Ship to Gaza ljuger vidare

I Jönköpings-Nytt tillåts Dror Feiler och Henry Ascher breda ut sig om Ship to Gaza, som de fortsätter hävda var ett fredligt projekt. Det stämmer säkert att Feiler och Ascher sjöng fredssånger och var fogliga på sitt skepp, men på Mavi Marmara förberedde turkiska islamister och högerextremister ett blodigt angrepp på de israeliska soldaterna.

Ship to Gaza har inget lärt av debaclet under förra konvojen, utan tänker fortsätta samarbetet med islamisterna i IHH. SvDs Per Gudmunson kommenterar:

Ship to Gaza har utannonserat nya konvojplaner. Trots tidigare kritik har man även denna gång valt samma tvivelaktiga samarbetspartners. Här finns turkiska IHH, som uppenbarligen inte alls betraktat tidigare konvojer som “fredliga solidaritetshandlingar”, och här finns Free Gaza Movement, som finansieras av judehatande förintelseförnekare.

BBC sände nyligen en dokumentär om Ship to Gaza:

Describing who was on board the boat, she commented that “the IHH invited fellow Islamists from across the Arab world,” and highlighted the fact that some of those on board the ship expressed a desire to die as martyrs. Corbin interviewed the head of the IHH, the group responsible for the violence breaking out, who admitted a premeditated plan to throw the Israeli soldiers into the sea.[…]

“At the end of the day, the bid to break the naval blockade wasn’t really about bringing aid to Gaza. It was a political move designed to put pressure on Israel and the international community… the IHH presented the dead as martyrs”.

Dokumentärens del 1 kan ses här och del två ses här.

Ship to Gaza är ett mismasch av olika flumgrupper på vänsterkanten, som kan ha goda avsikter. Antingen är de nyttiga idioter, eller också är de lögnare.

Fredsflummarna har dock slagit sig i släng med riktigt fula fiskar – de religiösa extremisterna i IHH. Därför ska de ställas till svars.

Rödgröna ur form

Under min semester har jag ändå hållit mig uppdaterad – hittade till och med Wi-fi i Guca. Veckan började med de rödgrönas butlerutspel, avslutades med SIFO-mätningen som visade egen majoritet för alliansen och den nya veckan började med Miljöpartiets utspel om clowner på ålderdomshem.

Fastighetsskatten börjar också bli en snackis.

Nu har även de rödgröna meddelat att man inte tänker ge besked om förmögenhetsskatten, och heller inte rättspolitiken.

I Stockholm såg jag LOs “dirty” kampanj med fula bilder på regeringsföreträdare, samtidigt som man tillskriver dem åsikter som “dum”, “snål” med mera. Den tror jag inte går hem, känns som en riktigt låg och plump kampanj.

Samma sak tror jag om dagens s-attack på paret Reinfeldt. Aftonbladets s-kommentator Jonas Morian betecknar den som ett “slaskigt personangrepp.”

De rödgröna har haft en riktigt rutten vecka. Men ändå är läget jämnt i opinonsmätningarna, så mer måste hända.

PS: Idag har  alliansen presenterat ett förslag för att sänka restaurangmomsen. Mycket bra.

Intryck från Serbien

Nu har jag återvän från Serbien, sitter nu på tåget hem och tänkte sammanfatta mina intryck.

Vi anlände till Belgrad i måndags och checkade in på Manga Hostel. Det har utsetts till bästa hostelet i Serbien och jag har inget att invända mot det. Det var rent och fräscht, bemannad reception dygnet runt, wifi och framför allt en fantastiskt trevlig personal.

De som jobbade tog sig tid att visa oss de bästa sevärdheterna. De organiserade t o m utgång.

Utgång sker på partybåtar vid floden Savas strand. Det är lät att hitta och rätt häftigt. Här kan partymänniskor få sitt lystmäte till en kostnad motsvarande en fjärdedel av kostnaden i Sverige.

Under resan träffade vi en del ungdomar och pratade med dem om livet i Serbien. De såg inte helt ljust på livet. Det är svårt att få jobb i Serbien, och även om man får det är det svårt att leva på lönen. Dessutom är korruptionen utbredd.

De serber vi mötte var också frustrerade över synen på Serbien. De kände att de fått ta skulden för det mesta dåliga som hänt i forna Jugoslavien. De kände inte heller att Europa var något för dem, utan de såg Ryssland som en mer naturlig partner.

Serberna som folk är otroligt gästfria, öppna och ödmjuka. Väldigt kul att träffa unga i liknande situation som en själv, och lite jobbigt när man kände att de har det ganska tufft.

Belgrad som stad var oerhört fascinerande. Vackert, oerhört billigt att äta/dricka och vänliga människor som pratar bra engelska.

