Ensidigt samhällskontraktet

Två parter skakar hand – ett avtal har upprättats

Maria Ludvigsson skriver på SvD: Så här bryts ett samhällskontrakt:

I Uppsala har inbrottsligor länge dragit runt och tömt hem på ägodelar och dyrgripar. Inte bara ekonomiskt värde går förlorat. Lika trist är det med de affektionsvärden som inte går att ersätta. En man dömdes tidigare i år för några av inbrotten, men har efter överklagan fått sänkt straff.

I onsdags tog sig 20 unga in på en högstadieskola i samma stad, slogs och misshandlade en flicka. När polisen kom hade gänget hunnit sticka.

Medborgare som inte bryter kontraktet – inte gör inbrott eller tar sig in på högstadieskolor och pucklar på elever – förstår att samhällskontraktet brutits ensidigt. Av staten.

Samhällskontraktet är ett begrepp som används ofta av borgerliga. Det antas finnas en tyst överenskommelse mellan medborgaren och staten, ett avtal som båda parter håller. Staten stiftar lagar och medborgaren upprätthåller dem. Medborgaren betalar skatt och staten levererar tjänster.

Ludvigssons exempel är upprörande men knappast något exempel på ett brutet kontrakt.

Ett kontrakt kräver att två parter har godkänt ett avtal, ofta med konsekvenser för den som bryter sin del av avtalet. I förhållandet medborgare – stat finns ingen ömsesidighet. 

Vi medborgare som är missnöjda med statens skyddstjänster kan klaga, men polisen i Uppsala kommer inte få löneavdrag för att den misshandlade flickan inte fick hjälp i tid.

I fallet inbrottstjuven med sänkt straff kommer absolut inga löneavdrag bli aktuella, eftersom juristerna har agerat helt enligt deras uppdragsgivares önskemål. Politikerna vill att kriminella inte ska straffas hårt.

Vi leker med tanken att allt fungerade perfekt i Sverige idag. Polisen kommer ögonblickligen. Juristerna dömer alltid i den högre delen av straffskalan för inbrottstjuvar. Skulle då Ludvigssons samhällskontrakt vara uppfyllt? Ur ett högerperspektiv känns det orimligt.

Samhällskontraktet kan vara relevant i ett scenario där staten är starkt begränsad. Men Sverige är ett land med 60% skattetryck och livet reglerat in på bara skinnet.

Sverige är landet där staten bestämmer hur vi får hålla våra kroppar, hur vi har sex, vilka åsikter vi uttrycker, vilka avtal vi skriver – listan kunde göras hur lång som helst.

Om borgerliga har ambitionen att vara något annat än socialdemokrater bör man omedelbart sluta prata om det mytiska samhällskontraktet.

Idag handlar det om ett samhällsdiktat – överheten bestämmer, medborgaren lyder.

Sverige som slagträ

Brist på fritidsgårdar i Uppsala

Linda Nordlund skriver i Expressen om ett kärt ämne – Sverigebilden: Bor vi i Bullerbyn eller helvetet?

Både röda och blå regeringar har storvulet pratat om Föregångslandet Sverige. “In Sweden, we have a system” sade man pösmunkigt, och försökte sprida “den svenska modellen” i FN och svensk föräldraledighet i EU. Problem kallades inte för problem utan för utmaningar, men inte tog man tag i dem för det.

Fallhöjden visade sig vara hög från piedestalen. En statlig PR-kampanj är knappast svaret. Att bemöta desinformation och visa upp en ärlig bild av det svenska samhället vore däremot klokt. 

Det vore bra om både anglosaxisk vänster och svenska folket insåg att Sverige är ett till största del normalt, västeuropeiskt land med ungefär samma problem som våra grannländer. 

Gör Sverige lagom igen – varken hyllat eller hatat.

Som vanligt för ledarskribenter avslutas texten med en rejäl luftpastej. Vad är då den ärliga bilden av Sverige, om nidbilderna inte stämmer? Nidbilderna av Sverige skaver för att de på många sätt är sanna.

Sverige är på toppen av årtionden av socialdemokrati. Auktoriteter har underminerats, brottslingar uppvärderats, skatter höjts. På toppen av detta har en bidragsmigration genomförts i en omfattning som inte skådats tidigare. Det går inte att understryka hur extremt detta experiment är.

