot mot detsamma.

Och det finns många tongivande muslimska ledare i världen som vill just detta.

Bidrag till Läkare utan gränser

Min flickvän som är student skänkte nyligen pengar till Läkare utan gränser. Jag kände mig ganska rutten, eftersom jag har ganska mycket mer pengar än henne. Så i veckan bidrog jag med några hundra till Läkare utan gränsers akutfond för Pakistan.

Jag har haft svårt att förhålla mig till bistånd och välgörenhet efter att ha läst om hur mycket skada biståndet faktiskt gör i världen. Så jag ville kolla upp med en expert om mitt bidrag var godkänt.

Fredrik Segerfeldt har skrivit boken Gör ingen skada om bistånd, och har länge skrivit om bistånd på sin blogg. Han säger så här om Läkare utan gränser:

Jag är ingen expert på de olika enskilda organisationerna. Men av det jag läst mig till verkar Läkare utan gränser vara den som allra hårdast håller på sina principer, drar sig ur när de riskerar bidra till krig eller stöda mördare. De är inte heller lika cyniska i sitt PR-arbete som många andra.

Man ska skilja på katastrofbistånd och vanligt långsiktigt bistånd. Det man bör stödja är just katastrof- eller humanitärt bistånd. Där är risken minst att man gör mer skada än nytta.

Läkare utan gränser håller heller inte på med falsk propaganda på hemmaplan.

Så ni liberala vänner med pengar på fickan – gör som jag och min flickvän och skänk en slant till läkare utan gränser.

UPPDATERING: När jag pressar Segerfeldt om välgörenhet och läkare utan gränser får jag ett mer tveksamt svar:

Jag: Förespråkar du välgörenhet till organisationer som Läkare utan gränser? Är det ok för en liberal att skänka pengar till sådana?

Segerfeldt: Förespråkar och förespråkar. De kan lindra nöd på marginalen, med det finns också otaliga berättleser hur sådana organisationer gjort skada. MSF är dock bäst på att ta ansvar i sådana sammanhang.

Mer liberalism i Folkpartiet

Eftervalsdebatt präglar nu mång partier, och även Folkpartiet borde initiera en sådan debatt. Per pladdrar startar en sådan debatt skriver i klassisk “socialliberal” anda att det är för mycket batonger i Folkpartiet.

Jag sätter socialliberal inom citationstecken eftersom detta inte har något med socialliberalism eller inte att göra. Per har reagerat särskilt på två fp-förslag som han uppfattar som icke-liberala:

Det ena är det första svenska burkaförbudet som föreslås av ett riksdagsparti. Förslaget är oroande. Dels för att det pekar ut en specifik grupp och ett specifikt klädesplagg, en retorik som inte för tankarna till just liberalismen. […]

Det andra är tvångskommenderingen av föräldrar till skolan när deras barn är stökiga. […]

De två förslagen som Per diskuterar är ordningsregler gällande den svenska skolan. Burkaförslaget är ganska självklart. Man ska kunna se varandras ansikten i skolan, det är vad Björklund har sagt.

Den andra frågan gäller föräldrars ansvar för sina bråkiga barn. Viktigt att man trycker på föräldrarnas ansvar, och jag har svårt att se något liberalt eller icke-liberalt i detta. Det är en ordningsfråga och en värderingsfråga som berörs.

Hursomhelst pekar Pers synpunkter på ett viktigt fenomen. Inom Fp och bland storstadsliberaler finns en önskan om att vara “snäll”. Man ska inte säga ifrån och vara rak och tydlig.

En del drömmer sig tillbaka till tiden när Fp var jättesnälla, med Bengt Westerberg i spetsen. Problemet är bara att ingen efterfrågar ett snällt parti som håller med alla. Tydligheten är vår stora tillgång i Fp, och att man inte backar för att ta i kontroversiella frågor.

Men frågorna måste sättas i en ideologisk kontext. Idag är Folkpartiet ett tydligt parti, men ändå otydligt. För vi saknar en ideologisk inramning – liberalismen har kommit i skymundan i Sveriges liberala parti. Vi är tydliga men det är otydligt vad som ligger bakom tydligheten.

