FP: Sänk skatten

Carl B Hamilton uttalar sig i Dagens Industri om Folkpartiets näringspolitik i sin roll som näringspolitisk talesman:

Partiet har listat fem frågor på området jobb och företagande som det vill driva i alliansen. Det handlar om sänkta skatter på arbete och kapital för företag och privatpersoner, förenklat regelverk för småföretagare (3:12), minst hälften kvar av en inkomstökning, avskaffad dubbelbeskattning på aktier och att Sverige ska gå med i eurosamarbetet.

Vilket av det här är viktigast?
”Sänkt skatt är ju väldigt viktigt, det är nog det viktigaste”, säger Carl B

Härligt att höra ord som detta. Folkpartiet behöver lyfta fram sin ideologi mer, detta är liberalism och frihet.

Liberati är också glada.

Israel 62 år

Idag har jag besökt firandet av Israels 62-årsdag som ordnades av Israels ambassad. Det hela var en mingelfest på Sheraton hotel med vin, snittar och Sveriges samlade Israelvänner.

Festen inleddes med ett kort tal av ambassadör Benny Dagan och sedan ett tal av EU-minister Birgitta Ohlsson. Birgitta pratade om Sveriges goda relationer med Israel och att de ska fördjupas. Det är glädjande.

Det var många folkpartister på festen, vilket känns mycket kul. Mona Sahlin var också där, vilket hedrar henne. Det är viktigt för Israel att ha stödet från Socialdemokraternas ledare.

I övrigt var det väldigt få unga där. Det oroar mig. Jag vill att alla borgerliga ungdomsförbund ska visa sitt stöd för Israel genom att närvara på en sådan fest. Jag hoppas verkligen att de fått inbjudan.

Jag fick möjlighet att prata kort med ambassadören och jag framförde en oro jag har haft kring de organiserade Israelvännnerna i Sverige. Tyvärr är rörelsen väldigt högerinrinktad. Det är i sig ett problem men kanske förståeligt med tanke på hur Sverige ser ut.

Men ett större problem är att delar av denna rörelse verkar se islam som en fråga som hör ihop med Israel. Jag ser att frågan har beröringspunkter, men jag tror att man är ute på mycket hal is om man per definition förknippar frågorna.

För mig är frågan om Israel så kraftfullför att den handlar om att försvara demokratin som koncept. Jag tror att rörelsen kan bli bred, men då måste vi hålla dörrar öppna. Då duger det inte att göra Israel till ett slagträ i debatten om islam.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått besöka denna trevliga fest tillsammans med så många Israelvänner. Ni borde pröva att umgås mer med sådana. Det är oerhört uppfriskande.

Grattis Israel på 62-årsdagen!

Recension Neo nr 2 2010

Jag har nu läst igenom Neo nummer två och har en bit kvar till Sthlm.

Jag har alltid haft en kluven relation till Neo och jag gissar att det färgar mitt omdöme. Min kluvenhet bygger på att jag så tydligt känner vilken kraft som finns i Neo.

Neo har ambitionen att vara ideologisk men samtidigt politiskt korrekt på något sätt. Det gör att man håller igen och begränsar.

Neo består mest av skribenter som jag skattar mycket högt – Mattias Svensson, Johan Ingerö, Fredrik Segerfeldt. I bloggforn är de fräcka, roliga och tar ut svängarna. I Magasinet Neo är de mer välskrivna men också mer utsuddade i kanterna.

Huvudartikeln om Maria Wetterstrand är lätt underdånig och man låter Wetterstrand komma undan med sin lattecharm i behåll. Trots att man i artikeln inte får ett enda liberal ställningstagande ut henne. Här hade jag velat sett henne mot väggen. Nu blir den tjusiga onslagsbilden och den
milda artikeln ännu en fjäder i hatten för den påstådda mittenpolitikern Wetterstrand.

