Veeder sammanfattar Aftonbladets skandaler

Jonathan Leman tipsar om en mycket bra artikel av Anna Vedeer. Här går hon verkligen till botten med Aftonbladets skriverier. Ja, det är antisemitism:

Efter att ha tillbringat halva eftermiddagen med att läsa kulturartiklar, lyssna på Åsa Linderborg i P1 och höra Donald Boström kommentera den bandupptagning med doktor Hiss som sändes i israelisk TV i december så undrar jag om vi verkligen delar samma modersmål och grundläggande förståelse av det svenska språket. Har alla som kritiserat artikeln verkligen så katastrofalt missförstått Donald Boströms påstått välvilliga intentioner att ”få svar på vad som hänt de här pojkarna?”

Se även Johan Ingerö: Aftonbladets vises protokolll

Metainlägg: Det ballar ur

Som ni märker, kära läsare, har jag stängt fria kommentarer. Återigen drabbades bloggen av det som hände förut – debattörer slutar lyssna på argument och försöker istället stöta ut från debatten genom att posta många gånger.

Dessutom har jag lite svårt för antisemitism, som dessa personer uppvisar varierande grad av. Så här skrev Johan Ingerö nyligen:

Även om Israel hade varit just så ondskefullt som Linderborg hävdar hade landet varit ett i mängden. Ondska är tyvärr ingen bristvara i vår värld.

Men inget annat land, demokrati eller diktatur, vänligt eller fientligt, tilldrar sig tillnärmelsevis lika mycket uppmärksamhet som Israel. Ordet fixering räcker inte för att beskriva det förhållande som Linderborg och andra aktörer inom den svenska vänstern har till Israel.

De tillämpar ett helt separat regelverk, en helt annan moralisk kod, på Israel än på världens samtliga andra nationer. Det handlar om en flagrant särbehandling av världens enda judiska statsbildning, om ett raseri som så när gör utslag på Richterskalan och är förbehållet Israel och enbart Israel. Detta hat får dem att släppa alla krav på research, alla former av kritiskt tänkande och alla moraliska och publicistiska spärrar som kan avkrävas folk med tunga och centrala poster i det svenska medielandskapet.

Det är svårt att inte räkna denna fixering som högst uttalad antisemitism.

Debattörerna på den här bloggen är helt i nivå med Linderborg och ibland värre.

Jag uppskattar verkligen kritik men det här handlar inte om kritik utan om att min blogg blir en plattform för antisemiter. Det gillar jag inte.

Vi får se hur jag går vidare,

Minns förintelsen

SvD Ledarbloggen skriver om att det i morgon är förintelsens minnesdag:

På onsdag, den 27 januari, högtidlighålls minnesdagen över Förintelsen. Hur kunde det få hända? Skånska Dagbladet har i dag tre artiklar som är bräddfyllda med de varningssignaler som Europa valde att blunda för den gången.

“Judehatet får dem att lämna Malmö”

“Klasskamrater skulle ‘halalslakta’ Jacob”

“Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

Låt det inte hända igen.

Jag kommer att åka till Norrköping för att gå fackeltåg från synagogan som traditionen bjuder.

SKMA: Pyrande antisemitism i Aftonbladet

Svenska Kommitén mot antisemitism riktar nu skarp kritik mot Aftonbladet:

Aftonbladets agerande i denna historia har från början till slut varit djupt ohederligt. I sak har ingenting förändrats av att en israelisk skandal åter plockats fram. Den bekräftar inte på något sätt Boströms horribla beskyllningar. Däremot har Aftonbladets påståenden om att Boström nu skulle ha ”fått rätt på varenda punkt” (Linderborg i ”Medierna”) givit ytterligare bränsle till den antisemitiska eld man redan tänt. När ska Aftonbladets ledning ta sitt ansvar?

Via Jonathan Leman. Se även Magnus Sandelin.

Linderborg sprider mer dynga

Idag kommer ännu en svavelosande text från Åsa Linderborg på Aftonbladet Kultur som svar på Jesús Alcalás text som SvD publicerade för några dagar sedan.

Alcalá tillför faktiskt något nytt, eftersom han analyserar Aftonbladets “nyhet” om Hiss’ stölder av organ som basunerades ut innan jul. Men Linderborg kör på i samma spår som förut. Jonathan Leman kommenterar:

Affären Yehuda Hiss var känd sedan länge. Ingen, såvitt jag kunnat se, i den svenska debatten ifrågasatte uppgifterna om dennes agerande. Kritiken mot Boström handlade om att han påstod (genom insinuationer) att staten Israel systematiskt stal palestiniers organ, att palestinier fångats in av staten Israel (IDF och antydd koppling till en statlig kampanj för organdonation) och ”ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats” och att detta på något sätt hade kopplingar till en rabbin i New Jersey.

Men Åsa Linderborg gick faktiskt ett steg längre än Boström, från Stefan Olssons blogg:

I sin artikel där hon försvarar publiceringen av den första artikeln av Donald Boström skriver hon “ett tjugotal rabbiner anklagas för penningtvätt och illegal organhandel med kopplingar till Israel”.[…]

Saken är dock den att det inte alls finns ett tjugotal organhandlande rabbiner i New Jersey.

Och Linderborg fortsätter i samma insinuanta stil. Den största behållningen av hennes artikel är hur hon tror att den liberala pressen ser på henne och Aftonbladet:

[…] här fortsätter man utmåla Aftonbladet som en antisemitisk dyngspridare.