Vi behöver fundera över hur vi ska förhålla oss till moderaterna, som har tagit Folkpartiets tidigare självskrivna “ljusblå” profil. Min vision för Folkpartiet är att vi ska bli ett frihetsparti, som med grunden i vårt sociala engagemang driver på för liberala reformer.

Problemet handlar inte om “batonger”, jag tycker Folkpartiets batonger är mycket bra och viktiga. Det som behövs är att något mer kommer till – sätt batongerna i en liberal kontext och börja prata mer om frihet.

Stoppa hetsen mot Sd!

Igår när jag bloggade om sverigedemokraten Issa Issa kom jag in på Sd:aren Markus Wiechels blogg. Han skriver om att journalisterna bär en stor skuld i attacken på Issa. Det stämmer, men det handlar inte bara om journalister.

När Fredrik Reinfeldt talade i Malmö innan valet tog han upp våldet mot Sd:are med en mycket olycklig formulering:

Efter den senaste tidens attacker mot SD-politiker och störningar av partiets valmöten tar han avstånd från alla former av våld och hot. Han tillägger samtidigt att SD inte ska bli förvånade:

— Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.

Det kan tolkas som att Sd:are får skylla sig själva om de blir utsatta för våld. Mycket beklagligt och helt fel.

Efter valet har hatet mot Sd exploderat. När etablissemanget inte längre kunde trycka bort Sd:arnas fula åsikter från tidningar, SVT-debatter och annat är det som att man försökt demonstrera bort dem. Stämningen är extremt obehaglig.

Helena von Schantz skriver om samma ämne:

Är det bara jag som får en isande känsla i magen av allt det här? Innan ett enda förslag är lagt all denna fientlighet, hotfullhet och våldsamhet? Är det Jimmie Åkesson och hans anhang som är våra nya hackkycklingar och mobboffer? Håll er borta från kvinnor, bögar och invandrare, men vare sig de är klädda i kostym eller bombarjacka, vare sig de är gamla eller nya svenskar är Sverigedemokrater fritt villebråd. Ju mer du jävlas med dem desto mer är du en av oss – en av oss riktiga svenskar.

Schwedendemokraten Raus!

Sverigedemokratem Marcus Wiechel berättar vidare att till och med företag gått ut och sagt att Sd:are inte är välkomna som kunder hos dem. Skoföretaget Brandos har gjort en film där man uppmanar Sd:are att inte handla hos dem:

Sd-anknutna Politiskt inkorrekt har skrivit ett brev till Brandos, som tydligen har tagit sitt förnuft till fånga och backat från sin film.

Bloggen medborgarperspektiv ställer en högst relevant fråga: När mördas den första Sverigedemokraten? Han passar även på att citera Voltaire:

“Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.”

Sverigedemokraterna har fört in främlingsfientligheten i demokratins finrum. Det är oroväckande och skrämmande. Men det som skrämmer mig mest just nu är hatet mot människor som har lagt sin röst på ett demokratiskt parti.

Läs även Alice Teodorescu i Aftonbladet: Naivt att kalla Sd-väljare onda.

"Låt oss alla vara stolta svenskar"

Nuri Kino skriver idag på Expressen angående hur man ska möta Sverigedemokraterna. Och det är det bästa inlägget jag har läst hittills:

Min mor är det närmaste man kan komma svensk patriot, ändå behärskar hon inte språket tillfredsställande. I måndags förra veckan flög hon hem efter några månader i födelselandet Turkiet. Hon landade i ett nytt Sverige. I en ny dagordning. Detta befarade hon redan för tjugo år sedan. När man började skämmas över att vara svensk, att svenskheten är något lite nördigt, inte så coolt och exotiskt. Och det fortsatte. Den svenska flaggan ser man knappt, gör man det är man rädd för att det är rasister som bor i villan med den hissade flaggan. Inte nog med det så har man slutat sjunga den svenska nationalsången. Man har förvirrat folk, oavsett ursprung, om vad som gäller. […]

Nu förväntas vi inte vara stolta längre. I stället har vi låtit extremister kidnappa svenskheten. Vi har också tillåtit dem komma in i det finaste politiska rummet. […]

Så Jimmie Åkesson och alla ni andra. Jag förnekar inte att det finns problem i vårt land, jag har kavlat upp ärmarna förut och är beredd att göra det nu och för alltid. Jag tänker kämpa för Sverige, för mitt hemland, för den svenska flaggan och den svenska nationalsången. Extremister, om de så är islamister eller rasister, ska bekämpas. Extremism tar sin yttring i våld när en enig identitet kraschar. Motmedlet är svenskheten, stoltheten av att tillhöra ett av världens bästa länder. I Sverige är vi enade i att vara svenskar, om inte annat så ska vi bli det igen.