Bidragsmigrationen har ökat kriminaliteten, och socialdemokratin har sett till att kriminella har goda möjligheter att fortsätta sitt värv. 

Hur illa är då läget? Det är mycket svårt att säga, eftersom det finns ett massivt informationsunderskott. Etablerade medier, politiker och myndigheter har gång på gång visat att de inte går att lita på. 

Etablissemanget odlar en bild av Sverige som “liberal demokrati”, när verkligheten mer liknar något annat. Fnordspotting skriver bra om detta: Om den liberala demokratin som neofeodal ordning

Sverige är ett land med en en sympatisk befolkning som byggt ett starkt land, men som satsat hårt på ett politiskt experiment. Vi är på många sätt som en socialistisk diktatur.

Det är väldigt svårt att spå hur framtiden blir, men medborgare gör klokt i att hålla ögon och öron öppna i sitt närområde. Situationen kan försämras snabbt, och vi kan inte räkna med att polisen hjälper oss.

Etablissemanget har satt oss i skiten, och vi måste hantera detta tillsammans.

Att göra röstandet meningsfullt

Den här valrörelsen är politiskt ointressant. Riksdagspartierna ligger nära varandra men bråkar ändå till döds. Principerna hörs inte av, eftersom riksdagspartierna är överens om statens stora makt och roll i samhället.

En röst som betyder något

Jag minns frustrationen när jag lämnade Folkpartiet, att känna ilskan över Alliansens feghet och slapphet. Den ilskan har inte mattats av, men nu har jag kanaliserat min energi i ett nytt parti.

Om jag inte haft KLP hade jag varit oerhört frustrerad. Nu gör jag något konstruktivt och sprider frihetens idéer till fler. Min förhoppning när jag gick in i KLP var just detta, att vara frihetsrörelsens parlamentariska gren och sprida idéerna.

Jag tvekade att gå in i politiken igen innan jag gick med i KLP. Men när jag såg denna video med Toine Manders där han berättade om sitt val att engagera sig politiskt kunde jag inte stå emot: 

Jag tycker fortfarande det är tragiskt att jag och andra tvingas engagera oss för att försvara våra rättigheter, men så ser samhället ut idag. 

Långsiktigt bygger vi något som kommer påverka samhället. Kortsiktigt gör vi den 9e september till en meningsfull dag. Det gör mig stolt.

Medicin för ett sjukt land

Sverige är ett vanstyrt land. Under årtionden har socialdemokraterna metodiskt förändrat landet efter sina värderingar. Naturliga auktoriteter som familjen, lärare i skolan eller företagsledare har underminerats. Politiken har metodiskt låtits tränga in i det mesta.

Område efter område har lagts under statens direkta kontroll – skola, sjukvård, pensioner. Resten av samhället har lagts under mjuk kontroll genom bidrag – föreningsliv, medier och kultur har stöpts i en och samma form.

Som final i detta verk har storskalig bidragsmigration genomförts. Detta har medfört att de statliga systemen har överbelastats och blivit än sämre. Utanförskapsområden, som från början skapades av staten, har tillåtits bli normlösa genom slapp rättstillämpning.

Det som är fel idag i Sverige är socialdemokratins verk. Utvecklingen sker med socialdemokraternas goda minne, och det passiva stödet från borgerligheten.

Men det går att vända utvecklingen.

Lägg ned de delar av staten som bara skadar och fokusera på de delar som gör nytta.

Se till att införa kännbara straff för alla våldsverkare och avlöna poliser så att de vill göra sitt jobb. Gör polisen lokalt förankrad genom valda polischefer. 

Grip våldsverkare oberoende av ålder, och se till att de inte längre kan begå brott. Låt människor skydda sig själva.

Stoppa bidragsmigrationen och dra in alla bidrag för utländska medborgare. Utvisa utländska medborgare som begår brott.

Minska bidragen generellt så att det lönar sig att jobba. Ta bort straffskatten på höga inkomster så människor kan skapa sin egen rikedom.

Lägg ned alla bidrag till civilsamhället och låt det stå på egna ben. 