Guça var en helt annan upplevelse, vild och galen. Festivalen har bara en scen som är stor. Där är konserter varje kväll. Men uppe i byn pågår också en viktig del av festivalen när alla tillresta band går runt och spelar för folk på restaurangerna.

Vanlig syn i Guca

Vanlig syn på restaurang i Guca

Känslan av en brassorkester som kommer och kör igång precis bredvid ens bord är berusande. Då händer det lätt att man skänker en större peng än man hade tänkt eller att man dricker en extra slurk av det serbiska brännvinet som kallas Rakija.

Det serbiska köket kan man dock ha och mista. Jag provade en variant av den lokala rätten Kupus när vi anlände till Guça. Det är en gryta med kål och kött som kokas över öppen eld i stora keramikkrus. Den var grymt god, men nästa gång jag provade fick jag in en variant med fläskkött med rejält mycket svål. Der var ingen hit, kan jag säga.

Första kvällen i Belgrad gick vi på en restaurang och skulle prova det lokala köket. Vi fick in enorma mängder kött i olika former med en liten hög pommes frites och en ledset salladsblad med lök på. Det blev tyvärr den bestående bilden av serbisk mat.

Belgrad sägs vara det nya Berlin eller Barcelona, och det kändes verkligen så. Guça var precis hur galet som helst, bör upplevas!

Jag rekommenderar verkligen en resa till Serbien.

Resa till Serbien

Kära bloggläsare, jag måste tyvärr meddela att jag kommer göra ännu ett blogguppehåll. Det är inte helt på eget initiativ utan har att göra med att jag nyligen har fyllt 30 år. Då kan man få överraskningspresenter. Till exempel en resa.

Jag kommer resa ned till Belgrad med ett gäng goda vänner. Där kommer vi njuta av staden ett par dagar, där ska det vara någon form av ölfest. Sen bär det av till huvudattraktionen, Guca trumpet festival.

Det blir en prövning att vara ifrån internet under brinnande valrörelse. Men det ska säkert gå bra, kanske kan snoka upp något internetcafé i Belgrad.

Jag är ganska säker på en oförglömlig resa!

Hoppas att ni kan klara er utan mig, på återseende runt den 24e.

FP står för språktest

Gulan Avci och Nina Larsson skriver idag på SvD Brännpunkt: Språktest bra för integrationen

Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheterna att komma ut på arbetsmarknaden. Undersökningar tyder på att hyggliga kunskaper i landets språk ökar chansen att få jobb med upp till 24 procent. De med goda kunskaper i svenska får oftare anställning än de som har lägst kunskaper. […]

Inom Alliansen finns olika syn kring medborgarskapsfrågan. Folkpartiet liberalerna är det enda parti som så tydligt driver frågan. Nu är det dags för övriga partier inom Alliansen att ompröva tidigare beslut. Vi har inte råd att vänta längre. En fungerande integrationspolitik sätter språket i främsta rummet. Språkkravsfrågan är en sådan.

Bra att Folkpartiet vågar prata integrationspolitik. Språkkunskaper är en central del av medborgskapet, och många immigranter pratar idag för dålig svenska.

Språkkrav är en självklarhet, och språktest är vägen dit.

MP – det känns så bra

I dagens SvD har Mustafa Can en briljant artikel om Miljöpartiets kärnväljare, hipsters på Söder.

Miljöpartiets hjärta finns på Södermalm i Stockholm –20 procent av invånarna är anhängare. Hur kunde gröna-vågen-partiet ta sig in i storstadens kärna och vad är det som får Söderborna att se MP som en enkel väg till mildrat samvete? I vår serie inför valet studerar Mustafa Can sina nya kvarter.

Det är en lång och läsvärd artikel om hur poserande söderbor med måttligt politiskt intresse med självklarhet vänder sig till Miljöpartiet. De uppfattar att Miljöpartiet är ett mittenalternativ, både höger och vänster. Med samma självklarhet som man väljer rättvisemärkt latte och kravodlat rågbröd väljer man att rösta på Miljöpartiet.

För den som går så pass långt att man faktiskt bryr sig om vad partiet står för mer än Miljö kan man se att det finns liberala tendenser. Men den som vågar ta ett steg längre än så ser att de liberala tendenserna mest av allt är en läpparnas bekännelse. Även inom MP finns en stark röd falang.

För den som vågar se ett steg längre än så kan man se att Miljöpartiet är i allians med Mona Sahlin och kommunisten Lars Ohly. Så den som tror sig rösta liberalt, som Malcolm i artikeln, gör bäst i att inte granska den uppfattningen närmare.

Enligt mig är Miljöpartiet ett klassiskt vänsterparti, kanske mer hycklande än vanligt eftersom man tror sig om att stå i mitten och till och med vara lite lätt höger. Men som Mustafa Can skriver, de har verkligen fångat tidsandan. Miljöpartiet känns rätt för hipsters i stan, det gör inte alliansen på samma sätt.