Nuri Kino skriver om något mycket viktigt – att återerövra svenskheten som positivt begrepp. Här tror jag våra invandrade bröder och systrar kan vara en stor hjälp. De är stolta svenskar och hissar den svenska flaggan. De politiskt korrekta svenskarna hukar och nedvärderar sig själva.

Detta gör folk förbannade och Sd är tyvärr det enda parti som pratar om svenskhet och att vara stolt. Det är inget mindre än en skandal att de är ensamma om detta.

Sahlin öppnar för Sd-samarbete

Inslag.se har lyssnat på Ekots lördagsintervju och upptäckt att Mona Sahlin ändrat uppfattning gällande Sd.

Så här sa hon innan valet:

Jag har bestämt mig för att så här måste det vara: Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. … Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för.

Men nu säger hon så här:

Jag kommer aldrig att söka samarbete med Sverigedemokraterna. Jag kommer aldrig att aktivt räkna med deras röster. … Men vi i den demokratiska oppositionen måste också kunna vara en opposition och lägga våra förslag. Det är bara statsminister Reinfeldt som kan undvika en situation där Sverigedemokraterna kan sitta mitt emellan.

Santesson-Wilson kommenterar:

Vilken vacker liten förflyttning. För ett år sedan var det en socialdemokratisk princip (ja, så ”måste det vara” rent av!) att aldrig formera majoriteter med hjälp av Sverigedemokraterna. Nu är det istället bara statsministern som kan undvika att Socialdemokraterna bildar majoriteter med Sverigedemokraterna.

Mona Sahlin kommer alltså att ge Sverigedemokraterna inflytande. Trots att det, enligt henne själv, “bryter mot den princip som socialdemokratin ska stå för”.

Via Segerfeldt.

Hatbrott mot Sd:are

Issa Issa är kristen syrian och kandiderade för Sd i Göteborg. För detta blev han utsatt för livshotande våld och lämnar nu partiet. Från Aftonbladet

Strax efter 22 i torsdags kastade någon in stenar i hans lägenhet på första våningen i stadsdelen Angered i Göteborg. Fönstren i köket, vardagsrummet och ett sovrum krossades. Issa och hans familj fick kasta sig på golvet.

Utanför stod två personer.

– De skrek ”jävla kristen, jävla Sverigedemokrat, kom ner”, säger Issa. […]

Killarna nedanför fönstret sprang i väg när Issa och hans bror kom ut. Issa sprang efter dem.

– Det var en fälla. Runt hörnet väntade ett stort gäng, jag tror 40 personer. Jag försökte backa och ringde polisen medan jag sprang, säger Issa.

Någon i gänget avfyrade ett vapen.

– Jag fick ett slag mot ögat. En tog fram en kniv och höll den mot min hals. Sen högg han mig i axeln. Nu är jag förlamad i höger hand, säger Issa.

Knivhuggen tog i axeln, ryggen, handen och benet. Någon slog en flaska i huvudet på honom. Han blev sparkad och slagen.

Enligt uppgifter till Aftonbladet var angriparna ungdomar i 15–20-årsåldern. Polisen rubricerar attacken som grov misshandel.

– Säpo var här i morse, säger Issa.

Det vi ser är alltså att en politiskt engagerad svensk angrips för sin religion och sitt politiska engagemang. För detta höll han på att få betala med sitt liv.

Tänk om detta hade handlat om en muslimsk man engagerad i Socialdemokraterna? Tidningarna hade toppat med detta. Nu blir det knappt en notis.

Attacken mot Issa Issa är ett politiskt motiverat hatbrott. Det är vidrigt, och tystnaden kring detta i media är skrämmande.

Felaktigt fokus på bosättningar

Idag har SvD ett stort reportage om Israel, som vanligt skrivet av Bitte Hammargren. Då är det dags att osäkra sin revolver.