Det är faktiskt en klockren beskrivning. Aftonbladet och Åsa Linderborg kan inte beskrivas som något annat än en antisemitisk dyngspridare.

Carin Jämtin stöttar Boström

Jonathan Leman har läst på Donald Boströms fejanvägg och hittar där stöd från Carin Jämtin:

Donald Boström skriver på sin vägg på Facebook:

“Nej, jag är inte glad De allra värsta farhågorna om skändning av människor har nu erkänts av Israelisk militär. Nej, jag är inte glad Den svenska journalistiken saknar civilcurage. Att vara lydig har blivit viktigare än att rapportera sanningen. Nej, jag är inte glad”

Att inslaget i israelisk TV i december skulle bekräfta “de allra värsta farhågorna” i Boströms artikel är lögnaktigt (läs här för mer om den saken).).

Den socialdemokratiska Stockholmsprofilen och tidigare biståndsministern Carin Jämtin skriver till Boström:

“Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.”

Carin Jämtin anser alltså att Donald Boströms tendentiösa artikel med doft av klassisk antisemitism är “viktigt arbete”.

Hur många civila dödades av Hamas raketer?

Elder of Ziyon skriver om något mycket intressant:

Palestine Press Agency reports that the house of Ibrahim Naji Sumairi was damaged by a Qassam rocket that fell short in the southern Gaza town of Qarara, and that his family was saved from a “certain death” by sheer luck. The rocket sprayed shrapnel all around the home.

Which brings up a question that the PCHR and B’Tselem and Goldstone did not try to answer: How many of the civilians killed in Gaza were actually killed by fire from Palestinian Arab armed groups? In the days before Cast Lead, two girls were killed in Gaza, and others were injured in separate rocket attacks.

These were not isolated incidents. In fact, in the month before Cast Lead began about 6% of the rockets fired landed in Gaza itself. During Cast Lead, some 800 Qassams were fired towards Israel, and the percentage that landed in Gaza itself is unknown, but we can safely assume that the number would have been even greater than 6% as the people launching the rockets were in a greater hurry than usual.

This indicates that between 40 and 50 rockets meant for Israel may have landed in Gaza itself, maybe more.

Every civilian killed by these rockets were counted as casualties of Israeli fire.

This does not include any civilians killed by Hamas and Islamic Jihad bullets, mortars or anti-tank missiles that were meant for the “Zionist enemy.” Nor does it include those killed by secondary explosions from weapons caches purposefully placed in civilian areas.

Mycket intressant frågeställning. Quassamraketerna, som gärna avlossas från civila områden, borde såklart landa fel.

Detta borde vara något som intresserar NGOer och Palestinavänner. Läge för en kritisk rapport från Amnesty?

Ockupationsmakt?

I DN läser jag att Amnesty kritiserar Israel. (Amnesty har släppt en rapport.) Vad som är intressant är att Israel anses ha ett särskilt ansvar som “ockupationsmakt”. Såvitt jag vet lämnade Israel Gaza 1994 2005.

Visst är det också intressant att Amnesty och DN/TT inte med ett ord nämner Hamas. De som vill införa religiös diktatur och använder alla sina resurser för att föra terrorkrig mot Israel behöver tydligen inte kritiseras. Men de som blir bekämpade ska kritiseras.

Jag tycker absolut att blockaden ska debatteras men när det blir så här ensidigt går det faktiskt inte att ta på allvar.

Wolodarski städar själv?

Kollade precis på Agenda om ledarskribenter som gav sin syn på Edvard Unsgaards fejan-skandal.

Wolodarski frågade med en hånfull min varför inte Edvard Unsgaard städade själv. Skulle Peter Wolodarski själv städa sin trapp om någon smutsat ned där? Eller skulle han höra av sig till en städfirma?

Många hade förhoppningar om Peter Wolodarski som en liberal kraft på DNs ledarredaktion. Men nu ekar han socialdemokraternas hånfulla syn på om andra människor städar själva eller hyr in hjälp.

Riktigt dåligt, Peter Wolodarski.

Palestinska myndigheten försvarar terrorhyllning

Nyligen döpte Palestinska myndigheten ett torg efter Dalal Mughrabi. Palestinian Media Watch rapporterar om hur Palestinska myndigheten försvarar sitt agerande. Kulturministern uttalar sig:

It is our right to preserve and maintain [the memory] of our fighters who sacrificed their lives for our sake and for the sake of the Palestinian cause. Honoring them in this way [by naming public places after them] is the least we can give them, and this is our right.

Wikipedia berättar mer om Dalal Mughrabi:

On the morning of March 11, 1978, Mughrabi and her Palestinian Fedayeen unit of eleven members, including one other woman, landed on an Israeli beach, killed an American photographer named Gail Rubin and hijacked a taxi, killing its occupants. They proceeded along the coastal highway shooting at traffic along the way.

They next hijacked a bus and later a second bus, from which the passengers were transferred to the first one. The bus was finally stopped at a police roadblock. A shooting battle ensued.

Eventually, Mughrabi blew up the bus which became a large deathtrap of fire. Many of the passengers were killed. In total, Mughrabi and her team killed 37 people, including at least 10 children.

Time berättar vidare om händelsen:

The timing of the attack left no doubt about the terrorists’ purpose: to sabotage any attempt by Begin and Egyptian President Anwar Sadat to move toward a peace that would ignore or bypass Palestinian interests.

Visst stämmer det, som Netanyahu sa, att namngivningen är ett bevis för att det palestinska ledarskapet uppmanar terror.

Palestinska myndigheten borde få ta emot skarpa fördömanden från omvärlden för sitt agerande.