När jag gick med i Folkpartiet var jag en av de här kännande personerna, jag var vegetarian och lätt radikal feminist. Självklart attraherades jag av Birgitta Ohlsson och gick med i Folkpartiet. Sedan dess har Birgitta slukats upp av partiet och ingen har tagit hennes plats. Folkpartiet är idag ett parti för äldre, framför allt.

Centern var på väg att bli ett liberalt storstadsalternativ, men när Federley grinade i riksdagens talarstol och FRA-krisen bröt ut stoppades liberalernas kärleksaffär med centern. Här har ingen heller trätt in.

Därför söker storstadsliberalerna med ljus och lykta efter en politisk hemvist som känns trendig och rätt. Var det kanske därför Magasinet Neo och Johan Norberg så ivrigt uppvaktade Maria Wetterstrand i Almedalen? Man längtar efter något trendigt och rätt.

Jag tror det är viktigt att vi inom alliansen släpper fram kandidater med en livsstilsliberal framtoning. Självklart ska det inte ske på det sätt som Birgitta Ohlsson gör, genom att ta radikalfeministernas politik. Vi ska hitta kandidater som är radikala men inte vänster.

Miljöpartiet är partiet för de som känner. Att de är så stora är ett underbetyg till Folkpartiet och Centern.

Per Altenberg gör ett tappert försök att ragga storstadsväljare till Folkpartiet.

Vill Karlskrona stoppa Israel-match?

I Svenska Dagbladet kan man läsa om något mycket oroande:

Handbollsförbundet vill spela EM-kvalmatchen mot Israel den 12 juni nästa år i Karlskrona. Men idrottsförvaltningen i kommunen avråder bestämt med tanke på vad som hände i Malmö när Sverige mötte Israel i Davis Cup där förra året. […]

Förvaltningen anser inte att man klarar att uppfylla de höga säkerhetskrav som en match med Israel som ena part ställer. Man oroas också över att den tänkta arenan, Telenor Arena i Karlskrona, ska drabbas av skadegörelse.

Det är alltså tjänstemännen i Karlskrona som vill bojkotta Israel. Men kommunens ledning har hittills sagt ja:

Hur det blir är ännu oklart. Karlskronas kommunalråd Karl-Gösta Svenson (M) tycker inte man ska blanda ihop idrott och politik.

– Jag har inte sagt nej till matchen, säger han till TT.

Det är utmärkt att Svenson håller emot. S-oppositionen är (såklart) mer benägna att lyssna på tjänstemännen.

Om Karlskrona skulle följa Malmös exempel skulle Sverige ställas ytterligare i västvärldens skamvrå. Det vore katstrofalt.

FP: Gullandet med Iran måste upphöra

Det har länge pyrt bland borgerliga sympatisörer mot Carl Bildt och moderaternas positiva linje mot bland annat Iran. Men nu sätter Fredrik Malm, folkpartiets utrikespolitiska talesperson, ned foten:

I maj 2007 anlände Irans utrikesminister Manocher Mottaki till Sverige på officiellt besök. Flera dagar innan skrev jag på DN Debatt att besöket borde ställas in. […] Stora protester mot mötet ägde rum i Stockholm.

Det finns såväl inom vänstern som inom borgerligheten en uppfattning att den iranska regimen är villig att lyssna på oss och förändra sitt beteende bara vi sitter ned och samtalar med dem. Denna uppfattning om dialog är djupt rotad i svensk utrikespolitik.

Men gång på gång har vi sett hur totalitära stater använder just vår välvilja till dialog för att förhala frågor, stärka sin egen legitimitet, skapa manöverutrymme och dupera världssamfundet. […]

Malm kritiserar både socialdemokraternas Urban Ahlin, men framför allt vänder han sig mot Moderaterna:

Sverige borde redan på ett tidigt stadium ha verkat för skärpta sanktioner inom FN:s säkerhetsråd och även i EU. Svenska UD valde dock att gå i motsatt riktning. Under våren har Sverige genom uttalanden från utrikesminister Carl Bildt och handelsminister Ewa Björling intagit den mest kritiska uppfattningen till sanktioner mot Iran i EU. Carl Bildt tycks tvivla på sanktioner i största allmänhet och Ewa Björling värnar svenska företagsintressen.

Oppositionen å sin sida har inte lyckats enas om en politik i Iranfrågan och skriver därför ingenting om sanktionerna i sitt gemensamma manifest för utrikespolitiken.

Frågan är hur många moderatväljare som verkligen uppskattar Carl Bildts utrikespolitik. Bildt står inte för borgerliga värderingar i utrikespolitiken, och har fått fria händer att driva sin linje.