Hammargren menar att bosättningarna är illegala enligt internationell lag. Som källa har hon bland annat den israeliska vänsterrörelsen Peace Now, BBC och SvD själva. Så här skriver Jewish Virtual Library om bosättningarnas legalitet:

Another charge is that settlements are “illegal.” The United States has never adopted this position and legal scholars have noted that a country acting in self-defense may seize and occupy territory when necessary to protect itself. Moreover, the occupying power may require, as a condition for its withdrawal, security measures designed to ensure its citizens are not menaced again from that territory.

According to Eugene Rostow, a former Undersecretary of State for Political Affairs in the Johnson Administration, Resolution 242 gives Israel a legal right to be in the West Bank. The resolution “allows Israel to administer the territories” it won in 1967 “until ‘a just and lasting peace in the Middle East’ is achieved,” Rostow wrote in The New Republic (10/21/91). During the debate on the resolution, he added, “speaker after speaker made it clear that Israel was not to be forced back to the ‘fragile’ and ‘vulnerable’ [1949] Armistice Demarcation Lines.”

Se även Fred i Mellanöstern.

Hammargren menar även att det är vattenbrist för palestinierna, och citerar en rapport från Amnesty. Fred i Mellanöstern skrev om denna rapport och konstaterade att palestinierna gör av med mer vatten än svenskarna.

Hammargren pratar med en israel:

Eli Wez hävdar att även två små barn ska ha bragts om livet nära den plats där vi står. Han berättar om grymma detaljer om barnamorden. Kan våldsmannen i det fallet ha haft en psykisk störning?

– Nej, våldet är propagandans fel. De -(palestinierna) lär sig hata Israel i skolorna, säger Eli Wez – ett påstående som de ansvariga för FN-organet Unrwas skolor bestrider.

Att palestinska barn indoktrineras att hata Israel är något som har påtalats av Palestinian Media Watch och USAs utrikesminister Hillary Clinton. Så även om FNs särskilda organ för palestinska flyktingar (alla andra flyktingar hör till UNHCR) bestrider detta så är det ett faktum.

Världen har blivit än mer fokuserad på frågan om bosättningar sedan Barrack Obama försökte tvinga Israel att sluta bygga. Som jag ser det är bosättningsfrågan något som kan lösas med landutbyte, precis som det sägs i FNs resolution 242.

Jag har skrivit förut om detta, den palestinska myndigheten har små reella möjligheter att mäkla fred med Israel. Och frågan är om de egentligen vill. Nyligen sa en högt uppsatt PLO-representant att fredsförhandlingarna bara är ännu ett steg i kampen mot Israel.

Och den mest moderata av alla palestinska ledare, Sallam Fayad, stormade ut från ett förhandlingsmöte eftersom de israeliska representanterna ville ha med formuleringar om “two states for two peoples”, dvs att Israel ska vara en judisk stat. Detta har även förkastats av arabiska ledare.

Jag tror inte att de palestinska ledarna har en seriös strävan efter fred. De har dessutom folket bakom sig, en stor majoritet av palestinierna vill inte se fred med Israel. Västvärldens fokusering på bosättningarna blir en perfekt väg ut för de palestinska ledarna.

De kan hänvisa till bosättningarna och hoppa av förhandlingarna. Som vanligt kommer då västvärldens press på Israel att öka. Och de palestinska ledarna kan luta sig tillbaka och se på när Israel marginaliseras av sina “vänner”.

Detta borde västvärldens media rapportera om.

Se även Aftonbladet samt New York Times.

Öppnare debatt om invandring behövs

Idag på DN debatt skriver Paulina Neuding (Magasinet Neo) samt Johan Lundberg (Axess Magasin) på DN debatt om debatten kring invandringen.

En öppnare samhällsdebatt hade försvårat SD:s väg från extremrörelse till riksdagsparti. De etablerade partierna – och medierna – har misslyckats på två fronter när det gäller att stoppa Sverigedemokraternas frammarsch. Dels har det funnits en ovilja att erkänna de specifika problem som finns med invandringen och det svenska flyktingmottagandet, dels har man inte lyckats formulera varför det är något gott. Sverigedemokraterna har inte de korrekta lösningarna på problemen. Men de ställer frågorna, och har vunnit väljarstöd på att andra har försökt att tiga ihjäl dem, skriver Paulina Neuding och Johan Lundberg.