Det är mycket som behöver göras, men vägen framåt är tydlig. Låt staten träda tillbaka och civilsamhället åter växa sig starkt. 

Detta är den medicin Klassiskt Liberala Partiet ordinerar för ett Sverige svårt infekterat av socialdemokrati. 

Karlfeldt – dikt och liv

Lars Anders Johansson är borgerlig debattör och även musiker. Genom hans musik har jag kommit i kontakt med diktaren Erik Axel Karlfeldt. Jag blev intresserad av hans tonsättningar och ville lära mig mer.

I somras åkte vi förbi Tolvmangården i Avesta där Karlfeldt växte upp och där fanns böcker till försäljning. Jag är inte van att läsa poesi, men hoppades genom att läsa en bok om Karlfeldt komma närmare hans diktning. Således inköptes Karlfeldt – Dikt och liv av Staffan Bergsten

Karlfeldt – dikt och liv av Staffan Bergsten

Wikipediasidan om Karlfeldt visar på ett dramatiskt liv och därför var jag väldigt nyfiken. Bokens upplägg är att berätta om Karlfeldts diktning främst, men diktningen vävs in i en fin biografi. Vi får följa Karlfeldt genom livet och se hur hans diktning utvecklas.

Något som fascinerade mig är att alla Karlfeldts dikter följer ett strikt versmått med rim, som i visor. Dikterna är som sånger utan melodi.

I boken lär vi oss att Karlfeldt var en kvinnokarl, och hade ett destruktivt förhållande till sin sexualitet. Han saboterade sin karriär ett flertal gånger genom att ingå olämpliga relationer med kvinnor.

Också i hans diktning är sexualiteten närvarande. Karlfeldt liknade således samtidens musikstjärnor.

Vi besökte i somras Zornmuséet i Mora, som för övrigt var helt fantastiskt. Zorn och Karlfeldt var goda vänner med liknande ideal om manlighet och båda var kvinnokarlar.

Min ansats var lyckad – jag är oerhört nyfiken på att ta mig an Karlfeldts diktning. Jag rekommenderar varmt denna bok, inte bara för diktningens skull utan också för bildning om hur 1900-talets början var. 

Här kommer en dikt som trycktes i sin helhelt i boken – Sub Luna

Sub luna amo.
                 Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
                 dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
                 under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
                 växlar som nedan och ny.

Sub luna bibo.
                 Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
                 skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
                 sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
                 sväva som guldlöv i lund.

Sub luna canto.
                 Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
                 rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
                 sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
                 gammal och kvalfullt ung.

Sub luna vivo.
                 Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
                 sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
                 tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta 
                 jordlivets fulla mått.

Sub luna morior.
                 Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
                 eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
                 eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
                 fladdrat mot månklara loft.

Boken finns på google books för den som vill läsa digitalt.

Bidragsmigrationens konsekvenser

Jag och Valdermar Kerpens spelade in podd för Klassiskt Liberala Partiet nyligen. Vi behandlade bidragsinvandring, islamism och återvandring.

Jag skrev nyligen om bidragsinvandringen och den prognos om 300 000 migranter de kommande åren. Den släpptes på en söndag i juli på order av regeringen

Detta kan inte tolkas på annat sätt än som en ren mörkläggning. Man vill inte att medborgarna ska känna till migrationen. Mot bakgrund av detta spelade vi in vår podd.

Ett lands kultur formas av dess medborgare. I takt med stor invandring från mellanöstern ser vi hur dessa värderingar nu får genomslag. Detta kommer att öka ju längre tiden går, och den demografiska utvecklingen kommer också slå in. Detta har jag skrivit om tidigare.

Vi i KLP är emot bidragsinvandring. Bidragsinvandringen är ett av många statliga projekt för att förändra landet, men det har potential som inget annat statligt projekt har. Med tiden kommer Sverige mer och mer påminna om länderna i mellanöstern där migrantströmmarna kommer ifrån. Fnordspotting har skrivit bra om detta.

Jag anser att vi måste motverka bidragsinvandringens effekter. Principen är enkel – migranter som inte kan försörja sig måste uppmuntras att lämna landet. Man ska inte komma hit för att leva på bidrag.