Temat kring brottslighet borde intressera mig, men jag tar mig knappt igenom de långa artiklarna. Trots att jag brinner för rättsfrågor. Vad vill man säga med dessa artiklar? Varför inte lyfta den brännheta kritik mot korta straff som Ingerö så förtjänstfullt lyfter fram på sin blogg?

Då är artikeln om Brooke Magnati, bloggaren Belle de Jour, mer intressant. Magnati försörjde sig som callgirl under tiden som forskare. Magnati menar att man inte behöver ta skada av att sälja sex – en revolutionär åsikt i Sverige. Magnati och frågan om sexköp är värt mer än ett och ett halvt uppslag.

På samma sätt är Fredrik Segerfeldts artikel med kritik mot FN sprängstoff som kunde ha spetsats till. FN är religion i Sverige och kritik mot denna organisation extremt sällsynt. FN gör sig skyldig till mer allvarliga saker än misslyckade utvecklingsmål för fattigdom – se bara på rådet för mänskliga rättigheter.

Artikeln om Khadaffi av Michael Moynihan var charmig, men fick en väl central plats och stor omfattning.

De korta klippen i början av tidningen med fantastiska Sverige och krönika av Mattias Svensson är väldigt trevliga.

Jag skulle vilja att Neo tog med sig skärpan som dess skribenter visar i bloggform och tar det in i kulturtidskriftens format. Idag tycker jag Neo påminner för mycket om Axess magasin och för lite om politiska tidningar som ETC. Den tidningen läste jag mycket när jag var yngre – brännhett ideologisk och fräck. Så skulle jag vilja att Neo var.

Konceptet har förbättrats och nu är Neo en utmanande kulturtidskrift. Men den skulle kunna vara brännhet och sätta tonen för den svenska politiska debatten.

Det är det jag tycker Neo borde vara, därför blir jag som sagt lite kluven och kanske onödigt kritisk.

Med reservation för stavfel från min iPhone.

Sthlmsresa


Är nu på väg till Stockholm för att fira Israels 62-årsdag. På vägen upp har jag investerat i Magasinet Neo. Ska bli kul att se om Paulina Neuding ändrat inriktning på tidningen.

OBS! Detta bloginlägg skrivs sittandes på tåget via min iPhone.

Pappers strejkvinst en pyrrhusseger

Idag har Corren en utmärkt ledarartikel om Pappers huvudlösa strejk. Trots att Pappers har industrins bästa avtal och arbetarna har en snittlön på 27 200 utan studieskulder har de valt att strejka. Detta utan att lågkonjunkturen ens gått över helt.

Jämför det med sjuksköterskorna, där har ni facklig solidaritet i verkligheten.

Corren lyfter också en mycket viktig aspekt:

Liksom metallarbetarnas framgångsrika kamp för höjda ingångslöner gjort det olönsamt för de internationella biltillverkarna att behålla produktion i Sverige så riskerar pappersarbetarnas lönekrav, om de skulle gå igenom, att bli en Pyrrhysseger på Sveriges väg från pappersexportör till råvaruproducent.

Vänstern, dit LO-facken räknas, har fortfarande inte gett upp synen på företagen som en mjölkko som man kan pressa pengar ur. Företagen lever idag på en globaliserad marknad och kan tvingas lämna landet om det inte är lönsamt att driva företag här.

Men det verkar inte facket bry sig särskilt mycket om.

Segerfeldt om vapen och etik

Fredrik Segerfeldt uttalar sig återigen briljant:

På vilket sätt skulle det vara oetiskt att utveckla nya vapen? Eller att göra dem effektiva?

När Wehrmacht började rulla skulle vi alla satt oss vid gränsen i en cirkel, greppat varandras händer och sjungit Cumbaya My Lord, så hade vi kunnat se om Hitlers tanks hade stannat.

Eller så ser vi till att vi har nyare och mer effektiva vapen än the bad guys. Det får mina pensionspengar gärna bidra till. Bojkotta KPA.