Följaktligen har Neuding och Lundberg fått löpa gatlopp. Det jag tidigare har skrivit om invandringen gäller fortfarande:

Idag handlar det om förenklat om att man är för svensk immigrationspolitik och då är man god. Eller också vill man problematisera och då är man Sverigedemokrat och rasist.

Jag har själv debatterat på min blogg angående invandring och även fått mig en släng av den sleven. Lundberg och Neuding är inne på något oerhört viktigt – modigt av dem att ta upp detta!

Respektera demokratin: Sd är invalda

Det pågår just nu en hel del sprattlande i Sverige. Många kan inte acceptera att Sverigedemokraterna är invalda i Sveriges riksdag. Det har pågått stora demonstrationer mot detta faktum, och medierna kör en stor kampanj mot Sd.

Sanna Rayman på SvD Ledarbloggen skriver om fenomenet:

I går demonstrerades det på flera håll i landet mot SD och mot rasism. Jag kan i och för sig sympatisera starkt med alla former av avståndstagande från rasism, men finner det samtidigt problematiskt med demonstrationer “mot” valresultat. […]

Det blir larvigt. Valresultat är valresultat och man verkar mest barnslig om man ställer sig och demonstrerar mot demokratin.

Micke på Åsiktstorped skriver också om protesterna mot Sd:

Jag tror att det som gav SD utrymme att komma in i Riksdagen är just det här: en förnekelse av deras existens. Allt från de etablerade partiernas blinda vägran att ta en hederlig debatt till tredje statsmaktens (aka ”mediernas”) förmåga att alltid ha med invandringsfrågor när SD tilltalas, till Soran Ismails nedsättande dumskalleförklaring av alla som sympatiserar med SD i någon fråga. Det är allas vår inställning som hjälpte SD in. Vi stod tysta, vi marginaliserade, vi förhindrade (vuvuzelor, någon?).

I förlängningen handlade vår strategi om densamma som våldsvänstern tar till mot extremhögern. Hur många har ändrat åsikt och sagt ”men oj, du har ju rätt” efter att en motdemonstration börjat kasta sten mot den demonstration?

Demonstrera inte. Läs på, samla argument och debattera med respekt.

Då kommer vi till slutpoängen. Anledningen att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen var att många människor ser problem med integration och att brott inte bestraffas. Enda sättet att motarbeta Sd är att göra dem irrelevanta genom ett tryggt samhälle med en fungerande integration. Johan Ingerö skriver om detta:

Det här visar varför man inte får låta bidragsberoendet slå rot. Det visar varför riktiga poliser – inte dialogpoliser – måste sättas in mot kriminella ligor och gäng. Det visar varför krav på egen försörjning och en tydlig linje mot brott är nödvändiga ingredienser i ett tolerant och öppet samhälle. Den som är bidragsberoende och rädd för att utsättas för brott blir otrygg, och toleransen är otrygghetens första offer.

Så hur hanterar då Södermalms välbeställda chicvänster de 300 000 personer som av ungefär dessa skäl röstat in Sverigedemokraterna i riksdagen? Genom att gå till Sergels torg och demonstrera mot dem. Demonstrera mot Handberg och andra människor som i grund och botten är offer för destruktiv bidragskultur och flummig brottspolitik. Sällan har det nya klassamhället – den mediala storstadsklassen mot resten – illustrerats så tydligt.

Sen är det dags att ta debatten om integrationen. De flesta vet att det finns stora problem med integrationen i Sverige, men det går inte att prata om det på grund av debattklimatet i Sverige. Markus Uvell skriver om detta på Newsmill.

Låt oss en gång för alla säga det: att vara kritisk till invandringspolitiken är inte det samma som att vara kritisk till invandringen. Av rädsla för “invandrarfrågor” av alla de slag har etablissemanget stillatigande accepterat en situation som låser fast stora grupper i utanförskap, arbetslöshet och sociala problem. Denna politik måste få ett slut.

Summa summarum: Nu är det alltså dags att ta debatten med Sverigedemokraterna. Det kommer bli en herrrans cirkus när partiet inte längre kan tystas ned. Etablissemanget kommer ta debatten med Sd och förlora.

Det finns något fint mitt i allt detta kaos. Det kallas demokrati.