Ett första enkelt steg är att fasa ut tillgång till välfärdsstaten för de som inte har medborgarskap. Det är glasklart.

Något som vi diskuterar internt nu är om vi också ska stötta att ge bidrag för de som vill lämna landet. Kanske blir detta inte nödvändigt, men om det blir det tycker jag det är en acceptabel åtgärd.

Jag anser att frågan om migrationens långsiktiga påverkan måste upp på bordet. Vi för diskussionen inom vårt parti, men detta angår oss alla.

Bidragsmigration framför allt

Alla tjänar på om debatten lägger sig

Hanif Bali skriver om Migrationsverkets senaste rapport om asylmigration:

Idag släppte migrationsverket sin rapport om hur många asylsökande som förväntas komma till Sverige de kommande två åren.

På en söndag. Mitt i semestertider. Det är ju uppenbart så att Migrationsverket – tillsammans med regeringskansliet – gör sitt yttersta att denna rapport inte ska uppmärksammas.

Vad säger den då? Jo, den säger att asylärendena kommer fortsatt ligga på abnormt höga nivåer på ca 23 000. De tillfälliga asyllagarna man antog 2015 kommer löpa ut i mitten av 2019 och därefter beräknas asylvolymerna öka med ytterligare 25%. Enbart på ett halvår.

Antalet anhörigärenden prognostiseras att landa på ca 70 000 bara för 2019. Bara nästa år är det ca 100 000 asyl och anhörigärenden som ska behandlas.

Gunnar Sandelin skriver om reaktionerna på migrationen på Dagens Samhälle: Media sprider en felaktig bild av invandringen

Via media sprids bilden från politiker, opinionsbildare, journalister och ledarskribenter att Sverige nu tillämpar en strikt migrationspolitik som ligger på ”EU:s miniminivå”. Nyligen fastslog Göteborgs Postens politiska redaktör Alice Teodorescu i en ledarkrönikadetta påstående, liksom vår statsminister har gjort flera gånger.

Emellertid har vi haft en tydlig minskning endast om man ser till dem som söker asyl här nu, jämfört med 2015. Konsekvenserna då var att året därpå beviljades 72.000 uppehållstillstånd till asylsökande. Första halvåret i år har Sverige beviljat uppehållstillstånd i drygt 11.000 asylärenden, vilket trots allt är ungefär fyra gånger så många som övriga Norden tillsammans!

Det är ett smutsigt skådespel som pågår, och ett spel men allvarliga konsekvenser. Bidragsmigration är det mest destruktiva som svenska staten sysslar med idag.

Erik Lidström har skrivit om välfärdsstatens destruktiva effekter på samhället, och samma sak gäller med bidragsinvandring. I ett fritt samhälle har migrationen en positiv kraft. Människor kommer då genom jobb eller investeringar och blir direkt en del av samhället.

Genom bidragsinvandring kommer människor till utanförskap, och genom regleringar och lagar permanentas utanförskapet. Man skapar en ny etnisk underklass. Som Henrik Alexandersson skriver är detta rent självmord för ett land.

Det är intressant att se hur synen på bidragsmigration har blivit ett mått på en persons rasism. Det utgår från perspektivet att svensk bidragsmigration är helt normal, vilket den självklart inte är.

Precis som med det mesta annat som den svenska staten tar sig för är bidragsmigrationen ett enormt experiment. Detta experiment måste få ett slut.

 

Bokrecension: Soldat med brutet gevär

Jag läste för några år sedan Utvandrarserien av Vilhelm Moberg och förälskade mig i hans språk och berättelser. Genom projekt Allmogen fick jag upp ögonen för hans frihetliga tankar och läste igenom flera av verken som står i deras rekommenderade läsning.

Efter detta har jag fått förtroende för Moberg och gick till antikvariatet i Linköping och köpte en bok på måfå. Det blev Soldat med brutet gevär.

Soldat med brutet gevär av Vilhelm Moberg

Boken handlar om soldatsonen Valter Sträng som föds 1897 i Småland. Vi får följa hans liv tills början på 1920-talet. Det börjar med hans första intryck som barn, hans erfarenheter i skolan och de händelser som formade honom.