Vänsters vägbygge: Luft och lån

Bloggen Departementet har analyserat vänsterpartiernas utspel kring vägar:

När S-V-MP säger att man ska låna 120 miljarder kronor minskar det finansiella sparandet lika mycket. Om Socialdemokraterna fortfarande respekterar överskottsmålet om 1 % över en konjunkturcykel innebär detta i så fall att man måste spara in på annat, alternativt höja skatterna.

Eller har Lars Ohly fått bestämma även över den ekonomiska politiken? En sak är klar. Den här artikeln hade aldrig kommit till stånd om Pär Nuder eller någon annan med erfarenhet från Finansdepartementet hade funnits nära Mona Sahlin.

Fredrik Reinfeldt kommenterar utspelet i SvD:

– De har enormt mycket mer pengar än vi och då väcks frågan hur finansierar de detta, säger statsminister Fredrik Reinfeldt som på måndagen besökte Gotland, som inte ens har någon järnväg.

– Tyvärr är den största posten lån. Vi har under en finansiell kris amorterat på statsskulden, som lägger grund till låga räntor, stabil valuta och ordning och reda i finanserna. I det läget vill man konsumera stora järnvägsprojekt till lånade pengar. Det är inte ansvarsfullt, säger han.

Politik är lätt när man kan lova allt åt alla. Men i verkligheten måste ekvationen gå ihop.

Har vänsterpartierna den insikten?

Se Peace, Love and Capitalism samt Erixon.

”Palestinskt nej till direkta fredsförhandlingar”

Från Fred i Mellanöstern:

Den palestinska myndigheten – som representerar världens största mottagare av internationellt bistånd per capita – fortsatte på lördagen att avvisa direkta fredsförhandlingar med Israel. Den palestinske presidenten förkastade också tanken på att ta steg nummer två i den internationella Färdplanen för Fred. Det skulle ha inneburit upprättandet av provisoriska gränser mellan Israel och en palestinsk stat som nästa steg på vägen mot slutförhandlingar om nya gränser och andra utestående frågor. I en TV-intervju (nedan) uppmanar Israels premiärminister palestinierna att komma till förhandlingsbordet.

Efter att ha avfärdat direkta förhandlingar med Israel upprepade president Mahmoud Abbas sin försöksballong om att låta USA:s president Barak Obama ”tvinga på” regionen en skräddarsydd palestinsk lösning. Den amerikanska administrationen sade i måndags att det inte är aktuellt med någon ny plan, och har tidigare påpekat att det är parterna själva som måste visa fredsvilja.

Fatah och Mahmoud Abbas fortsätter på den inslagna linjen, att vägra fredsförhandla. Det är naturligt, och har varit palestinska ledares linje under många år.

Ett dödläge gynnar palestinska ledare, eftersom omvärldens press och granskande ögon alltid riktas mot Israel. Som till exempel i reportage som detta.

Abbas och Fatah är inte demokrater. De är främst intresserade av att gynna sig själva och sin kamp mot Israel. Då är det självklart att de kommer fortsätta vägra fred.

Det enda som kommer ändra deras beteende är att omvärlden ändrar inställning och börjar behandla konflikten likvärdigt.

MP slår mot världens fattiga

Många riktar nu blickarna mot Miljöpartiet, och det är viktigt. De rider på en stor opinionsvåg nu uatn att göra något särskilt för att förtjäna det. Frihandelsminister Ewa Björling har en viktig debattartikel i fredagens Aftonblad: Askmolnet lockade fram MPs brist på solidaritet:

I Sverige leds attackerna [mot globaliseringen] av Miljöpartiet. De tycks för det första överhuvudtaget inte vara av åsikten att människor eller varor ska transporteras med flygplan. Med hjälp av riktade skatter vill de se till att det blir dyrt att flyga inom EU, och ännu dyrare att flyga vidare ut i världen.

Istället för att ta till sig av det faktum att de afrikanska länderna förlorat uppemot 450 miljoner kronor i utebliven handel efter bara några dagars sammanbrott, vilket Världsbanken kunde berätta om i går, skruvar Miljöpartiet istället upp sina krav på straffavgifter riktade mot flyget. Målet är fortfarande att inrikesflyget söder om Sundsvall vara avskaffat år 2020. Frågan är vad nästa steg blir.