Det är oerhört positivt att Folkpartiet markerar mot denna utveckling. För borgerliga väljare som tror på en hårdare linje mot världens diktaturer finns det nu ett alternativ att rösta på.

630 miljoner från LO till (s)

Carl B Hamilton har gjort en undersökning om LOs stöd till socialdemokraterna:

LO:s stöd till socialdemokraterna är minst 630 milj. kr. LO ger drygt 60 milj. kr till partiet och därtill 24 milj. kr “i egen budget” för LO-aktiviteter som ska ge socialdemokraterna valseger. Stödet från LO i pengar är därmed säkert ca 90 milj. kr. Därtill kommer värdet av LO-anställdas och LO-förtroendevaldas ‘gratis arbetskraft’ ställd till socialdemokraternas förfogande för valseger, och den resursöverföringen kan uppskattas till ca 550 milj. kr. Summa summarum minst 630 milj. kr.

För den som vill fördjupa sig finns rapporten att läsa.

Abbas bristande fredsvilja

Nyligen utpekade NY Times Mahmoud Abbas till en fredsduva och Netanyahu till hindret för fred i Mellanöstern. Det har skapat reaktioner. Omri Ceren på Mere Rhetoric går bland annat igenom Abbas CV:

First the unremarkable, banal, veritably quotidian spectacle of Israel’s moderate partner in peace glorifying mass murderers. Palestinian President Abbas publicly mourned the death of Munich massacre mastermind Abu Daoud. He personally honored the three terrorists who murdered Rabbi Meir Avshalom Hai, an Israeli father of seven. He repeatedly celebrated Dalal Mughrabi, who murdered 13 Israeli schoolchildren and 25 other Israeli civilians. He glorifies “resistance” and incites rioting. He peddles anti-Jewish organ theft libels and even sets up formal committees to investigate those bigoted fantasies.

Barry Rubin går igenom bakgrunden till att Abbas vägrar inleda seriösa fredsförhandlingar:

–He has no control or authority over Fatah, a group in which he has almost no direct followers, but is the real power behind the PA. This is the group that would never let its nominal leader make a two-state solution. Most of the Fatah leadership is hardline. Some don’t want to make any deal that would block them from trying to destroy Israel in future. Others are afraid to do so. The number one problem is PA politics.

–Palestinian public opinion tends to be hardline. And why should that be surprising? It is conditioned by years of indoctrination to be that way on top of what existed beforehand. The PA has been pumping out hardline propaganda now for 16 years.

–Then there is Hamas which enjoys somewhere between 25 and 30 percent support in the PA-ruled areas. Even the tiniest concession, merely holding direct talks, will be used by Hamas to claim Abbas is commiting treason. And joined with some elements in Fatah this hardline coalition would be deadly for the PA, and perhaps for Abbas personally.

–Moreover, Hamas controls the Gaza Strip. This little detail seems to be left out a lot, as if the PA’s making an agreement was in any way binding on almost half the territory it is claiming to control! It would be like making a deal with South Korea or West Germany and claiming it applied to all of Korea or Germany.

Incidentally, it is almost never pointed out that Abbas’s term in office ended in January 2009 and he keeps extending it without elections. Why? Because if elections in the West Bank and Gaza Strip were held Hamas would win them. This shows how unstable is the regime with which Israel is supposed to make a peace based on massive unilateral concessions. If elections were to be held after a two-state agreement was implemented, Hamas would win, immediately reject the agreement, and return to war. This is rather significant for any discussion of Israel-Palestinian peace, don’t you think?

–Then there are the external forces like Iran and Syria that are dead-set on making anyone who makes with Israel just plain dead. If Abbas were to negotiate a deal they would do everything in their power (in line with Fatah hardliners and Hamas) to destroy that agreement and overthrow Abbas.

Väldigt intressant att faktiskt läsa en analys av arabisk politik istället för den svårt ointellektuella svartmålningen av Israel man ser dagligen i media.

Slutligen kommenterar Israels amerikambassadör Michael Oren:

In fact, Mr. Netanyahu has called for face-to-face negotiations with President Mahmoud Abbas of the Palestinian Authority without preconditions for more than a year; the proximity talks were Mr. Abbas’s device for avoiding direct talks.

The editorial also empathizes with Mr. Abbas’s doubts whether Israel will address “Palestinian concerns about borders, security, refugees and the future of Jerusalem.” This statement, however, ignores Israel’s attempts, in 2000 and 2008, to address all of these issues definitively only to be rebuffed by Palestinian leaders, including Mr. Abbas.

Benjamin Netanyahu är ingen duva, men han vill ha fred. Det vill inte Mahmoud Abbas och det palestinska ledarskapet. Och även om de vill det är deras manöverutrymme starkt begränsat.