Valter får en kort skolgång genom kyrkan men får vid tio års ålder börja jobba vid glasbruket i trakten. Där möter han pennalism och superi. Men en del av kollegorna behandlar honom med respekt – socialisterna. Genom dem får han tillgång till böcker som han slukar och blir övertygad “unghink” som det kallas.

Han blir en soldat med brutet gevär, eftersom anti-militarism var ett krav från socialisterna på den tiden. Arbetarna skulle resa sig och enas i en världskongress och besluta att ta bort alla vapen.

Valter är begåvad och törstar efter mer kunskap. Han går därför med i godtemplar-orden där han får möjlighet att läsa och lära. Men hans törst är för stor och han jobbar ihop till ett år på en folkhögskola. Han fortsätter även sin utbildning på realskola och väljer sedan en yrkesbana som journalist.

För mig är svenskt 1900-tal ett hål, även om jag fått översiktlig kunskap genom En annorlunda historia. Genom denna bok har jag lärt känna arbetarrörelsen och deras utveckling och genom detta Sverige som det såg ut då.

Boken är inte en självbiografi även om det finns många beröringspunkter mellan Sträng och Moberg. Något som jag undrade över är hur Moberg som liberal kunde skriva med så stor kunskap och passion om socialismen. För mig känns det dock som att han utan pekpinnar ville visa på socialismens galenskap.

Valter Sträng får av en lärare på realskolan höra att han är troende och att socialismen är en religion. Det framkommer ganska tydligt att Moberg själv såg det så. Valter Sträng är en god människa som står för icke-våld, men socialismen lär honom att hata borgare och se mellan fingrarna med våld mot dem.

Det är också fascinerande att se den radikalism som arbetarrörelsen hade då, och hur mycket som lever kvar än idag.

Jag känner igen mig mycket i Valter Sträng. Jag är som han idealist och en del av en rörelse som är ny i samhället. Precis som arbetarrörelsen då strävade efter egna tidningar har libertarianer i dag bildat egna “tidningar”.

Jag är som han övertygad och möjligen lika naiv som Valter Sträng är. Även om han går över gränsen ofta är hans idealism inspirerande. Något som verkligen inspirerar är hans strävan efter att göra rätt för sig. Inga allmosor.

Ur epilogen:

Jag har aldrig velat söka någon annan hjälp än min egen. Om jag ska uppnå något som jag kan sätta värde på i mitt liv, så vill jag känna att är helt mitt eget verk. Det egnaste och dyraste man äger måste man skapa sig helt med egna händer.

Och så mycket vet jag nu vid min ålder, nu när jag börjar bli gammal och är en mogen man, så mycket vet jag: I fråga om allt det som ytters betyder något för oss i denna tillvar kan ingen människa vara en annan till hjälp.

Jag rekommenderar denna bok å det varmaste. Vi kan inget åstadkomma om vi inte känner vår historia. Med Moberg som vägledare kan vi lära av historien.

Socialistisk assimilation

Jag har sent omsider upptäckt Aron Flam och hans utmärkta podd Dekonstruktiv kritik. I hans repost av ett gammalt inlägg pratade han om assimilation.

Aron berättar om sin uppväxt som jude och det bemötande ha fick från sina klasskompisar. De undrade om han inte bara kunde ge upp sina judiska traditioner. Aron förstod då att de själva fått ge upp sina traditioner genom den svenska socialismen, och de förväntade sig helt naturligt att han som jude skulle göra samma sak.

Det är verkligen tänkvärt och träffande som Aron Flam säger att Sverige är socialistiskt, rätt upp och ned. Socialismen är en religion som ställer vissa krav på oss, bland annat att ge upp vår historia. Detta skrev jag om i mitt inlägg Staten som tar mer än våra pengar.

En annan aha-upplevelse fick jag från podden med Jens Ganman och Mustafa Panshiri. Panshiri brukar ställa frågan på sina föreläsningar om människor vill leva i ett multikulturellt samhälle och i så fall varför. Han brukar mötas av tystnad, men att vissa till slut säger att olikheter berikar.

Detta är för det mesta en lögn. Svenskar vill leva i en svensk monokultur och att invandrare som kommer hit ska bli svenskar. Vi säger integration, men vi menar assimilation. Det har Panshiri också skrivit om i Göteborgsposten.