En andra åtgärd som riskerar att slå hårt mot fattiga människor och länder, inte minst i Afrika, utgörs av det ensidiga fokus som Miljöpartiet vill lägga på lokalproducerade varor. Rimligen är inte målsättningen att slå ut fattiga bönder i Afrika, men det är en uppenbar risk att så blir fallet om deras gröna protektionism får slå igenom fullt ut.

Sanna Rayman noterar att Miljöpartiets transportfientliga politik gäller även i Sverige. “Nya motorleder skapar ny trafik, ny trängsel och behov av ännu fler leder”, skriver man i sin skrift om Förbifart Stockholm. Bloggen inslag.se utmanar därför Miljöpartiet att skapa en större vision: Projekt avveckla Essingeleden:

“Om outhärdlig motorvägsträngsel är ett lämpligt sätt att ransonera trafikmängden, finns det egentligen inget skäl att ta befintliga motorvägar för givna och endast kritisera ytterligare vägar. Av resonemanget följer rimligen att man även borde överväga att strypa befintliga trafikleder. Ökad trängsel, färre bilar, gladare träd och mer fågelsång. Inte sant? Låt mig föreslå De Gröna en verkligt visionär grön trafikpolitik för Stockholm: Projekt avveckla Essingeleden.”

Per Gudmundson på SvD ledarbloggen har läst en debattartikel av Eskil Erlandsson om Miljöpartiet. Han visar att med Miljöpartiet skulle en vanlig svensk bonde förlora en årslön under kommande mandatperiod.

Miljöpartiet vill så väl. Men när man granskar deras politik framstår det klart hur pass verklighetsfrånvänd den är. Miljöpartiet är inte moget att ta ansvar som statsbärande parti.

Se även Peace, love and Capitalism.

Recension: Huset på Arlozorovgatan

Av en slump kom det sig att jag gick till Blodbussen i Mjärdevi för ett tag sedan och gav blod. Istället för tjusiga tubsockor med blodgivartryck tog jag en bok: Huset på Arlozorovgatan av Simon Kudrischoff.

Boken handlar om ett hus på Arlozorovgatan (nu blev ni förvånade) i Tel Aviv. Där bor ett antal olika människor.

  • Nathan är en ung man som är oerhört sexuellt frustrerad. Hans kompis Udi får massor med tjejer, han får ingenting. Men på jdate.com har han hittat en religiös tjej som heter Pnina som han ska ragga upp. Problemet är bara att han inte är särskilt religiös, men skam den som ger sig.
  • Under honom bor Assaf, som är en framgångsrik författare. Han störs varje natt av Nathans högljudda onanerande. Hans fru heter Leah och han älskar henne över allt annat.
  • Yisraela är judinna från Etiopien. Hennes man Samuel har dött i en bilolycka och nu är hon ensam.
  • Yair är en fullkomligt värdelös poet som jobbar som pizzabagare. En dag ska han bli känd.

Boken berättar också historien om den verklige karaktären Haim Arlosoroff som medverkade till att rädda många judar från Tyskland, men blev mördad av judiska extremister för att han förhandlat med tyskarna.

Boken växlar mellan de olika karaktärerna i korta kapitel. Kudrischoff är en oerhört skicklig författare som lyckas gestalta de olika karaktärernas personlighet på ett oerhört gripande sätt. Särskilt kul att läsa är Yairs dåliga dikter. Det krävs något särskilt av en författare för att kunna gestalta en riktigt dålig skribent.

Boken gestaltar på ett härligt sätt livet i Tel Aviv och Israel. Jag känner inte till mycket om israelisk kultur men för mig känns boken som en bra illustration av israeliskt kynne och kultur. Man blir sugen på att besöka Tel Aviv när man läser boken.

Det sämsta man kan säga om boken är att den är så kort. Men underbart är kort, sägs det…